Stranger Things

stranger things 1

Jag hade inga planer på att se serien Stranger Things, men min flickvän Malin som vanligtvis inte gillar rysare ville se den. Jag trodde till en början att det skulle vara en vanlig rysare. Men jag hade fel. Det jag fick var en mix av en massa gott och blandat. Efter första avsnittet var min första tanke att Stranger Things är Freaks and Geeks med SciFi tema, vilket är extremt positivt eftersom Freaks and Geeks är en av mina favoritserier någonsin och så älskar jag SciFi. Jag tror att Stanger Things kommer bli en kultserie, jag skall försöka förklara varför.

Serien går kortfattat ut på att en pojke, Will, blir bortrövad av ett monster i ett litet samhälle. Hans vänner och familj försöker hitta honom och den lokala polischefen Hopper upptäcker att några regeringsforskare ligger bakom det mystiska försvinnandet. Wills kompisgäng möter också en mystisk flicka Eleven som visar sig ha paranormala krafter. Finns det något samband mellan Wills försvinnande och Eleven?

Kultserier är oftast originella, men är då serien originell? Nej, den är inte originell, fast originalitet är överskattat; om vi verkligen skulle syna allt skulle ingenting vara originellt. Serien är en enda stor referens till mycket 80-talskultur och Stephen King-historier. Serien är trots det något nytt utifrån att denna kombination aldrig har gjorts tidigare. Dess styrka är inte originaliteten utan det igenkänningsbara. Det hela är en enda stor nostalgitripp. Det är ett ihopplock av små söta nördiga pojkar från Freaks and Geeks, stämning från E.T. och Close Encounters of the Third Grade, ett mystiskt försvinnande från Poltergeist, en flicka med paranormala krafter från Carrie, ett monster från Alien och musik från John Carpenters filmer.

stranger things 2 lampor

Skådespelarinsatserna är alla imponerande och levande. Det är kul att se Winona Ryder igen vars karriär legat på is på grund av psykisk sjukdom och missbruk; hennes bakgrund ger också liv till hennes insats. Bland de starkaste scenerna är när hon tror sig kommunicera med Will genom lampor och julbelysning. Antihjälten Hopper är okonventionell, handlingskraftig och oförutsägbar. Han för också handlingen framåt, så att vi stegvis får reda på mer och mer om mysteriet. De små nördpojkarna har god kemi och kompletterar varandra bra. Men den som imponerar mest är Millie Bobby Brown som spelar flickan Eleven med paranormala krafter. Hon är så berörande att jag ville adoptera henne för jag tyckte så synd om henne. Hon har så stark närvaro och uttrycksfulla ögon.

103009rjpg-6aae7c_765wEn av filmens största styrkor är det visuella: det är modernt, välgjort och väldigt estetiskt vackert. Handlingen är långt ifrån det bästa med serien, men den är full av en intensitet som hela tiden trappas upp och jag satt som på nålar igenom hela serien. Mot slutet var jag rädd att serien höll på att falna eftersom den började bli lite förutsägbar och hade fått några logiska luckor, men slutet, som lämnar många trådar lösa och många frågor utan svar, vägde upp det hela. Och nu längtar jag till säsong två som nu bekräftas kommer komma ut nästa år. Fördelen med internet och Netflix är att fantastiska serier som Firefly och Freaks and Geeks inte hade varit tvungna att lägga ner om de hade släppts idag.

Stranger_Things_Chapter_8_The_Upside_Down_A

Ni som ogillar rysare skall inte avskräckas av serien, eftersom den är mer spännande än läskig och obehaglig. Det är mer en SciFi och Mystery än en rysare. Även om monstret är obehagligt, så är det inte det enda som är läskigt i serien. En psykopatisk doktor med hans anställda är lika läskiga som monstret. Eller mobbningen som är tryckande mot den försvunne pojken Will och hans nördgäng och även mot Wills bror Jonathan. Eller tillbakablickarna då vi får se experimenten som gjorts på Eleven. Även Nancys relation med sin otroligt osympatiska pojkvän Steve är intensiv och obehaglig.

Så kortfattat, se Stranger Things för den överträffade verkligen mina förväntningar. Den har blivit en av mina favoritserier, nästan i klass med Freaks and Geeks, Firefly, Sherlock och Doctor Who.

stranger-things-image-wolfhand-brown

Förintelsens minnesdag.

Idag är det förintelsens minnesdag. Det är en minnesdag för alla de judar som förintades av något som vi onekligen kan kalla ondska. Det var en ondska som i ett försök att förädla mänskligheten snarare skulle ha förpestat den.För mig är förintelsens minnesdag också en dag att minnas den förintelse som varit mänsklighetens skugga. Det som förbryllar mig är dock människans oförmåga att se sin egen ondska. Vilket också är en orsak till att något så hemskt som förintelsen kunde inträffa.

