Förintelsens minnesdag. 70 år sedan.

För exakt sjuttio år sedan blev fångarna i Auschwitz befriade. Sjuttio år är väldigt lång tid och det är lätt att glömma bort historien och låta den falla i glömska. Därför publicerar jag idag tre dikter jag skrivit om förintelsen. Den första handlar om Treblinka, ett förintelseläger jag besökte på en skolresa i gymnasiet.

Treblinka

Atmosfären spelade en melodi
för tyst för att uppfattas, för tyst för att förstå.
Men min uppfattning försvann i antalet stenar.
Och solen lyste så starkt, så apatisk
den påverkade mig mer än allt annat.

Ett enda moln på himmelen
skulle ha fått mig att förstå.
Lite mer, lite mindre, eller liksom nu ingenting alls.

För vad betyder ett moln?
En tillfällig utsmyckning på himmelens ögonhinna
som står för livet, för frihet med tvång.
Jag är det molnet – fri, men ändå fast i livets kretslopp.
Jag kommer födas, växa upp, gifta mig, få barn och tillslut dö.
Jag är fri, påstås det
att känna hur jag vill.
Men hur jag än försökte, kände jag ingenting
mitt inre hade försvunnit, tankar, känslor, även min vilja var borta.
Och desto fler stenar som passerade min blick
desto mer dog min själ.

Jag blev förvandlad till en bengångare, en sengångare, en gengångare.
En person som uppfattar utan att uppfatta
som ser utan att se
en person som inte förstår att förstå
en person som finns till utav tomhet.
Och jag passerade förgångna andetag, hjärtslag, fotsteg och blickar
men jag kände ingenting, varken hat eller kärlek, oro eller frid, glädje eller sorg.
Jag kände ingenting.
Jag var bräcklig och tom som ett förtorkat löv.
Och jag skulle gett mitt liv för en enda liten tår
för det skulle ha bevisat att jag lever.

Men en sådan plats där solen sken så starkt
fick mig att fyllas med kunskap om hur död min själ är.
Och när jag senare återvände hem, till mitt monotona gula liv
insåg jag att jag var kvar i Treblinka, eller att Treblinka var kvar i mig
för varje natt återvänder jag till Treblinka.
Och jag hör stilla andetag som svävar lätt i luften
jag hör svaga hjärtslag som bleknar bort
jag ser fotsteg som etsats fast i marken
och jag ser blickar, tusenstals blickar sammanfattade i hennes blick.
Jag blir förvandlad till stilla andetag och svaga hjärtslag
när hon sakta ler så hjärtskärande.
Jag förstår fortfarande ingenting, men nu gråter jag.

De anhöriga gråter, i kistorna finns inga kroppar
inga skelett, de har lagt ner tyska tvålar.
Välkommen till såpa-landet
där människor är tvålar och begravs som såpbubblor!
Känn tvålen mot din hud, hur den löddrar sig
se hur ren du blir.

Men till vilket pris blir ditt yttre rent?
Om det är människoblod som renar dig?
Till vilket pris doftar du gott?
Om det är människoliv som är priset?
Vem har hjärta att använda människor till hushållspartiklar
väva kläder av människohår
använda människofett till att tillverka tvål?

De hittade inte sina anhöriga i de stora massgravarna
många hade kremerats och förångats för länge sedan.
Hur känns det att sluta livet som en tvål?
En människa med allt vad det innebär
dräps för att bli en fin jude-tvål.

Ja, så tvätta rent dina ariska vita händer
du som redan naturligt är vit som snö.
Kyss den doftade tvål som löddrar sig i din hand
kanske var det en vacker flicka en gång.

Tårar faller ner över staden.

Regn, säger människor.

Nej, det är tårar!

Rök kommer långt där borta.

Avgaser från fabriker, säger människor.

Nej, det är människors andetag!

Tågvagnar lastade, reser genom landet.

Människor rycker på axlarna och säger att det är boskap.

Du kan springa omkring här över gräset.

Känna värmen från solen,

känna hur vinden leker med ditt hår,

hur regnet svalkar dig.

En underbar äng säger du.

Nej, svarar jag,

det är en gravplats!

Byggnadsarbetarna i Shanghai

 

 

 

20130617-175559.jpg20130617-175523.jpg

 

20130617-175336.jpg

När jag var i Shanghai för några månader sedan så blev jag så fascinerad över byggnadsarbetarna som lever ett helt annat liv än deras svenska motsvarigheter. Jag såg på alla skyskrapor och undrade hur många olyckor som sker. Och en historia började växa fram i fantasin, här nedanför kan ni läsa resultatet. (Inga bilder är mina.)

