Byggnadsarbetarna i Shanghai

 

 

 

20130617-175559.jpg20130617-175523.jpg

 

20130617-175336.jpg

När jag var i Shanghai för några månader sedan så blev jag så fascinerad över byggnadsarbetarna som lever ett helt annat liv än deras svenska motsvarigheter. Jag såg på alla skyskrapor och undrade hur många olyckor som sker. Och en historia började växa fram i fantasin, här nedanför kan ni läsa resultatet. (Inga bilder är mina.)

20130617-175326.jpg

20130617-175606.jpg

En fördom säger att kineser är korta, väldigt korta. Det stämmer inte in på vissa av de atleter eller skådespelare från Kina som vi alla kan se på tv.
Wang Niao och hans vän Ma Xiao och deras arbetskamrater är av det kortaste laget. De är mörka i hyn, små, korta och fula, och enligt dem själva också obegåvade och korkade. Wang Niao brukar säga att om han hade varit ett läshuvud så hade han inte dinglat 100 m över marken på en byggnadsställning av bamburör och rismattor. Några få av dem är gifta, Wang Niao och Ma Xiao är det inte. ”För vilken kvinna vill gifta sig med en byggnadsarbetare?” brukar Wang säga till sig själv. Även om det är de som är orsaken till att Shanghai och andra storstäder ser så storartade ut, med alla dessa höga fantastiska byggnader. Dessa män är som akrobater som hela tiden riskerar sitt liv för att bygga byggnader som får människor att tappa andan. Wang brukar säga att arkitekten som ritat huset och företagarna som jobbar på kontor i höghusen och de rika stollarna som äger husen. Kring dem samlas kvinnorna likt flugor kring en lort.
Wang Niao betyder rent bokstavligen Kungsfågel, men Wang är ett vanligt efternam och han känner sig inte så kunglig i sina smutsiga kläder och med sitt otacksamma yrke. Hans vän Ma Xiao betyder rent bokstavligen lilla hästen. Och Wang tycker det är ett passande namn, Ma är både liten och liknar en häst. För Wang har aldrig sett en fulare människa. Men Ma är en trevlig kamrat och en bra vän att ta ett glas risvin tillsammans med.
Varje morgon kommer Wang och Ma till jobbet och arbetar högt över alla andra. De utför sitt byggarbete. De använder antika redskap för att bygga det moderna. De springer över rismattor som är bundna fast vid bambuställningar. Mot kvällskvisten sitter de nere på trottoarkanten utmattade och smutsiga och äter sina dumplings och dricker sitt billiga risvin. Ett par vackra unga damer, med bleka ansikten tippar förbi med sina skyhöga klackar, stark parfym doftar omkring dem. Ma blir berusad av doften och stirrar på dem. De båda börjar fnisa och den ena rynkar med näsan och fnyser åt honom. Ma ser ner mot marken, sorgsen. “Bry dig inte om dem” säger Wang. “Kan de inte göra något vettigt av sin lott i det här livet så kommer nästa liv bli värre för dem. Acceptera din lott, ät upp dina dumplings och drick ditt vin. Kan du gå igenom detta liv med värdighet så kanske ditt nästa blir bättre. Hur skulle de se ut om du och jag skulle bjuda ut ett par damer som dessa. Något sådant har aldrig inträffat och kommer aldrig att ske.”

