Förintelsens minnesdag! Dikt om Treblinka.

Idag är det förintelsens minnesdag. För fem år sedan besökte jag förintelselägret Treblinka i Polen. I Treblinka finns det massa stenar resta, varje sten representerar en stad eller by som hade en judisk invånare som blivit avrättad i Treblinka. Mer än 800 000 judar blev avrättade i Treblinka. Jag blev starkt berörd av denna resa så när jag kom hem skrev jag ner en dikt om min upplevelse i Treblinka.

Treblinka
Atmosfären spelade en melodi
För tyst för att uppfattas, för tyst för att förstå
Men min uppfattning försvann i antalet stenar
Och solen lyste så starkt, så apatisk
Den påverkade mig mer än allt annat

Ett enda moln på himmelen
Skulle ha fått mig att förstå
Lite mer, lite mindre, eller liksom nu ingenting alls

För vad betyder ett moln
En tillfällig utsmyckning på himmelens ögonhinna
Ett moln som står för livet, för frihet med tvång
Jag är det molnet – fri, men ändå fast i livets kretslopp
Jag kommer födas, växa upp, gifta mig, få barn och tillslut dö

Jag är fri, påstås det
Att känna hur jag vill
Men hur jag än försökte, kände jag ingenting
Mitt inre hade försvunnit, tankar, känslor, även min vilja var borta
Och desto fler stenar som passerade min blick
Desto mer dog min själ

Jag blev förvandlad till en bengångare, en sengångare, en gengångare
En person som uppfattar utan att uppfatta
Som ser utan att se
En person som inte förstår att förstå
En person som finns till utav tomhet
Och jag passerade förgångna andetag, hjärtslag, fotsteg och blickar
Men jag kände ingenting, varken hat eller kärlek, oro eller frid, glädje eller sorg,
Jag kände ingenting
Jag var bräcklig och tom som ett förtorkat löv

Och jag skulle gett mitt liv för en enda liten tår
För det skulle ha bevisat att jag lever

Men en sådan plats där solen sken så starkt
Fick mig att fyllas med kunskap om hur död min själ är
Och när jag senare återvände hem, till mitt monotona gula liv
Insåg jag att jag var kvar i Treblinka, eller att Treblinka var kvar i mig
För varje natt återvänder jag till Treblinka
Och jag hör stilla andetag som svävar lätt i luften
Jag hör svaga hjärtslag som bleknar bort
Jag ser fotsteg som etsats fast i marken
Och jag ser blickar, hundratals blickar sammanfattade i hennes blick
Och jag blir förvandlad till stilla andetag och svaga hjärtslag
När hon sakta ler så hjärtskärande
Jag förstår fortfarande ingenting, men nu gråter jag

Annonser

En reaktion på ”Förintelsens minnesdag! Dikt om Treblinka.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s