20130617-175326.jpg

20130617-175606.jpg

En fördom säger att kineser är korta, väldigt korta. Det stämmer inte in på vissa av de atleter eller skådespelare från Kina som vi alla kan se på tv.
Wang Niao och hans vän Ma Xiao och deras arbetskamrater är av det kortaste laget. De är mörka i hyn, små, korta och fula, och enligt dem själva också obegåvade och korkade. Wang Niao brukar säga att om han hade varit ett läshuvud så hade han inte dinglat 100 m över marken på en byggnadsställning av bamburör och rismattor. Några få av dem är gifta, Wang Niao och Ma Xiao är det inte. ”För vilken kvinna vill gifta sig med en byggnadsarbetare?” brukar Wang säga till sig själv. Även om det är de som är orsaken till att Shanghai och andra storstäder ser så storartade ut, med alla dessa höga fantastiska byggnader. Dessa män är som akrobater som hela tiden riskerar sitt liv för att bygga byggnader som får människor att tappa andan. Wang brukar säga att arkitekten som ritat huset och företagarna som jobbar på kontor i höghusen och de rika stollarna som äger husen. Kring dem samlas kvinnorna likt flugor kring en lort.
Wang Niao betyder rent bokstavligen Kungsfågel, men Wang är ett vanligt efternam och han känner sig inte så kunglig i sina smutsiga kläder och med sitt otacksamma yrke. Hans vän Ma Xiao betyder rent bokstavligen lilla hästen. Och Wang tycker det är ett passande namn, Ma är både liten och liknar en häst. För Wang har aldrig sett en fulare människa. Men Ma är en trevlig kamrat och en bra vän att ta ett glas risvin tillsammans med.
Varje morgon kommer Wang och Ma till jobbet och arbetar högt över alla andra. De utför sitt byggarbete. De använder antika redskap för att bygga det moderna. De springer över rismattor som är bundna fast vid bambuställningar. Mot kvällskvisten sitter de nere på trottoarkanten utmattade och smutsiga och äter sina dumplings och dricker sitt billiga risvin. Ett par vackra unga damer, med bleka ansikten tippar förbi med sina skyhöga klackar, stark parfym doftar omkring dem. Ma blir berusad av doften och stirrar på dem. De båda börjar fnisa och den ena rynkar med näsan och fnyser åt honom. Ma ser ner mot marken, sorgsen. “Bry dig inte om dem” säger Wang. “Kan de inte göra något vettigt av sin lott i det här livet så kommer nästa liv bli värre för dem. Acceptera din lott, ät upp dina dumplings och drick ditt vin. Kan du gå igenom detta liv med värdighet så kanske ditt nästa blir bättre. Hur skulle de se ut om du och jag skulle bjuda ut ett par damer som dessa. Något sådant har aldrig inträffat och kommer aldrig att ske.”

