Är vetenskapen fullkomlig?

Min text är ifrågasättande och skeptisk, jag vill inte påstå något eller bevisa något eller övertyga någon, bara belysa vissa frågor och tankar.

Är vetenskapen allsmäktigt? Kanske teoretiskt sett, jag tror personligen att allt är möjligt tex att skapa liv och mänskligt intellekt. Men vad är vetenskapen egentligen.?Tror många förväxlar vetenskap med naturen.

Vad vetenskapen egentligen är är ett samlingsnamn på hur långt vi människor kommit i våra antaganden och förståelse av vår omvärld. Men vetenskapen kommer aldrig kunna komma längre än människors egna begränsningar. Vi har begränsat intellekt och lever under en begränsad tid, därför finns det en yttersta gräns på hur långt vetenskapen kan sträcka sig.

En teori säger att hundra apor som slumpvis skriver på skrivmaskiner kommer någon såsmångingom ha skrivit Shakespeares sonater. Men det kommer ta flera miljoner år. Det är rent möjligt i vår värld att skriva Shakespeare sonater men en apas intelligens är begränsad så att apan kan inte göra det på annat vis än genom slumpen.

Samma sak anser jag om människan. Allt går att förklara, allt går att bevisa, allt går att skapa, men människan har också ett begränsat intellekt och kommer inte föra vetenskapen till fullkomlighet. Kanske evolutionen tillslut kan skärpa människans intellekt så att vi plötsligt utvecklats till Gudar och då skapar våra egna universum.

Vissa anser att det vetenskapen inte kan bevisa, existerar inte. Men är det då vetenskapen eller mänskligheten som inte kan bevisa detta? Jag anser att tilltron på bevis har begränsat förståelsen för filosofi, psykologi och kultur, och gjort alla till slavar under den stora bevisföringen. Och om jag tänker som skeptikerna, så går det inte att bevisa någonting, för allt leder till en oändlig beviskedja, för ett bevis måste bevisas.

Ibörjan var vetskapen mer filosofi och religion. Teorier skapades kring det man iakttog med sina sinnen, men få experiment utfördes. När vi började undersöka vår omvärld så lyckades vi tillslut förklara nästan allt som vi kan iaktta med våra sinnen. Varför började vi undersöka vår omvärld? Newton Descartes, Boyle osv. gjorde det för att de ville förstå Gud. Men förlorade människan Gud pga vetenskapen?

När vetenskapen förklarat allt vi kan iaktta då hamnar dess fokus på saker som vi inte längre kan iaktta och förstå med våra sinnen. Vetenskapen undersöker det närmast oändliga universum och den mikroskopiska atomvärlden. Den försöker förklara livets uppkomst och den komplexa hjärnan (människans själ). Det enda tydliga mått på vetenskapens framsteg vi har är konkreta uppfinningar. Uppfinningarna är ett resultat av våra forskningar men inte ett bevis för dem.

Grundläggande vetenskap kan de flesta människor förstå men när det kommer till det som hamnar utanför vår sinnevärld kan bara de insatta förstå och består mest av teorier (det senare gäller inte matematik). Finns det inte en viss likhet till de religiösa präster och filosofer som förut var kunskaps-eliten? Och tilltron till människans förmåga genom vetenskapen, vad människa tror om vetenskapen är ganska lik tron på en Gud. Människans vilja att tro på något absolut har vandrat från Gud till vetenskapen. De vetenskapligt troende, tror att vetenskapen kan förlänga vårt liv, kanske tom få oss att leva för evigt, att vetenskapen har alla svaren, och kan räkna ut moral och hur vi skall leva vårt liv. Ett trossystem i mina ögon.

Det är bättre att tro på vetenskapen än på en Gud som favoriserar de som lyder honom. Men, vetenskaplig tro kan lätt bli vinklade och kan leda till socialdarwinism, att den svaga individen föraktas. (Dawkins öppna uttalande om aborter av Downs-syndrom är för mig socialdarwinism). Samtidigt en obarmhärtig Gud som dömer alla som är felaktiga till ett evigt helvete, det doftar liknande som socialdarwinism.

Om vi tror att genom vetenskapen så kommer allt kunna bevisas, allt förklaras och vi kommer kunna återskapa allt. Om vi människor kan göra allt detta, kanske vi då har skapat oss själva? Om hela universum är formler och byggstenar som vi människor kan använda till att skapa universum, då är mänskligheten skaparen. Detta bevisar dock ingen Gud eller skapare, men det kan tyda på att de som tror så starkt på vetenskapen, indirekt tror på möjligheten för en skapare.