20130617-175547.jpg
Men Wang Niao var också bedrövad på insidan. Han drömde sig tillbaka till sin by utan namn i provinsen Hunan. Även han hade drömt om ett liv bortom fattigdom, ett liv där han skulle bli gift och få egna barn. Han var kär i grannflickan som han kallade MeiMeiMei, vilket betyder vackra lillasyster eller vackra lilla flicka. Hon hade långt flätat hår, vit gnistrande hy och var lite längre än alla andra. Hon var nästan ett huvud längre än Wang. Han minns hur han förde henne genom bambuskogen och kysste henne vid det lilla vattenfallet som kallades “små drömmar” eftersom vattenmolnen i den lilla bäcken påminde om små drömmar. Men han visste att hennes öde var något annat än ett liv i fattigdom. Hon var förutbestämd för ett bättre liv. Hon hade läshuvud men hennes familj var fattig. De sparade pengar så att hon skulle ha råd att resa till en större stad där hon gifte sig med en ung företagare. Det sades att hon fick sin universitetsutbildning till slut. Men för Wang blev det ingen universitetsutbildning. Det närmaste han kommit ett var det han själv
varit med att bygga. Han var händig men inte mycket mer än det.
Nästa morgon jobbade de högt uppe på en skyskrapa. Det händer ibland om än sällan att en arbetare faller ner från sin arbetsställning, och faller som en regndroppe från skyn och krossas mot marken. För de använder inte de säkerhetslinor och säkerhetskontroller som vi i vårt land är så vana vid. Men hur många byggnadsarbetare som egentligen dör vet ingen. Det är en dold siffra som regeringen och företagen sopar under mattan. För vem saknar en liten ful arbetare utan familj? Denna dag strålade solen, men det blåste starkt. Och Shanghai såg ut som en liten legostad från höjden. Wang är inte riktigt säker på hur det hände eller vad som hände. Men vissa arbetare sa att Ma gjorde det med flit. Han skulle bära en planka över rismattorna, tappade greppet och ramlade över kanten. En av arbetarna hävde ur sig. “Bara han inte skadar någon där nere.” Men Wang stod där likblek och såg ner mot stupet. Han kunde inte se det, men någonstans där nere låg Ma krossad vid foten av byggnaden. Wang bad en bön till Buddha att Ma skulle få ett bättre liv efter detta.
Den natten kunde inte Wang sova för att han sörjde sin vän. Arbetet blev inte längre detsamma och han orkade inte höra på Mifeng Wengweng (surrande biet) och Guaguajia de Qingwa (kväkande grodan) som han kallade dem. De höll mest på att prata dumheter och tomt skvaller.
Några månader efter Ma Xiaos fall mot sin död drömde Wang att han vandrade i sin hembygd. Det var molnigt och ett stilla regn föll ner. Han gick ner mot ett stall och där inne såg han två små hästar, den ena grå den andra vit. “Ni Hao, Wang Niao började den gråa gnägga. Det är jag din vän Ma Xiao. Jag blev en häst i livet efter detta, är det inte skrattretande. Här kallas jag Huise de Mei, grå skönhet, eftersom min päls är gnistrande grå. Jag kan inte klaga. Jag är visserligen häst och bär ett tungt ok. Men det är bättre än att vara byggnadsarbetare. Här blir jag både uppskattad av människor och hästar. Jag har kommit mig upp i livet. Nu är jag gift också. Här bredvid ser du min vackra maka, Cui Bai, skör vit. Visst jag skulle inte uppskatta henne om jag fortfarande var man, men nu är jag häst och ser med en hästs ögon. Och jag måste bara säga dig, att hon är vackrare än de båda två damerna tillsammans, du vet de där två damerna som gick förbi oss dagen innan jag föll ner från byggnaden. Sörj inte över mig Wang, gläds istället.”
Han vaknade och från den dagen blev livet lite gladare igen och han längtade efter nästa liv. En dag när han arbetade så hörde han en liten fågel kvittra som sjöng så vackert och fyllde hans arbetsdagar med glädje. En dag tänkte han högt för sig själv. “Vad gör en sådan här liten fågel högt här uppe varje dag och sjunger för mig?” Då hörde han en spröd liten röst. “Jag sjunger för dig och för din skull.” Han vände sig om och på kanten av bamburäcket satt en vacker liten röd fågel. “För min skull?” Fågeln svarade. “Ja, för jag saknar dig så. Har du inte hört min sång, har du inte hört mina ord?” “Men jag kan ju varken förstå eller tala fåglars språk.” “Det är ju precis det du gör just nu, svarade den lilla fågeln och kvittrade. “Lyssna noggrant så kanske du hör mitt budskap.” Fågeln svävade iväg och den dagen hörde han ingen mer fågelsång.
Nästa dag när fågeln kom och började sjunga och flyga omkring Wang. Så förstod han
vartenda ord.
“Wang Niao, Wang Niao. Kommer du ihåg mig, jag din lilla vän. Minns du mig. Den som du kysste i bambuskogen. Jag, din syster, som du kysste vid det lilla vattenfallet. Där små drömmar flyter som moln över vattnet. Jag har tänkt på dig sen dess, varje dag, så länge, så länge. Jag har aldrig glömt dig. Jag är MeiMeiMei, som du kallade mig. Jag sökte lyckan i en större stad och gifte mig med en ung företagare. Jag ville studera men var för fattig. Jag gifte mig för att jag inte ville vara fattig. Jag ville inte fastna i min hembygd, jag ville inte leva ett fattigt liv. Men jag blev inte lycklig. Han var elak och hade andra kvinnor vid sidan om. Så jag blev mycket olycklig. En dag när han var borta var jag så olycklig och grät så mycket att jag bestämde mig för att ta mitt liv. Vi bodde på toppen av en hög skyskrapa, i en fin lägenhet. Jag öppnade fönstret och kastade mig ut. För jag ville göra slut på mitt lidande. Men jag dog inte, nej jag krossades inte mot marken, jag kände ingen smärta. Jag fick vingar och blev en liten fågel. Så Wang Niao. Ditt namn är kungsfågel så kasta dig ut från byggnadsställningen och bli regent över alla små fåglar. Jag kommer bli din drottning. Kasta dig ut, du kommer inte dö.”
Mifeng Wengweng och Guaguajia de Qingwa förstod aldrig riktigt varför Wang kastade sig ner från byggnadsställningen. De vet inte vart kroppen hittades för regeringen och de stora företagen sopar undan sådant under mattan, för en arbetare har inget värde. Men de såg två små vackra fåglar flyga omkring dem kvittrande. De flög runt, runt, runt den höga skyskrapan.

1543143419_73c0f0c1d7_z

20130617-175541.jpg

Annonser

En reaktion på ”Byggnadsarbetarna i Shanghai

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s