20130617-175547.jpg
Men Wang Niao var också bedrövad på insidan. Han drömde sig tillbaka till sin by utan namn i provinsen Hunan. Även han hade drömt om ett liv bortom fattigdom, ett liv där han skulle bli gift och få egna barn. Han var kär i grannflickan som han kallade MeiMeiMei, vilket betyder vackra lillasyster eller vackra lilla flicka. Hon hade långt flätat hår, vit gnistrande hy och var lite längre än alla andra. Hon var nästan ett huvud längre än Wang. Han minns hur han förde henne genom bambuskogen och kysste henne vid det lilla vattenfallet som kallades “små drömmar” eftersom vattenmolnen i den lilla bäcken påminde om små drömmar. Men han visste att hennes öde var något annat än ett liv i fattigdom. Hon var förutbestämd för ett bättre liv. Hon hade läshuvud men hennes familj var fattig. De sparade pengar så att hon skulle ha råd att resa till en större stad där hon gifte sig med en ung företagare. Det sades att hon fick sin universitetsutbildning till slut. Men för Wang blev det ingen universitetsutbildning. Det närmaste han kommit ett var det han själv
varit med att bygga. Han var händig men inte mycket mer än det.
Nästa morgon jobbade de högt uppe på en skyskrapa. Det händer ibland om än sällan att en arbetare faller ner från sin arbetsställning, och faller som en regndroppe från skyn och krossas mot marken. För de använder inte de säkerhetslinor och säkerhetskontroller som vi i vårt land är så vana vid. Men hur många byggnadsarbetare som egentligen dör vet ingen. Det är en dold siffra som regeringen och företagen sopar under mattan. För vem saknar en liten ful arbetare utan familj? Denna dag strålade solen, men det blåste starkt. Och Shanghai såg ut som en liten legostad från höjden. Wang är inte riktigt säker på hur det hände eller vad som hände. Men vissa arbetare sa att Ma gjorde det med flit. Han skulle bära en planka över rismattorna, tappade greppet och ramlade över kanten. En av arbetarna hävde ur sig. “Bara han inte skadar någon där nere.” Men Wang stod där likblek och såg ner mot stupet. Han kunde inte se det, men någonstans där nere låg Ma krossad vid foten av byggnaden. Wang bad en bön till Buddha att Ma skulle få ett bättre liv efter detta.
Den natten kunde inte Wang sova för att han sörjde sin vän. Arbetet blev inte längre detsamma och han orkade inte höra på Mifeng Wengweng (surrande biet) och Guaguajia de Qingwa (kväkande grodan) som han kallade dem. De höll mest på att prata dumheter och tomt skvaller.
Några månader efter Ma Xiaos fall mot sin död drömde Wang att han vandrade i sin hembygd. Det var molnigt och ett stilla regn föll ner. Han gick ner mot ett stall och där inne såg han två små hästar, den ena grå den andra vit. “Ni Hao, Wang Niao började den gråa gnägga. Det är jag din vän Ma Xiao. Jag blev en häst i livet efter detta, är det inte skrattretande. Här kallas jag Huise de Mei, grå skönhet, eftersom min päls är gnistrande grå. Jag kan inte klaga. Jag är visserligen häst och bär ett tungt ok. Men det är bättre än att vara byggnadsarbetare. Här blir jag både uppskattad av människor och hästar. Jag har kommit mig upp i livet. Nu är jag gift också. Här bredvid ser du min vackra maka, Cui Bai, skör vit. Visst jag skulle inte uppskatta henne om jag fortfarande var man, men nu är jag häst och ser med en hästs ögon. Och jag måste bara säga dig, att hon är vackrare än de båda två damerna tillsammans, du vet de där två damerna som gick förbi oss dagen innan jag föll ner från byggnaden. Sörj inte över mig Wang, gläds istället.”
Han vaknade och från den dagen blev livet lite gladare igen och han längtade efter nästa liv. En dag när han arbetade så hörde han en liten fågel kvittra som sjöng så vackert och fyllde hans arbetsdagar med glädje. En dag tänkte han högt för sig själv. “Vad gör en sådan här liten fågel högt här uppe varje dag och sjunger för mig?” Då hörde han en spröd liten röst. “Jag sjunger för dig och för din skull.” Han vände sig om och på kanten av bamburäcket satt en vacker liten röd fågel. “För min skull?” Fågeln svarade. “Ja, för jag saknar dig så. Har du inte hört min sång, har du inte hört mina ord?” “Men jag kan ju varken förstå eller tala fåglars språk.” “Det är ju precis det du gör just nu, svarade den lilla fågeln och kvittrade. “Lyssna noggrant så kanske du hör mitt budskap.” Fågeln svävade iväg och den dagen hörde han ingen mer fågelsång.
Nästa dag när fågeln kom och började sjunga och flyga omkring Wang. Så förstod han
vartenda ord.
“Wang Niao, Wang Niao. Kommer du ihåg mig, jag din lilla vän. Minns du mig. Den som du kysste i bambuskogen. Jag, din syster, som du kysste vid det lilla vattenfallet. Där små drömmar flyter som moln över vattnet. Jag har tänkt på dig sen dess, varje dag, så länge, så länge. Jag har aldrig glömt dig. Jag är MeiMeiMei, som du kallade mig. Jag sökte lyckan i en större stad och gifte mig med en ung företagare. Jag ville studera men var för fattig. Jag gifte mig för att jag inte ville vara fattig. Jag ville inte fastna i min hembygd, jag ville inte leva ett fattigt liv. Men jag blev inte lycklig. Han var elak och hade andra kvinnor vid sidan om. Så jag blev mycket olycklig. En dag när han var borta var jag så olycklig och grät så mycket att jag bestämde mig för att ta mitt liv. Vi bodde på toppen av en hög skyskrapa, i en fin lägenhet. Jag öppnade fönstret och kastade mig ut. För jag ville göra slut på mitt lidande. Men jag dog inte, nej jag krossades inte mot marken, jag kände ingen smärta. Jag fick vingar och blev en liten fågel. Så Wang Niao. Ditt namn är kungsfågel så kasta dig ut från byggnadsställningen och bli regent över alla små fåglar. Jag kommer bli din drottning. Kasta dig ut, du kommer inte dö.”
Mifeng Wengweng och Guaguajia de Qingwa förstod aldrig riktigt varför Wang kastade sig ner från byggnadsställningen. De vet inte vart kroppen hittades för regeringen och de stora företagen sopar undan sådant under mattan, för en arbetare har inget värde. Men de såg två små vackra fåglar flyga omkring dem kvittrande. De flög runt, runt, runt den höga skyskrapan.