Vi kan aldrig rättfärdiga onda handlingar. Gärningsmäns dåd relativiseras allt för ofta. Vi behandlar gärningsmännen som om de egentligen vore offer. Skall vi då reducera alla onda handlingar eftersom alla bara är offer för sina omständigheter, för ingen människa kan ju vara verkligt ond? De verkliga offren hamnar dock i skymundan.

Jag tänker såhär: ingen människa väljer att vara ett offer, men alla förövare har valt att vara förövare. Det finns alltid en annan väg att välja än förövarens. En tid där förövaren får hjälp och offret glöms bort, kan bara benämnas som ond.

Det finns en kraft av förintelse i människan, som vi kan se genom historien. De flesta av de tidiga civilisationerna hade människooffer som norm, bara se på Rom, Babylon, Azteekerna, Kina, Vikingarna osv. Inte heller ovanligt med offerriter där oskulder våldtas och mördas. Den Islamiska Staten bär på samma mantel.

Från Judarna har vi fått ett annat sätt att tänka. Enligt Karen Armstrong som skrivit Historien om Gud så skilde sig judarna från de övriga civilisationerna där människooffer var vanliga, Jehova krävde inte människooffer och judarna skapade också det första välfärdssamhället. Mycket av vårt västerländska arv kommer från judarna. Det är ett arv av barmhärtighet och tron på alla människor grundläggande har samma värde.

Idag ökar dock den antisemitiska förintelseförnekande retoriken. Antisemitiska teckningar som är identiska med 30-talets nazistiska nidbilder sprids på nätet. Enligt vissa konspirationsteorier utpekas Israel som skaparen av Den Islamiska Staten. Judar har inte varit totalt oskyldiga lamm genom historien men det rättfärdigar ingen antisemitism. Utifrån politikers uttalanden och medias vinklingar så används det olika måttstock på judar och andra folkgrupper.

Vår tid som är skadad av postmodernism har svårt att tro på ondska, eftersom postmodernismen varken tror på någon sanning eller något absolut så finns inte heller någon verklig ondska. Vi kanske lever i en sådan falsk trygghet att vi blivit avtrubbade? Många unga tror att de lever i en rosa tuggummivärld där alla egentligen är goda och det viktigaste i livet är karriären och upplevelser, de är skadade av överdriven individualism och relativism, de tror att vår tids trygghet och förutsättningar är eviga, men alla civilisationer går i sinom tid mot undergång. Det är svårt att tro på och förstå Nazisttyskland och Den Islamiska Statens ondska, vilket är ett hot mot vår förljugna verklighet, men det är en reell del av verkligheten. Och att förneka förintelsen, förintelsen som varit mänsklighetens ständige följeslagare, det är likgiltighet, ignorans och ondska.

En nyansering av mitt medverkande i Den Enda Sanna Vägen.

Jag var med i det sista avsnittet av ”Den enda sanna vägen” där jag pratar om Livets Ord. Framställningen blev inte som jag väntat mig utan blev fragmentarisk. Jag har ofta vågat tala öppet om min syn på Livets Ord men jag tänker fokusera på varför jag inte blev nöjd med programmet.

Jag är trots min frispråkighet naiv. Jag fick intrycket att programmet skulle handla om alternativa livsåskådningar och ville beskriva en nyanserad bild av Livets Ord. Jag ville nyansera synen inte som en sekt eller som en perfekt kyrka. Jag tror inte de som blivit skadade blir hjälpta av svartmålning. Jag minns inte allt från tre timmars inspelning men jag ser idag på Livets Ord med viss tacksamhet, det goda har jag bevarat och det onda har jag tagit lärdom av. Jag blir också väldigt förvånad över den ointressanta fokuseringen på Ulf. Jag har aldrig ogillat Ulf och även om det finns en övertro på Ulf så ville jag förmedla en rättvis bild.

Jag ville vara en röst för alla som farit illa, visa att de inte är ensamma. Jag berättade helt öppet om min tro, mitt möte med Jesus som jag fått på Livets Ord, där jag föll i anden. Jag är övertygad om att det var Jesus och att han verkar på Livets Ord. Jag ville visa att man kan lämna ett sammanhang utan att tappa tron och utan att vara bitter. De filmade också i mitt rum där jag har Uppsalas minsta ”kyrka”. När jag fick se resultatet blev jag besviken, för de hade utelämnat det jag tyckte var viktigast och tagit meningar ur sin kontext. Dokumentärens titel ”Den enda sanna vägen” gör mig ledsen för det anspelar på Jesu ord ”jag är vägen, sanningen och livet”, något jag tror på.

Jag tycker att Livets Ords skola var bra, jag hade många kärleksfulla lärare och klasskamrater, men jag kände mig i långa perioder utfryst och annorlunda. Dock upplever jag att i många kyrkor kan lojaliteten mot samfundet vara viktigare än att älska människor och en risk finns att man dyrkar samfundet mer än Gud. Jag är skeptisk till samfund och jag tror på en kristen gemenskap utan etiketter. Jag blev på LO med tiden hämmad och jag anser att jag gjort rätt i att gå vidare.

