När jag får en riktigt bra tanke, bör jag skriva ner den direkt. Väntar jag för länge och försöker skriva om en känsla eller tanke jag hade för några dagar sedan. Så blir texten antingen haltande eller så beskriver jag en helt annan nyans än den jag fick just då. Det betyder att det jag kände, den nyans jag uppfattade, har gått förlorad för alltid.
Tidsuppfattning är så sjukt subjektiv. Händelser som inträffat för flera år sedan, känns så nära när jag tänker på dem. Det skulle kunnat varit igår. På grund av detta, anser människor att tiden går så fort. Jag håller inte med om att tiden går fort. Upplevelsen av nuet känns som en evighet och de flesta dagarna känns långa, iallafall om man gör mycket. Problemet är att vi inte minns varje detalj från varje dag, vi minns knappt en promille av allt, vi minns vad vi gjorde, men inte mycket mer. Därför sammanfattar hjärnan all tid till ett komprimerat format och därför upplever vi tiden som väldigt kort. Minnet av händelser, får tiden att gå fort.
Däremot, minnet av tankar och känslor, de minnena är inte lika enkla att placera. Jag har märkt att när jag läser i mina dagböcker, vad jag tänkte, kände några dagar innan, så märker jag att det känns som det var år sedan jag tänkte på det där. Det är som att känslor och tankar har en mycket längre och mindre bestämd tidsuppfattning. Tiden går mycket långsammare ur det perspektivet.
Vissa ögonblick i livet, blir förstenade ögonblick, ögonblick som aldrig riktigt försvinner ur ens sinne utan är närmast eviga. Fastetsade som en tavla i hjärnan. Jag kan gå tillbaka till dessa minnen när jag tänker på dem och minnas hur jag tänkte, upplevde, doftade osv. Oftast är dessa ögonblick bara en liten sekund, men i den sekunden har jag minnet av vad som hände innan och efter. Det är en besynnerlig känsla, jag vet inte om jag kan förklara den.
Tidigaste ögonblicket i mitt liv var när jag var tre år, jag gick för mig själv på en gata och grät, jag följde efter en bil som jag trodde var morfar och mormors. Jag ville hem till dem, men bilen försvann och jag var vilse. Detta är mitt tidigaste minne, detta ögonblick är den stund då mitt medvetande vaknade, det känns som att det är där mitt liv började.
Däremot när jag tänker på vem jag var då, i skallen, där jag reflekterar, känner, drömmer… Då inser jag att det knappt är någon skillnad på den jag är nu och då. Jag är densamme, den person, det spöke som gömmer sig inom mig, har inte förändrats alls. Min ålder, mitt utseende, mitt beteende, min intelligens, allt i det yttre har förändrats, men den jag verkligen är, den som ingen ser, är inte förändrad alls. Det är som själen på det sättet är evig och oföränderlig.
Relaterade inlägg
Om någon satt sitt avtryck på mitt hjärta, kommer jag aldrig glömma det.