1543143419_73c0f0c1d7_z

20130617-175541.jpg

Är vetenskapen fullkomlig?

Min text är ifrågasättande och skeptisk, jag vill inte påstå något eller bevisa något eller övertyga någon, bara belysa vissa frågor och tankar.

Är vetenskapen allsmäktigt? Kanske teoretiskt sett, jag tror personligen att allt är möjligt tex att skapa liv och mänskligt intellekt. Men vad är vetenskapen egentligen.?Tror många förväxlar vetenskap med naturen.

Vad vetenskapen egentligen är är ett samlingsnamn på hur långt vi människor kommit i våra antaganden och förståelse av vår omvärld. Men vetenskapen kommer aldrig kunna komma längre än människors egna begränsningar. Vi har begränsat intellekt och lever under en begränsad tid, därför finns det en yttersta gräns på hur långt vetenskapen kan sträcka sig.

En teori säger att hundra apor som slumpvis skriver på skrivmaskiner kommer någon såsmångingom ha skrivit Shakespeares sonater. Men det kommer ta flera miljoner år. Det är rent möjligt i vår värld att skriva Shakespeare sonater men en apas intelligens är begränsad så att apan kan inte göra det på annat vis än genom slumpen.

Samma sak anser jag om människan. Allt går att förklara, allt går att bevisa, allt går att skapa, men människan har också ett begränsat intellekt och kommer inte föra vetenskapen till fullkomlighet. Kanske evolutionen tillslut kan skärpa människans intellekt så att vi plötsligt utvecklats till Gudar och då skapar våra egna universum.

Vissa anser att det vetenskapen inte kan bevisa, existerar inte. Men är det då vetenskapen eller mänskligheten som inte kan bevisa detta? Jag anser att tilltron på bevis har begränsat förståelsen för filosofi, psykologi och kultur, och gjort alla till slavar under den stora bevisföringen. Och om jag tänker som skeptikerna, så går det inte att bevisa någonting, för allt leder till en oändlig beviskedja, för ett bevis måste bevisas.

Ibörjan var vetskapen mer filosofi och religion. Teorier skapades kring det man iakttog med sina sinnen, men få experiment utfördes. När vi började undersöka vår omvärld så lyckades vi tillslut förklara nästan allt som vi kan iaktta med våra sinnen. Varför började vi undersöka vår omvärld? Newton Descartes, Boyle osv. gjorde det för att de ville förstå Gud. Men förlorade människan Gud pga vetenskapen?

När vetenskapen förklarat allt vi kan iaktta då hamnar dess fokus på saker som vi inte längre kan iaktta och förstå med våra sinnen. Vetenskapen undersöker det närmast oändliga universum och den mikroskopiska atomvärlden. Den försöker förklara livets uppkomst och den komplexa hjärnan (människans själ). Det enda tydliga mått på vetenskapens framsteg vi har är konkreta uppfinningar. Uppfinningarna är ett resultat av våra forskningar men inte ett bevis för dem.

Grundläggande vetenskap kan de flesta människor förstå men när det kommer till det som hamnar utanför vår sinnevärld kan bara de insatta förstå och består mest av teorier (det senare gäller inte matematik). Finns det inte en viss likhet till de religiösa präster och filosofer som förut var kunskaps-eliten? Och tilltron till människans förmåga genom vetenskapen, vad människa tror om vetenskapen är ganska lik tron på en Gud. Människans vilja att tro på något absolut har vandrat från Gud till vetenskapen. De vetenskapligt troende, tror att vetenskapen kan förlänga vårt liv, kanske tom få oss att leva för evigt, att vetenskapen har alla svaren, och kan räkna ut moral och hur vi skall leva vårt liv. Ett trossystem i mina ögon.