Det finns många problem på Livets Ord som påverkats av tidsandans glättighet, karriärism och ytlighet. En kyrka måste arbeta på att skapa en kärleksfull miljö. Jag är övertygad om att de flesta på Livets Ord vill ha en sådan miljö, men ibland har andra mål kommit i vägen. De flesta kristna jag känner är väldigt godhjärtade, men har svårt för känslor och djup, fast det problemet gäller hela vår moderna värld. Jag ville ha med det perspektivet, att även om jag blivit väldigt sårad, så blir jag det också i den vanliga världen. Däremot religiösa skador är allvarliga, för de kan få en att tappa tron.

Livets Ord har haft en osund syn på framgång som påverkat mig negativt. Jag trodde att jag skulle ha stora drömmar och önska mig ett rederi, men jag förstår nu att en större dröm kan vara att önska mig en roddbåt. Vi duger som vi är, orealistiska drömmar kan skapa prestationsångest. Vi behöver rederier, men desto fler roddbåtar.

Media överlag verkar vara religiösa analfabeter och har dålig förståelse för kristna sammanhang. SVT verkar tro att Livets Ord är mer slutet än i verkligheten. Jag har inte tappat kontakten med någon på Livets Ord men jag känner människor som har det. Livets ord har dock ofta förnekar problem.

Jag har försökt vara ärlig i den här texten och jag hoppas att jag lyckats förmedla mina känslor. Livets Ord är komplext och jag har länge försökt förstå vad jag känner, jag älskar alla mina vänner som jag känner därifrån, men jag har börjat tro att det inte bara finns ett Livets Ord utan flera. I vår tid är de flesta inte öppna för sådana nyanser.

Sen, vad är en sekt? Med tanke på hur avvikande Sverige är i historien så betyder det att Sverige är en sekt? Nej, åh förlåt mig… Det kallas progressivt.

Tack!

Förintelsens minnesdag. 70 år sedan.

För exakt sjuttio år sedan blev fångarna i Auschwitz befriade. Sjuttio år är väldigt lång tid och det är lätt att glömma bort historien och låta den falla i glömska. Därför publicerar jag idag tre dikter jag skrivit om förintelsen. Den första handlar om Treblinka, ett förintelseläger jag besökte på en skolresa i gymnasiet.

Treblinka

Atmosfären spelade en melodi
för tyst för att uppfattas, för tyst för att förstå.
Men min uppfattning försvann i antalet stenar.
Och solen lyste så starkt, så apatisk
den påverkade mig mer än allt annat.

Ett enda moln på himmelen
skulle ha fått mig att förstå.
Lite mer, lite mindre, eller liksom nu ingenting alls.

För vad betyder ett moln?
En tillfällig utsmyckning på himmelens ögonhinna
som står för livet, för frihet med tvång.
Jag är det molnet – fri, men ändå fast i livets kretslopp.
Jag kommer födas, växa upp, gifta mig, få barn och tillslut dö.
Jag är fri, påstås det
att känna hur jag vill.
Men hur jag än försökte, kände jag ingenting
mitt inre hade försvunnit, tankar, känslor, även min vilja var borta.
Och desto fler stenar som passerade min blick
desto mer dog min själ.

Jag blev förvandlad till en bengångare, en sengångare, en gengångare.
En person som uppfattar utan att uppfatta
som ser utan att se
en person som inte förstår att förstå
en person som finns till utav tomhet.
Och jag passerade förgångna andetag, hjärtslag, fotsteg och blickar
men jag kände ingenting, varken hat eller kärlek, oro eller frid, glädje eller sorg.
Jag kände ingenting.
Jag var bräcklig och tom som ett förtorkat löv.
Och jag skulle gett mitt liv för en enda liten tår
för det skulle ha bevisat att jag lever.

Men en sådan plats där solen sken så starkt
fick mig att fyllas med kunskap om hur död min själ är.
Och när jag senare återvände hem, till mitt monotona gula liv
insåg jag att jag var kvar i Treblinka, eller att Treblinka var kvar i mig
för varje natt återvänder jag till Treblinka.
Och jag hör stilla andetag som svävar lätt i luften
jag hör svaga hjärtslag som bleknar bort
jag ser fotsteg som etsats fast i marken
och jag ser blickar, tusenstals blickar sammanfattade i hennes blick.
Jag blir förvandlad till stilla andetag och svaga hjärtslag
när hon sakta ler så hjärtskärande.
Jag förstår fortfarande ingenting, men nu gråter jag.

De anhöriga gråter, i kistorna finns inga kroppar
inga skelett, de har lagt ner tyska tvålar.
Välkommen till såpa-landet
där människor är tvålar och begravs som såpbubblor!
Känn tvålen mot din hud, hur den löddrar sig
se hur ren du blir.