Idealen skadar allvarligt dig själv och folk i din omgivning.

20141014-182025-66025536.jpg

Jag kommer bli föraktad för det jag skriver här nedanför. Därför ber jag er som läser att inte dra förhastade slutsatser och attackera mig med ord som vekling, förvirrad, populistisk, dum och naiv. Ibland förklarar jag dåligt och därför missförstår ni, ibland förklarar jag bra men om sådant ni aldrig tänkt på och därför missförstår ni. Var milda mot mig för jag har inga andra intentioner än att vara mild tillbaka och en påminnelse – jag är känslig. Jag kan klara kritik men inte personangrepp. Jag är inte ute för att provocera utan för en debatt.

Texten handlar om vart du lägger ditt självvärde.
Idén till texten kom för några veckor sen när jag diskuterade med mina yngsta syskon som är 13, 14 år om deras syn på skönhet. Tankarna utökades av att jag läst Machiavellis fursten och min text kommer baseras på en mängd böcker och artiklar jag läst.

Jag frågade helt enkelt mina syskon om hur de ville att deras pojkvän/flickvän skulle se ut. Min lillebror sa att ”visst är det mycket snyggare när tjejerna har silikonbröst och är opererade”. Min lillasyster sa ”min pojkvän skall ha snygga märkeskläder, stylad frisyr, dyr parfym och magrutor”. Jag blev chockad, å andra sidan är det unga tonåringar och har ingen koll på hur människor ser ut, bortsett från de fåtal som syns på filmer, paradise hotel och i porr. Jag tänkte aldrig så i deras ålder, jag ville ha en söt tjej som jag kunde prata med.
Jag vet att många i min generation är motståndare till de ideal som florerar i den kommersiella världen, men… vi är inte uppväxta i den på samma sätt som den yngre generationen. De föds med en platta i handen och plattan blir deras lärare, den som undervisar dem i normer. Och är en person liten påverkas hen av det som bullrar och lyser mest.

Varför är utseende så viktigt? För de flesta även för mig? Jag tror allt handlar om vart vi lägger vårt värde. Och det är det jag kommer försöka förklara mer ingående. I ett försök till en skala som jag inte påstår stämmer fullt ut.

20141014-182603-66363627.jpg

1. Prylar! Vad du äger! Den lägsta och mest instabila formen av värde. Men hela den kommersiella världen bygger på detta. Du är vad du äger, ditt värde finns i vad du äger. Men ligger ditt värde i att ha det senaste i allt, så då måste du spendera mycket pengar för att behålla det.

20141014-182603-66363824.jpg

2. Din status! Vad andra anser om dig. Statusen bygger stadigare grund än prylar men är väldigt svag. Status är att tillhöra normen, att tycka rätt, bete sig rätt, vara rätt, så att man inte bara passar in i ett sammanhang utan passar in mycket bättre än de flesta. Vad som ger en person status är väldigt skiftande och förändras ständigt. En människa som strävar efter hög status måste ständigt sträva efter den och ständigt göra våld på sig själv, vilket kommer leda till att personen såsmåningom tappar all status.
En underkategori kan vara din karriär, ditt jobb, din utbildning.

3 Skönheten! Ditt utseende. Utseende är viktigt eftersom vi värderar att vackra personer är mer pålitliga, mer intelligenta, socialt kompetenta, mer empatiska och mer moraliska. Undersökningar visar också på att det stämmer (tyvärr), och attraktiva människor får lättare jobb. Nu kan detta också bero på att attraktiva människor blir mycket bättre bemötta av alla och därför också har lättare att utvecklas som människor.
Vissa påstår att detta är biologiskt inrotad i människor, men om den var det skulle inte skönhetsidealen vara så kraftigt olika beroende på tidsepok och kultur. Det finns dock en viktig likhet mellan alla skönhetsideal. Det är att det krävs tid och pengar för att nå dit.
Därför fokuserar den kommersiella världen på att sälja ”saker” som gör dig vackrare. Ditt utseende bestämmer ditt värde. Och skönhetsidealet utvecklas pga vår utveckling i teknologi till något mer och mer onaturligt. Det vi exponeras för mycket anser vi som vackert, och exponeras vi för opererade photoshopade människor i tv osv, med hög status. Så blir det varje vanlig människas standard. Tillslut kommer ingen födas vacker, utan alla måste operera sig till skönhet.