Det är bättre att tro på vetenskapen än på en Gud som favoriserar de som lyder honom. Men, vetenskaplig tro kan lätt bli vinklade och kan leda till socialdarwinism, att den svaga individen föraktas. (Dawkins öppna uttalande om aborter av Downs-syndrom är för mig socialdarwinism). Samtidigt en obarmhärtig Gud som dömer alla som är felaktiga till ett evigt helvete, det doftar liknande som socialdarwinism.

Om vi tror att genom vetenskapen så kommer allt kunna bevisas, allt förklaras och vi kommer kunna återskapa allt. Om vi människor kan göra allt detta, kanske vi då har skapat oss själva? Om hela universum är formler och byggstenar som vi människor kan använda till att skapa universum, då är mänskligheten skaparen. Detta bevisar dock ingen Gud eller skapare, men det kan tyda på att de som tror så starkt på vetenskapen, indirekt tror på möjligheten för en skapare.

Idealen skadar allvarligt dig själv och folk i din omgivning.

20141014-182025-66025536.jpg

Jag kommer bli föraktad för det jag skriver här nedanför. Därför ber jag er som läser att inte dra förhastade slutsatser och attackera mig med ord som vekling, förvirrad, populistisk, dum och naiv. Ibland förklarar jag dåligt och därför missförstår ni, ibland förklarar jag bra men om sådant ni aldrig tänkt på och därför missförstår ni. Var milda mot mig för jag har inga andra intentioner än att vara mild tillbaka och en påminnelse – jag är känslig. Jag kan klara kritik men inte personangrepp. Jag är inte ute för att provocera utan för en debatt.

Texten handlar om vart du lägger ditt självvärde.
Idén till texten kom för några veckor sen när jag diskuterade med mina yngsta syskon som är 13, 14 år om deras syn på skönhet. Tankarna utökades av att jag läst Machiavellis fursten och min text kommer baseras på en mängd böcker och artiklar jag läst.

Jag frågade helt enkelt mina syskon om hur de ville att deras pojkvän/flickvän skulle se ut. Min lillebror sa att ”visst är det mycket snyggare när tjejerna har silikonbröst och är opererade”. Min lillasyster sa ”min pojkvän skall ha snygga märkeskläder, stylad frisyr, dyr parfym och magrutor”. Jag blev chockad, å andra sidan är det unga tonåringar och har ingen koll på hur människor ser ut, bortsett från de fåtal som syns på filmer, paradise hotel och i porr. Jag tänkte aldrig så i deras ålder, jag ville ha en söt tjej som jag kunde prata med.
Jag vet att många i min generation är motståndare till de ideal som florerar i den kommersiella världen, men… vi är inte uppväxta i den på samma sätt som den yngre generationen. De föds med en platta i handen och plattan blir deras lärare, den som undervisar dem i normer. Och är en person liten påverkas hen av det som bullrar och lyser mest.

Varför är utseende så viktigt? För de flesta även för mig? Jag tror allt handlar om vart vi lägger vårt värde. Och det är det jag kommer försöka förklara mer ingående. I ett försök till en skala som jag inte påstår stämmer fullt ut.

20141014-182603-66363627.jpg

1. Prylar! Vad du äger! Den lägsta och mest instabila formen av värde. Men hela den kommersiella världen bygger på detta. Du är vad du äger, ditt värde finns i vad du äger. Men ligger ditt värde i att ha det senaste i allt, så då måste du spendera mycket pengar för att behålla det.

20141014-182603-66363824.jpg

2. Din status! Vad andra anser om dig. Statusen bygger stadigare grund än prylar men är väldigt svag. Status är att tillhöra normen, att tycka rätt, bete sig rätt, vara rätt, så att man inte bara passar in i ett sammanhang utan passar in mycket bättre än de flesta. Vad som ger en person status är väldigt skiftande och förändras ständigt. En människa som strävar efter hög status måste ständigt sträva efter den och ständigt göra våld på sig själv, vilket kommer leda till att personen såsmåningom tappar all status.
En underkategori kan vara din karriär, ditt jobb, din utbildning.