Men till vilket pris blir ditt yttre rent?
Om det är människoblod som renar dig?
Till vilket pris doftar du gott?
Om det är människoliv som är priset?
Vem har hjärta att använda människor till hushållspartiklar
väva kläder av människohår
använda människofett till att tillverka tvål?

De hittade inte sina anhöriga i de stora massgravarna
många hade kremerats och förångats för länge sedan.
Hur känns det att sluta livet som en tvål?
En människa med allt vad det innebär
dräps för att bli en fin jude-tvål.

Ja, så tvätta rent dina ariska vita händer
du som redan naturligt är vit som snö.
Kyss den doftade tvål som löddrar sig i din hand
kanske var det en vacker flicka en gång.

Tårar faller ner över staden.

Regn, säger människor.

Nej, det är tårar!

Rök kommer långt där borta.

Avgaser från fabriker, säger människor.

Nej, det är människors andetag!

Tågvagnar lastade, reser genom landet.

Människor rycker på axlarna och säger att det är boskap.

Du kan springa omkring här över gräset.

Känna värmen från solen,

känna hur vinden leker med ditt hår,

hur regnet svalkar dig.

En underbar äng säger du.

Nej, svarar jag,

det är en gravplats!

Byggnadsarbetarna i Shanghai

 

 

 

20130617-175559.jpg20130617-175523.jpg

 

20130617-175336.jpg

När jag var i Shanghai för några månader sedan så blev jag så fascinerad över byggnadsarbetarna som lever ett helt annat liv än deras svenska motsvarigheter. Jag såg på alla skyskrapor och undrade hur många olyckor som sker. Och en historia började växa fram i fantasin, här nedanför kan ni läsa resultatet. (Inga bilder är mina.)

20130617-175326.jpg

20130617-175606.jpg

En fördom säger att kineser är korta, väldigt korta. Det stämmer inte in på vissa av de atleter eller skådespelare från Kina som vi alla kan se på tv.
Wang Niao och hans vän Ma Xiao och deras arbetskamrater är av det kortaste laget. De är mörka i hyn, små, korta och fula, och enligt dem själva också obegåvade och korkade. Wang Niao brukar säga att om han hade varit ett läshuvud så hade han inte dinglat 100 m över marken på en byggnadsställning av bamburör och rismattor. Några få av dem är gifta, Wang Niao och Ma Xiao är det inte. ”För vilken kvinna vill gifta sig med en byggnadsarbetare?” brukar Wang säga till sig själv. Även om det är de som är orsaken till att Shanghai och andra storstäder ser så storartade ut, med alla dessa höga fantastiska byggnader. Dessa män är som akrobater som hela tiden riskerar sitt liv för att bygga byggnader som får människor att tappa andan. Wang brukar säga att arkitekten som ritat huset och företagarna som jobbar på kontor i höghusen och de rika stollarna som äger husen. Kring dem samlas kvinnorna likt flugor kring en lort.
Wang Niao betyder rent bokstavligen Kungsfågel, men Wang är ett vanligt efternam och han känner sig inte så kunglig i sina smutsiga kläder och med sitt otacksamma yrke. Hans vän Ma Xiao betyder rent bokstavligen lilla hästen. Och Wang tycker det är ett passande namn, Ma är både liten och liknar en häst. För Wang har aldrig sett en fulare människa. Men Ma är en trevlig kamrat och en bra vän att ta ett glas risvin tillsammans med.
Varje morgon kommer Wang och Ma till jobbet och arbetar högt över alla andra. De utför sitt byggarbete. De använder antika redskap för att bygga det moderna. De springer över rismattor som är bundna fast vid bambuställningar. Mot kvällskvisten sitter de nere på trottoarkanten utmattade och smutsiga och äter sina dumplings och dricker sitt billiga risvin. Ett par vackra unga damer, med bleka ansikten tippar förbi med sina skyhöga klackar, stark parfym doftar omkring dem. Ma blir berusad av doften och stirrar på dem. De båda börjar fnisa och den ena rynkar med näsan och fnyser åt honom. Ma ser ner mot marken, sorgsen. “Bry dig inte om dem” säger Wang. “Kan de inte göra något vettigt av sin lott i det här livet så kommer nästa liv bli värre för dem. Acceptera din lott, ät upp dina dumplings och drick ditt vin. Kan du gå igenom detta liv med värdighet så kanske ditt nästa blir bättre. Hur skulle de se ut om du och jag skulle bjuda ut ett par damer som dessa. Något sådant har aldrig inträffat och kommer aldrig att ske.”