20141014-182602-66362508.jpg

Människor får göra som de vill, kanske någon utbrister när jag skall prata kritisk mot utseendefixering. Visst, människor får göra som de vill, men skall de utseendefixerade sätta standarden för alla, det bidrar till att många då inte får göra som de vill utan känner sig tvungna att också uppnå skönhetsidealet för att ha ett värde. Jag brydde mig så mycket om mitt utseende i min ungdom att jag inte ville bry mig om mitt utseende alls. ”För en konstnär är det viktigare vad han ser än hur han ser ut.” Blev bara till nackdel för mig själv.
Nackdelarna med mycket smink, träningsfixering och plastikkirurgi är många och jag har inte tid att rabbla upp dem. Men jag läste något intressant om botox. Av naturen speglar människor varandras ansiktsuttryck för att känna empati. Men människor med botox har mycket lägre empati eftersom de inte kan spegla ansiktsdragen.
Det största problemet med ditt utseende, är att det förändras med åldern och bygger du ditt värde på ditt utseende, slutar värdet i livet allt för tidigt.

Nästa passage kommer mindre ytliga ting att lägga sitt värde på.

20141014-182604-66364038.jpg

4. Dina talanger, vad du kan! Många bygger sitt värde på sina gåvor. Jag är kreativ, smart och musikalisk och kan bygga mitt värde på dessa färdigheter som också ger mig status. Problemet är när jag möter någon som är kreativare, smartare och mer musikalisk, då blir jag avundsjuk och mitt värde rubbas. Men är jag vad jag kan? Vi återkommer till detta.

20141014-183406-66846828.jpg

5. Din tro, dina värderingar och åsikter! Bättre än att bygga sitt värde på sina talanger är att bygga på vad du tror på. Du kan vara musikalisk och vacker men en hemsk människa rent moraliskt. Jag vet av erfarenhet att många religiösa bygger sitt värde på sin tro. Följer de de kristna normerna och tror rätt så ligger deras värde i detta. Jag tycker personligen att det är skevt och högmodigt. (Högmod skall gå emot kristen moral). Men jag ser exakt samma tendenser bland fanatiker inom politiska falanger och ideologier. Sen är människors tro i ständig förändring.

6. Dina handlingar! Det du gör! Viktigare än vad du kan och vad du tror på är vad du gör. För du kan ha jättefina åsikter, men vad spelar det för roll om du inte presterar något. Du anser att hjälpa fattiga är viktigt men när du aldrig gör det, bryr du dig egentligen? Däremot är det farligt att bygga sitt värde på prestationer, för prestationer finns bara en kort tid. Och ingen kommer minnas dem när du dött. Samt kan dina prestationer identifiera dig och du är inte ute efter att göra gott utan mer att anses som god.

7. Dina relationer! De som älskar dig tillbaka. Det är otroligt viktigt att vara älskad. För om du äger allt, har hög status, är jättevacker, superbegåvad osv. Kommer du inte förstå ditt värde om ingen älskar dig. Nu kommer också frågan – på vilket sätt vill man bli älskad för att förstå sitt värde? Vill man bli älskad för sina prestationer, sina åsikter, sitt utseende? Är allt det jag nämnt det som definierar en människa?

8. Den du verkligen är! Det sista skiktet är vad du verkligen är, vilket är luddigt, vissa anser att denna del i en människa inte finns. För vi är vad vi presterar, vi är våra val, vi är vad vi kan och tror. Men jag tror en människa är mycket större än så och är det utan att behöva dra in eller tro på religiösa floskler.
Karin Boye skriver i Kallocain något fantastiskt vackert om just detta. Gråter nästan när jag tänker på det. Kallocain är orolig att hans fru är otrogen och sprutar in ett sanningsserum i henne för att hon skall berätta sanningen. Men hon börjar istället prata om sina små barn, där pojken följer det diktatoriska samhällets regler fullt ut, medan dotter är egensinnig. ”Jag ser en del av dig i henne och en del av mig, men det finns något mer, opåverkat av oss och samhället, något unikt som verkligen är hennes egna väsen.”
Det är svårt att förklara vad en människa är. Men allt vad du har kan gå förlorat. En stor naturkatastrof eller ett krig kan få alla dina ägodelar att gå till spillo, din karriär och din status går förlorad, alla du känner är döda, det samhälle du visste om borta och du är förlamad på kuppen så att din talang för bergsklättring har nu inget värde. Vad är du då? Var är ditt värde nu? Det du gjort är kvar i ditt minne, men det är bara du som vet om dina prestationer. Du tror säkert på något, men har inte din tro förändrats sen innan kriget? Lite liknande situation hamnar äldre ensamma personer i. Det är här det är viktigt att du verkligen älskar dig själv oavsett alla de övriga punkterna. Älska det faktum att du ens existerar.
Om Gud finns och varje människa kommer bli bedömd av honom så tror jag att han kommer enbart utgå från det innersta. Det är vad du egentligen tänker, vad du känner, dina intentioner, hur du värderar dig själv och dina medmänniskor, ingenting om vad du tror på eller presterat.