3 Skönheten! Ditt utseende. Utseende är viktigt eftersom vi värderar att vackra personer är mer pålitliga, mer intelligenta, socialt kompetenta, mer empatiska och mer moraliska. Undersökningar visar också på att det stämmer (tyvärr), och attraktiva människor får lättare jobb. Nu kan detta också bero på att attraktiva människor blir mycket bättre bemötta av alla och därför också har lättare att utvecklas som människor.
Vissa påstår att detta är biologiskt inrotad i människor, men om den var det skulle inte skönhetsidealen vara så kraftigt olika beroende på tidsepok och kultur. Det finns dock en viktig likhet mellan alla skönhetsideal. Det är att det krävs tid och pengar för att nå dit.
Därför fokuserar den kommersiella världen på att sälja ”saker” som gör dig vackrare. Ditt utseende bestämmer ditt värde. Och skönhetsidealet utvecklas pga vår utveckling i teknologi till något mer och mer onaturligt. Det vi exponeras för mycket anser vi som vackert, och exponeras vi för opererade photoshopade människor i tv osv, med hög status. Så blir det varje vanlig människas standard. Tillslut kommer ingen födas vacker, utan alla måste operera sig till skönhet.

20141014-182602-66362508.jpg

Människor får göra som de vill, kanske någon utbrister när jag skall prata kritisk mot utseendefixering. Visst, människor får göra som de vill, men skall de utseendefixerade sätta standarden för alla, det bidrar till att många då inte får göra som de vill utan känner sig tvungna att också uppnå skönhetsidealet för att ha ett värde. Jag brydde mig så mycket om mitt utseende i min ungdom att jag inte ville bry mig om mitt utseende alls. ”För en konstnär är det viktigare vad han ser än hur han ser ut.” Blev bara till nackdel för mig själv.
Nackdelarna med mycket smink, träningsfixering och plastikkirurgi är många och jag har inte tid att rabbla upp dem. Men jag läste något intressant om botox. Av naturen speglar människor varandras ansiktsuttryck för att känna empati. Men människor med botox har mycket lägre empati eftersom de inte kan spegla ansiktsdragen.
Det största problemet med ditt utseende, är att det förändras med åldern och bygger du ditt värde på ditt utseende, slutar värdet i livet allt för tidigt.

Nästa passage kommer mindre ytliga ting att lägga sitt värde på.

20141014-182604-66364038.jpg

4. Dina talanger, vad du kan! Många bygger sitt värde på sina gåvor. Jag är kreativ, smart och musikalisk och kan bygga mitt värde på dessa färdigheter som också ger mig status. Problemet är när jag möter någon som är kreativare, smartare och mer musikalisk, då blir jag avundsjuk och mitt värde rubbas. Men är jag vad jag kan? Vi återkommer till detta.

20141014-183406-66846828.jpg

5. Din tro, dina värderingar och åsikter! Bättre än att bygga sitt värde på sina talanger är att bygga på vad du tror på. Du kan vara musikalisk och vacker men en hemsk människa rent moraliskt. Jag vet av erfarenhet att många religiösa bygger sitt värde på sin tro. Följer de de kristna normerna och tror rätt så ligger deras värde i detta. Jag tycker personligen att det är skevt och högmodigt. (Högmod skall gå emot kristen moral). Men jag ser exakt samma tendenser bland fanatiker inom politiska falanger och ideologier. Sen är människors tro i ständig förändring.

6. Dina handlingar! Det du gör! Viktigare än vad du kan och vad du tror på är vad du gör. För du kan ha jättefina åsikter, men vad spelar det för roll om du inte presterar något. Du anser att hjälpa fattiga är viktigt men när du aldrig gör det, bryr du dig egentligen? Däremot är det farligt att bygga sitt värde på prestationer, för prestationer finns bara en kort tid. Och ingen kommer minnas dem när du dött. Samt kan dina prestationer identifiera dig och du är inte ute efter att göra gott utan mer att anses som god.

7. Dina relationer! De som älskar dig tillbaka. Det är otroligt viktigt att vara älskad. För om du äger allt, har hög status, är jättevacker, superbegåvad osv. Kommer du inte förstå ditt värde om ingen älskar dig. Nu kommer också frågan – på vilket sätt vill man bli älskad för att förstå sitt värde? Vill man bli älskad för sina prestationer, sina åsikter, sitt utseende? Är allt det jag nämnt det som definierar en människa?