20130617-175547.jpg
Men Wang Niao var också bedrövad på insidan. Han drömde sig tillbaka till sin by utan namn i provinsen Hunan. Även han hade drömt om ett liv bortom fattigdom, ett liv där han skulle bli gift och få egna barn. Han var kär i grannflickan som han kallade MeiMeiMei, vilket betyder vackra lillasyster eller vackra lilla flicka. Hon hade långt flätat hår, vit gnistrande hy och var lite längre än alla andra. Hon var nästan ett huvud längre än Wang. Han minns hur han förde henne genom bambuskogen och kysste henne vid det lilla vattenfallet som kallades “små drömmar” eftersom vattenmolnen i den lilla bäcken påminde om små drömmar. Men han visste att hennes öde var något annat än ett liv i fattigdom. Hon var förutbestämd för ett bättre liv. Hon hade läshuvud men hennes familj var fattig. De sparade pengar så att hon skulle ha råd att resa till en större stad där hon gifte sig med en ung företagare. Det sades att hon fick sin universitetsutbildning till slut. Men för Wang blev det ingen universitetsutbildning. Det närmaste han kommit ett var det han själv
varit med att bygga. Han var händig men inte mycket mer än det.
Nästa morgon jobbade de högt uppe på en skyskrapa. Det händer ibland om än sällan att en arbetare faller ner från sin arbetsställning, och faller som en regndroppe från skyn och krossas mot marken. För de använder inte de säkerhetslinor och säkerhetskontroller som vi i vårt land är så vana vid. Men hur många byggnadsarbetare som egentligen dör vet ingen. Det är en dold siffra som regeringen och företagen sopar under mattan. För vem saknar en liten ful arbetare utan familj? Denna dag strålade solen, men det blåste starkt. Och Shanghai såg ut som en liten legostad från höjden. Wang är inte riktigt säker på hur det hände eller vad som hände. Men vissa arbetare sa att Ma gjorde det med flit. Han skulle bära en planka över rismattorna, tappade greppet och ramlade över kanten. En av arbetarna hävde ur sig. “Bara han inte skadar någon där nere.” Men Wang stod där likblek och såg ner mot stupet. Han kunde inte se det, men någonstans där nere låg Ma krossad vid foten av byggnaden. Wang bad en bön till Buddha att Ma skulle få ett bättre liv efter detta.
Den natten kunde inte Wang sova för att han sörjde sin vän. Arbetet blev inte längre detsamma och han orkade inte höra på Mifeng Wengweng (surrande biet) och Guaguajia de Qingwa (kväkande grodan) som han kallade dem. De höll mest på att prata dumheter och tomt skvaller.
Några månader efter Ma Xiaos fall mot sin död drömde Wang att han vandrade i sin hembygd. Det var molnigt och ett stilla regn föll ner. Han gick ner mot ett stall och där inne såg han två små hästar, den ena grå den andra vit. “Ni Hao, Wang Niao började den gråa gnägga. Det är jag din vän Ma Xiao. Jag blev en häst i livet efter detta, är det inte skrattretande. Här kallas jag Huise de Mei, grå skönhet, eftersom min päls är gnistrande grå. Jag kan inte klaga. Jag är visserligen häst och bär ett tungt ok. Men det är bättre än att vara byggnadsarbetare. Här blir jag både uppskattad av människor och hästar. Jag har kommit mig upp i livet. Nu är jag gift också. Här bredvid ser du min vackra maka, Cui Bai, skör vit. Visst jag skulle inte uppskatta henne om jag fortfarande var man, men nu är jag häst och ser med en hästs ögon. Och jag måste bara säga dig, att hon är vackrare än de båda två damerna tillsammans, du vet de där två damerna som gick förbi oss dagen innan jag föll ner från byggnaden. Sörj inte över mig Wang, gläds istället.”
Han vaknade och från den dagen blev livet lite gladare igen och han längtade efter nästa liv. En dag när han arbetade så hörde han en liten fågel kvittra som sjöng så vackert och fyllde hans arbetsdagar med glädje. En dag tänkte han högt för sig själv. “Vad gör en sådan här liten fågel högt här uppe varje dag och sjunger för mig?” Då hörde han en spröd liten röst. “Jag sjunger för dig och för din skull.” Han vände sig om och på kanten av bamburäcket satt en vacker liten röd fågel. “För min skull?” Fågeln svarade. “Ja, för jag saknar dig så. Har du inte hört min sång, har du inte hört mina ord?” “Men jag kan ju varken förstå eller tala fåglars språk.” “Det är ju precis det du gör just nu, svarade den lilla fågeln och kvittrade. “Lyssna noggrant så kanske du hör mitt budskap.” Fågeln svävade iväg och den dagen hörde han ingen mer fågelsång.
Nästa dag när fågeln kom och började sjunga och flyga omkring Wang. Så förstod han
vartenda ord.
“Wang Niao, Wang Niao. Kommer du ihåg mig, jag din lilla vän. Minns du mig. Den som du kysste i bambuskogen. Jag, din syster, som du kysste vid det lilla vattenfallet. Där små drömmar flyter som moln över vattnet. Jag har tänkt på dig sen dess, varje dag, så länge, så länge. Jag har aldrig glömt dig. Jag är MeiMeiMei, som du kallade mig. Jag sökte lyckan i en större stad och gifte mig med en ung företagare. Jag ville studera men var för fattig. Jag gifte mig för att jag inte ville vara fattig. Jag ville inte fastna i min hembygd, jag ville inte leva ett fattigt liv. Men jag blev inte lycklig. Han var elak och hade andra kvinnor vid sidan om. Så jag blev mycket olycklig. En dag när han var borta var jag så olycklig och grät så mycket att jag bestämde mig för att ta mitt liv. Vi bodde på toppen av en hög skyskrapa, i en fin lägenhet. Jag öppnade fönstret och kastade mig ut. För jag ville göra slut på mitt lidande. Men jag dog inte, nej jag krossades inte mot marken, jag kände ingen smärta. Jag fick vingar och blev en liten fågel. Så Wang Niao. Ditt namn är kungsfågel så kasta dig ut från byggnadsställningen och bli regent över alla små fåglar. Jag kommer bli din drottning. Kasta dig ut, du kommer inte dö.”
Mifeng Wengweng och Guaguajia de Qingwa förstod aldrig riktigt varför Wang kastade sig ner från byggnadsställningen. De vet inte vart kroppen hittades för regeringen och de stora företagen sopar undan sådant under mattan, för en arbetare har inget värde. Men de såg två små vackra fåglar flyga omkring dem kvittrande. De flög runt, runt, runt den höga skyskrapan.