Pappa utbrast att jag skulle uppmuntra till lathet för att jag vill bygga mitt värde i vad jag är oavsett vad jag gör. Det betyder dock inte att jag skulle sluta agera. Men lite förenklat så är det viktigare för mig att ha drömmar än att de blir uppfyllda. Och det är viktigare för mig att älska människor och behandla dem väl än att jag blir upphöjd i samhället. Och jag vill bli älskad för vad jag är och inte för min status, mitt utseende och mina talanger.
Min mormor är ett exempel på detta och när hon dog så dog hon utan att ha presterat eller kunnat särskilt mycket. Men hon dog med ett gott rykte bland alla för att hon var barmhärtig och älskade människor oavsett vad.

20141014-182534-66334812.jpg

Mitt digitala fingeravtryck är förnyat.

Min blogg är nu uppdaterad. För en vecka sen beslutade jag mig för att förnya min digitala profil. Därför har jag skapat en ny Facebook, raderat en massa bilder på Instagram och raderat alla äldre blogg-inlägg (bortsett från sju stycken (ofarliga)). Samt ändrat layout på bloggen.

Varför?

Jag lever ett nytt liv. Förut skrev jag mycket om Kristendomen, Livets Ord, ADHD, samhälls-hat och väldigt utelämnade om mina tankar och känslor osv.

Det gav mig bara en mängd problem. Eftersom vissa missförstod vem jag var genom det jag skrivit. Och jag vill inte förväxlas med något jag inte är. Därför skall jag inte heller ge någon chansen att misstolka mig. Därmed inget mer utelämnande digitalt. Mitt innersta blottas bara för ett litet fåtal (eller Gud).

Framöver kommer jag bara skriva korta vardagsreflektioner och poetiska betraktelser om min omvärld, kommer hålla en fasad så att folk tolkar mig såsom jag vill att de skall. Inga gigantiska inlägg om ADHD, existentiell ångest eller annat utelämnande. Det är över. Kommer även publicera min musik, mina dikter och noveller.

Men min själ kommer inte blottas. Jag var modig nog att göra det, men inte stark nog att klara baksmällan.

Ett kort möte med en kinesisk muslim och hans son.

Pojken tillhör en kinesisk etnisk minoritet, Hui, kinesiska muslimer. När jag fotade denna pojke blev hans pappa så glad och försökte prata med mig på kinesiska. Jag riktade kameran då mot honom och han ställde upp sig stolt och kände sig verkligen hedrad även om muslimer egentligen inte får bli avbildade. Efteråt tackade han vänligt på kinesiska. Han och hans son kanske aldrig tidigare blivit fotograferade.



Alla hjärtans dag – Jag har en ros, men ingen att ge den till!

Idag är det alla hjärtans dag, men för mig har den inte någon större betydelse. Även om tankarna ibland kommer. – När skall jag hitta någon, när skall jag skaffa familj? Än så länge är det ingen brådska, jag är ändå inte redo för det, är för obalanserad och omogen.

Väldigt många människor, även omyndiga går omkring och är smått stressade över detta. Jag undrar hur många i mitt frikyrkosamfund som går runt och är smått rastlösa över vem som är den rätte? Verkar vara nästan varenda singel. Då funderar jag på vad denna orolighet beror på. – Att vi blivit lärda hur viktigt det är att välja rätt? Att vi inte fått något utrymme för dejtning och gemenskap mellan killar och tjejer? Att vi är så influerade av Disney-världen att inget annat än det alldeles underbart perfekta är det som är det ”rätta”?

Jag tänker såhär, är jag singel när jag är 35 då kanske det är dags att börja söka. Jag vill vara singel i några år till, det finns så mycket jag vill göra, jag måste komma i fatt. Jag måste bygga klart pusslet på min insida, öka självinsikten. Jag måste bli modigare, starkare och stabilare. Och jag vill uppleva äventyr innan jag binder mig.