8. Den du verkligen är! Det sista skiktet är vad du verkligen är, vilket är luddigt, vissa anser att denna del i en människa inte finns. För vi är vad vi presterar, vi är våra val, vi är vad vi kan och tror. Men jag tror en människa är mycket större än så och är det utan att behöva dra in eller tro på religiösa floskler.
Karin Boye skriver i Kallocain något fantastiskt vackert om just detta. Gråter nästan när jag tänker på det. Kallocain är orolig att hans fru är otrogen och sprutar in ett sanningsserum i henne för att hon skall berätta sanningen. Men hon börjar istället prata om sina små barn, där pojken följer det diktatoriska samhällets regler fullt ut, medan dotter är egensinnig. ”Jag ser en del av dig i henne och en del av mig, men det finns något mer, opåverkat av oss och samhället, något unikt som verkligen är hennes egna väsen.”
Det är svårt att förklara vad en människa är. Men allt vad du har kan gå förlorat. En stor naturkatastrof eller ett krig kan få alla dina ägodelar att gå till spillo, din karriär och din status går förlorad, alla du känner är döda, det samhälle du visste om borta och du är förlamad på kuppen så att din talang för bergsklättring har nu inget värde. Vad är du då? Var är ditt värde nu? Det du gjort är kvar i ditt minne, men det är bara du som vet om dina prestationer. Du tror säkert på något, men har inte din tro förändrats sen innan kriget? Lite liknande situation hamnar äldre ensamma personer i. Det är här det är viktigt att du verkligen älskar dig själv oavsett alla de övriga punkterna. Älska det faktum att du ens existerar.
Om Gud finns och varje människa kommer bli bedömd av honom så tror jag att han kommer enbart utgå från det innersta. Det är vad du egentligen tänker, vad du känner, dina intentioner, hur du värderar dig själv och dina medmänniskor, ingenting om vad du tror på eller presterat.

Pappa utbrast att jag skulle uppmuntra till lathet för att jag vill bygga mitt värde i vad jag är oavsett vad jag gör. Det betyder dock inte att jag skulle sluta agera. Men lite förenklat så är det viktigare för mig att ha drömmar än att de blir uppfyllda. Och det är viktigare för mig att älska människor och behandla dem väl än att jag blir upphöjd i samhället. Och jag vill bli älskad för vad jag är och inte för min status, mitt utseende och mina talanger.
Min mormor är ett exempel på detta och när hon dog så dog hon utan att ha presterat eller kunnat särskilt mycket. Men hon dog med ett gott rykte bland alla för att hon var barmhärtig och älskade människor oavsett vad.

20141014-182534-66334812.jpg

Mitt digitala fingeravtryck är förnyat.

Min blogg är nu uppdaterad. För en vecka sen beslutade jag mig för att förnya min digitala profil. Därför har jag skapat en ny Facebook, raderat en massa bilder på Instagram och raderat alla äldre blogg-inlägg (bortsett från sju stycken (ofarliga)). Samt ändrat layout på bloggen.

Varför?

Jag lever ett nytt liv. Förut skrev jag mycket om Kristendomen, Livets Ord, ADHD, samhälls-hat och väldigt utelämnade om mina tankar och känslor osv.

Det gav mig bara en mängd problem. Eftersom vissa missförstod vem jag var genom det jag skrivit. Och jag vill inte förväxlas med något jag inte är. Därför skall jag inte heller ge någon chansen att misstolka mig. Därmed inget mer utelämnande digitalt. Mitt innersta blottas bara för ett litet fåtal (eller Gud).

Framöver kommer jag bara skriva korta vardagsreflektioner och poetiska betraktelser om min omvärld, kommer hålla en fasad så att folk tolkar mig såsom jag vill att de skall. Inga gigantiska inlägg om ADHD, existentiell ångest eller annat utelämnande. Det är över. Kommer även publicera min musik, mina dikter och noveller.

Men min själ kommer inte blottas. Jag var modig nog att göra det, men inte stark nog att klara baksmällan.

Ett kort möte med en kinesisk muslim och hans son.

Pojken tillhör en kinesisk etnisk minoritet, Hui, kinesiska muslimer. När jag fotade denna pojke blev hans pappa så glad och försökte prata med mig på kinesiska. Jag riktade kameran då mot honom och han ställde upp sig stolt och kände sig verkligen hedrad även om muslimer egentligen inte får bli avbildade. Efteråt tackade han vänligt på kinesiska. Han och hans son kanske aldrig tidigare blivit fotograferade.