1543143419_73c0f0c1d7_z

20130617-175541.jpg

Ett existentiellt och cyniskt testamente/flaskpost. Hur jag gått vilse i en mörk grotta och behöver hjälp för att hitta ut.

20141105-122105-44465116.jpg

En vädjan till mina vänner att komma med sitt ljus till den mörka grotta jag valt att undersöka (men jag borde inte gjort det). Mitt ljus är svagt och jag fastnar vid det jag är van vid, jag kan inte förstå grottan med bara mitt ljus och absolut inte hitta ut. Jag är samtidigt rädd och har krupit ihop i ett hörn och gråter och tappat all livslust eftersom jag börjat tro att det inte finns något annat liv än grottan. Det finns en bäck i grottan där jag lagt i ett brev i en flaska, som jag hoppas att någon hittar och förstår.

Att vara utelämnande uppfattas ofta fel, antingen att man är uppmärksamhetssuktande eller att man överlag är en väldigt instabil människa. Jag vill dock bara vara genuin och få tröst, och samtidigt vet jag att oerhört många från den sociala slummen känner likadant. Och det är det jag är ute efter, att nå människor som känner likadant. Det finns dock en risk att ni kommer anse mig vara högfärdig och döma ut alla andra, jag har brister, det förnekar jag inte. Jag älskar människor med hatar system. Alla mina tankegångar är kanske min sociala oförmåga att förstå det självklara.

20141105-122155-44515729.jpg

I vår äckliga tid finns inget utrymme för sorg eller tungsinne. Bloggar är en plats för mode, design, skvaller, politik, träning och framgång (inget fel med något av ämnena). Men uttrycker man sorg är man konstig och mer uppmärksamhetskåt än de bloggare som dagligen visar foton på selfies, sina nyköpta kläder eller sina framgångar på gymmet.

Jag är en väldigt positiv människa som ibland drabbas av negativa känslostormar, men i vår trångsynta värld, tror man inte på paradoxer. Därför kan jag inte både vara en optimist och pessimist. Därför måste jag vara en pessimist. Eftersom det negativa alltid slår ut det positiva i ekvationen. 1 x -1 = -1

20141105-122248-44568044.jpg

”Emanuel du tar dig själv, livet och andra människor på för stort allvar.” Jaja, men jag vill provocera i en värld där ingenting har något värde och där ingenting tas på allvar.

Jag kanske tänker för mycket. ”Den som tänker lever inte.” Ibland tappar jag all livsglädje och vill inte längre leva. Såhär är det, det finns vissa ting man håller sig fast vid, såsom drömmar, frihet, kärlek, mening, trygghet, Gud, status, framtidstro, det goda och skönhet. Men om allt detta brister, då finns det ingen mening med att leva.

20141105-122956-44996674.jpg

1. Drömmar. Men sen inser man att inga drömmar slår in. Och följer man sina drömmar blir man våldtagen och utnyttjad av andra som tjänar pengar på ens drömmar. Jag vill kunna överleva på min passion, men inte bli snuskigt rik eller odräglig genom den. Sen att satsa på en dröm anser många är att tävla mot andra. Men jag är inte ute efter att efterlikna eller överträffa andra, bara göra min grej.

20141105-122349-44629561.jpg

2. Frihet. Jag hatar alla äckliga strukturer i samhället och vill vara fri ifrån dem, men det är omöjligt att bli fri. Fri kan man inte vara i sin ensamhet, för en människa är ett socialt väsen. Ensamhet är fångenskap.