Men när allt börjar dra ihop sig, när människor i ens omgivning börjar hitta någon, så vill man inte vara den sista som är kvar. Än så länge är det inte ett problem. Men man vill inte vara singel när alla ens vänner är i förhållanden eller gifta. Jag skulle mycket väl kunna bli en av alla dessa äldre passionerade män som brinner för sin sak, men som trots det inte hittat någon. Kanske just för att deras eld förblindat dem, kanske för att de är alldeles för rationella. ”Det är passion som skall vara vägledande i ens val”. Inte ens eget förnuft, det är kanske där jag också brister. Att jag genom logik försöker lista ut vem som skall bli min. Det är som att jag tror att Gud lagt ut ledtrådar och gjort mitt liv till mysterium. Därför övertolkar man drömmar osv…

Men det är sak samma, något år, detta datum, vill jag vara romantisk, något år, detta datum, vill jag vara modig, något år, detta datum, vill jag känna något på riktigt och jag vill förmedla det utan något krimskrams, utan med öppet hjärta.

När ögon talar utan ord

Vi har alla varit med om det. Den enligt mig högsta formen av kommunikation. När man utan ord, handling och gester kan kommunicera enbart med ögonen, ibland med lite hjälp av ett leende.

Ibland är det så starkt att man direkt kan avläsa varandras tankar. Varje gång detta har hänt, med en familjemedlem, en nära vän, eller ibland en total främling, så har det ögonblicket etsats fast i mitt minne. Sådana ögonblick försvinner inte så lätt bort i glömska, även om det egentligen inte hände så mycket. Men det är en stämning en känsla, en underbar känsla. Då känns allting i världen större än tidigare, man får vidgade vyer. Denna kommunikation är den vackraste.

Oftast brukar den komma när man på något sätt delat något med en annan.

Som en gång när jag satt på en busshållplats då en konstig man kom plötsligt, snackade goja hoppade fram och tillbaka och stojade. Det satt en till vid hållplatsen och hennes och mina ögon möttes och kommunicerade glädje över denna man. Vi sade inte ett ord, men ändå förstod vi vad båda tänkte.

När jag och min vän i gymnasiet hade hoppat i snö och tjoade och då vi fick se en rullstolsbunden som kollade på oss med sann glädje. Vi båda brukade tala om att denna stund var bland de lyckligaste i våra liv.

När jag någon gång sagt något inte direkt elakt men som landat fel och blicken i en människas ögon falnar likt vissnande glöd. Det är däremot inte en lika glädjande upplevelse. Men ändå är den vacker och oförglömlig.

Eller så enkelt som när jag väntar på en hamburgare. Och jag ser hur servitrisen helt plötsligt ser åt mitt håll. Min blick utstrålade frågan. ”Är hamburgaren klar” Och allt hon behövde göra var att nicka smått för att jag skulle förstå att den var det. Jag förundrades över hur jag hade kunnat fråga en fråga bara med hjälp av mina ögon. Jag tycker det är helt fantastiskt att man har den möjligheten.

Eller som jag någon gång, minns inte när, men under någon marknad. Men på något sätt hade jag gjort något och en äldre man som såg vis ut, kollade på mig med värmande glädje. Det är typ en sådan blick man vill möta efter att ha rest genom Antarktis isande vinter, man fryser och man är hungrig. Sen hittar man en liten trästuga och så knackar man på och den man möter där inne är denna man som ser på en med sann faderskärlek.

Relaterade inlägg

Om någon satt sitt avtryck på mitt hjärta kommer jag aldrig glömma det!

Karisma kan bedra!

Beundran och fascination

Opsimath – Den som lär sig sent!

Underbarn är ett ord de flesta känner till, Opsimath är rätt så okänt. Vi fokuserar och ser det som en fördel att vara tidig i utveckling. Däremot många uppfinnare, t.ex. Thomas Edison och Albert Einstein var långsamma och sena i utvecklingen. Albert Einstein sa detta.

Tack vare min sena intellektuella utveckling, behöll jag barnet inom mig och kunde tänka de tankar jag tänkte.

Däremot var varken Edison eller Einstein någon opsimath utan en opsimath är en som lär sig något väldigt sent. T.ex. Henry Creswicke Rawlinson. Eller Grandma Moses som började måla vid 70 års ålder och blev en känd konstnär. Och Cato den äldre som lärde sig grekiska vid 80 års ålder.

Vissa har den felaktiga uppfattningen att när man nått en viss ålder då är det försent att lära sig något, jag tror däremot att det aldrig är för sent. Inte ens om man är 90.

Här nedan är Grandma Moses teckningar, de är ju inte jätte avancerade men lite mysiga.