20141105-122455-44695690.jpg

3. Kärlek. Jag tror på sann kärlek, men många jagar något tillfälligt känslorus eller något religiöst illusions-artat. De har gjort kärleken till ett smutsigt simpelt och egoistiskt spel eller till ett himmelskt perfekt ideal ala Disney som är omöjlig att förverkliga. Jag vägrar följa dessa regler, men de flesta verkar styras av det ena eller det andra. När kärleken är ett spel är den så otroligt lättsinnig, impulsiv och har dålig uthållighet, kärleken är en drog inte en relation mellan två människor, för tänkte personer på att kärlek är att två individer skall växa in i varandra (såsom Dostojevskij så vackert uttryckt det), då hade de inte så rastlöst börja tänka på alla andra ”tänkbara” kärleks-objekt.

20141105-122547-44747963.jpg

4. Mening med livet, men vart hittar jag något sådant. Går inte veta eller bevisa något, hur skall jag då kunna tro på någon mening.

5. Trygghet, men den tryggheten är en illusion, trygghet hos människor som kan dö, svika eller försvinna. Sen den tryggheten vi har i vårt samhälle kan försvinna av yttre hot, och jag tror krig, katastrofer och sjukdomar är något som vi kommer se mer av i framtiden. Sen tror jag att trygghet inte går att ha i sig själv, den är beroende av något annat utanför sig själv. Tror vi människor är för svaga i oss själva.

20141105-122829-44909821.jpg

6. Gud, men finns Gud. Jag tror inte på någon religion, jag hatar religion, men jag älskar den Gud som borde finnas. Men var finns Gud som skall hjälpa mig i min smärta och längtan efter något rent och sant bortom alla religiösa fördomar och floskler. Om jag genuint ropar, varför svarar han inte. Varför skall jag som så ihärdigt sökt öppet, bli straffad. Jag anser att i mitt sökande efter sanningen (Gud) har jag blivit mer straffad än belönad. Rent socialt. Jag som blivit inpräntad att det skall vara motsatsen. Men jag insåg aldrig att man hela tiden bara skall låtsas, för gör man något på riktigt då blir man straffad. Den falske som är bäst på att låtsas belönas alltid. Det är ett ting som är säkert. Den som är ärlig är aldrig trovärdig, för den ärlige tvivlar på sig själv och sanningen.

20141105-122908-44948859.jpg

7. Status och framtidstro. Men wtf har jag för status och framtidsutsikter som inte vill utbilda mig propert, eller anpassa mig efter sociala strukturer eller det byråkratiska samhället eller något system. Jag är förvirrad och för upptagen med att tänka på meningslösa existentiella ting som ingen annan tänker på, således slösar jag bort mitt liv. Men jag tänker inte bli en marionett för maktens människor. Dör hellre än att bli ett stenblock i pyramiden.

8. Människan är vacker och godhet existerar. Men om människan är självisk, ond osv. Då finns det ingen skönhet eller mening med att leva. På en lektion utbrast jag ”vill man då ens leva” angående machiavellis uttalande om att människan är alltigenom ond. Stämmer detta, då tänker inte jag delta i livet. Jag avskyr då livet och tänker inte vara en del av det.

20141105-122731-44851068.jpg

Om jag inte gör ett avryck på världen på något vis (hur kan man göra det i universums mått, i storlek är jag inte ens ett kvalster), får ingen avkomma (pratar inte om fysisk avkomma) och ingenting finns efter detta liv, varför skall jag då ens leva en dag till. Jag ser inte som att det spelar någon roll. Jag är känslig och klarar inte av det sociala konstruktioner som byggts upp i vårt samhälle. Jag kan inte anpassa mig eller utnyttja de konstruktionerna eftersom jag vill vara genuin.

”Men skyll dig själv din jävla mes.” Men jag skiter i det. Jag vill leva genuint och bli älskad för det. Jag älskar mig själv det gör jag, men ensamheten överlever ingen på och är livet meningslöst kan jag älska mig själv men till ingen nytta. Samt är det en omöjlighet att bli älskad för den jag verkligen är så finns det ingen mening med att leva. (Ensamhet måste förtydligas, jag är ingalunda ensam, men jag pratar om en inre ensamhet, en känsla av distans till alla andra människor).

20141105-122653-44813144.jpg

Är livet bara ett spel, bye, bye. Men finns det ett liv bortom spelet, då är jag en optimist som med ett helt öppet hjärta knarkar sönder varje vrå av det sanna livet. Jag tror på genuinitet och telos (mening med livet), men att vara ensamt praktiserande av sin tro är inte tryggt och ger en inte särskilt mycket njutning. Men ett hopp bultar i hjärtat. Det måste stämma, det måste stämma. Annars är förgängligheten allt, och om förgängligheten är allt, varför fortsätter människor att leva? Den som lever tror uppenbarligen inte på att förgängligheten är allt. Blir jag övertygad nihilist eller ateist, då kommer jag inte leva särskilt länge. För jag kommer falla på det jag främst älskar hos mig själv, min svaghet och känslighet. Att hoppa i ån blir då en logisk slutsats.

Jag behöver inget stöd i mitt eget värde. Rent teoretiskt har jag ett värde, utgår man från prestationer då har jag inte mycket värde, men utgår man från kapacitet, då har jag ett väldigt högt värde. Nu tror jag dock att värde är oberoende av prestation och
kapacitet utan bara det faktum att man existerar/har existerat.

20141105-123041-45041819.jpg

Är vetenskapen fullkomlig?

Min text är ifrågasättande och skeptisk, jag vill inte påstå något eller bevisa något eller övertyga någon, bara belysa vissa frågor och tankar.

Är vetenskapen allsmäktigt? Kanske teoretiskt sett, jag tror personligen att allt är möjligt tex att skapa liv och mänskligt intellekt. Men vad är vetenskapen egentligen.?Tror många förväxlar vetenskap med naturen.

Vad vetenskapen egentligen är är ett samlingsnamn på hur långt vi människor kommit i våra antaganden och förståelse av vår omvärld. Men vetenskapen kommer aldrig kunna komma längre än människors egna begränsningar. Vi har begränsat intellekt och lever under en begränsad tid, därför finns det en yttersta gräns på hur långt vetenskapen kan sträcka sig.

En teori säger att hundra apor som slumpvis skriver på skrivmaskiner kommer någon såsmångingom ha skrivit Shakespeares sonater. Men det kommer ta flera miljoner år. Det är rent möjligt i vår värld att skriva Shakespeare sonater men en apas intelligens är begränsad så att apan kan inte göra det på annat vis än genom slumpen.

Samma sak anser jag om människan. Allt går att förklara, allt går att bevisa, allt går att skapa, men människan har också ett begränsat intellekt och kommer inte föra vetenskapen till fullkomlighet. Kanske evolutionen tillslut kan skärpa människans intellekt så att vi plötsligt utvecklats till Gudar och då skapar våra egna universum.

Vissa anser att det vetenskapen inte kan bevisa, existerar inte. Men är det då vetenskapen eller mänskligheten som inte kan bevisa detta? Jag anser att tilltron på bevis har begränsat förståelsen för filosofi, psykologi och kultur, och gjort alla till slavar under den stora bevisföringen. Och om jag tänker som skeptikerna, så går det inte att bevisa någonting, för allt leder till en oändlig beviskedja, för ett bevis måste bevisas.

Ibörjan var vetskapen mer filosofi och religion. Teorier skapades kring det man iakttog med sina sinnen, men få experiment utfördes. När vi började undersöka vår omvärld så lyckades vi tillslut förklara nästan allt som vi kan iaktta med våra sinnen. Varför började vi undersöka vår omvärld? Newton Descartes, Boyle osv. gjorde det för att de ville förstå Gud. Men förlorade människan Gud pga vetenskapen?

När vetenskapen förklarat allt vi kan iaktta då hamnar dess fokus på saker som vi inte längre kan iaktta och förstå med våra sinnen. Vetenskapen undersöker det närmast oändliga universum och den mikroskopiska atomvärlden. Den försöker förklara livets uppkomst och den komplexa hjärnan (människans själ). Det enda tydliga mått på vetenskapens framsteg vi har är konkreta uppfinningar. Uppfinningarna är ett resultat av våra forskningar men inte ett bevis för dem.

Grundläggande vetenskap kan de flesta människor förstå men när det kommer till det som hamnar utanför vår sinnevärld kan bara de insatta förstå och består mest av teorier (det senare gäller inte matematik). Finns det inte en viss likhet till de religiösa präster och filosofer som förut var kunskaps-eliten? Och tilltron till människans förmåga genom vetenskapen, vad människa tror om vetenskapen är ganska lik tron på en Gud. Människans vilja att tro på något absolut har vandrat från Gud till vetenskapen. De vetenskapligt troende, tror att vetenskapen kan förlänga vårt liv, kanske tom få oss att leva för evigt, att vetenskapen har alla svaren, och kan räkna ut moral och hur vi skall leva vårt liv. Ett trossystem i mina ögon.

Det är bättre att tro på vetenskapen än på en Gud som favoriserar de som lyder honom. Men, vetenskaplig tro kan lätt bli vinklade och kan leda till socialdarwinism, att den svaga individen föraktas. (Dawkins öppna uttalande om aborter av Downs-syndrom är för mig socialdarwinism). Samtidigt en obarmhärtig Gud som dömer alla som är felaktiga till ett evigt helvete, det doftar liknande som socialdarwinism.

Om vi tror att genom vetenskapen så kommer allt kunna bevisas, allt förklaras och vi kommer kunna återskapa allt. Om vi människor kan göra allt detta, kanske vi då har skapat oss själva? Om hela universum är formler och byggstenar som vi människor kan använda till att skapa universum, då är mänskligheten skaparen. Detta bevisar dock ingen Gud eller skapare, men det kan tyda på att de som tror så starkt på vetenskapen, indirekt tror på möjligheten för en skapare.