Tankar & Funderingar

Nu är det alla hjärtans dag igen, inte för att det betyder så mycket egentligen. Men däremot så skapar det mycket tankar i mig.
Dagen har typ blivit en av de vägstenar jag har för att hålla koll på när och var någonting hände. Det är lätt eftersom jag de senaste 11 åren alltid varit kär under den 14 Februari, och därmed kan jag hålla koll på hur gammal jag var och liknande. Idag tillskillnad från tidigare år är jag däremot inte kär i någon. Den jag tänker på mest är Gud så jag är nog mest förälskad i Gud. Här nedan kommer en analys, främst till för mig själv för att begrunda hur långt jag kommit i min utveckling här i livet.

11 år sedan. 2002. Jag var fjorton år och förälskad i en blond tjej med ljusblåa ögon som jag hade mött under nyåret. Jag trodde att jag skulle gifta mig med henne, hon var min första förälskelse. Hon var mycket mogen för sin ålder tillskillnad från vad jag var.

Hon var fyra år yngre än mig, bara tio vilket idag kan låta rätt sjukt. Men hon såg ut att vara fjorton, medan jag såg ut att vara max tio. Och i mitt yttre beteende så var jag inte heller så värst gammal. Men i mitt inre har jag alltid haft en hög ålder. Jag fantiserade mycket och tänkte mycket. Jag hade haft konstant kraftig huvudvärk i fyra år och det hade begränsat mitt liv rätt så rejält. Jag hade inga vänner nästan, jag hade inga fritidsaktiviteter, det gick inte bra i skolan. Jag brydde mig inte ens om skolan. Det var först när jag var fjorton som jag läste ut en bok, vilket många tycker låter konstigt när de vet hur bokslukande jag är idag. Jag levde för fantasin, vid fjorton års ålder började verkligheten att långsamt klarna för mig. Jag har alltid varit sen, hade sen intellektuell utveckling. Däremot min spirituella utveckling har alltid varit tidig.

Jag tyckte mycket om att hon flörtade med mig, vilket förvånade mig att hon gjorde. Jag tänkte, ”Det är sånt här som händer när man blir äldre.” Tyvärr hade jag fel, elva år senare har jag inte i närheten upplevt något så romantiskt som under det nyåret, vilket kanske är patetiskt. Jag gillar inte själv att flörta, men älskar när tjejer flörtar med mig. Jag förstår inte vad hon såg hos mig. Hon visste inte hur inåtvänd jag var, hur långt efter jag var alla andra i min klass både mentalt, fysiskt och skolmässigt. Vid 14 var när jag lämnade barndomen på riktigt, jag hade typ uppgraderat i mognad, nåt en ny intellektuell och personlig nivå. Jag trodde nog då att jag skulle vara gift vid 20, 21 års ålder och att jag nu vid 25 skulle ha minst ett barn. Finns idag många gifta med barn från min årskurs. De känns alla så mycket äldre än mig när jag ser på dem.

Med tanke på hur mycket jag utvecklats sen dess så är jag mycket nöjd, om jag utvecklas i lika stor mängd de kommande 11 åren, då jag är 36 och lika gammal som farfar var när han gifte sig. Då kommer jag vara en helt annan människa än den jag är idag.

10 år sedan. 2003. Jag hade gått igenom en rebellisk period efter konfirmationen. Under konfirmationen hade jag också mött Gud starkt och föll av hans närvaro, har inte upplevt något så kraftigt igen efter det.

Under åttan försökte jag komma in i gänget och därför gick jag från att vara den alltid rodnade Emanuel som i allas ögon var en liten stackare till att bli en upprorisk Emanuel som vågade gå över vissa gränser och var den första i årskursen som skaffade moped. Jag har inga starka minnen från den här tiden, den var ganska betydelselös. Jag minns att jag avskydde när mina nya vänner pratade om gamla minnen. Jag kände mig som en främling, jag hade inte umgåtts med dem tidigare, så jag insåg mitt utanförskap när jag på intet sätt kunde identifiera mig i deras minnen. Jag insåg alltid min ringhet när jag mötte tjejer i min ålder, eftersom jag visste hur långt mer utvecklade de var än jag och att de aldrig skulle få intresse för mig. Jag hade drömmar om framtiden, men de var bleka. Barndomens färgglada värld hade försvunnit och jag kände mig tom och desillusionerad.

9 år sedan 2004. Jag var så mycket som sexton, men när jag tänker på de sextonåringar som jag idag känner och ibland är med, så inser jag hur mycket mindre mogen jag var än vad de är. Jag var fortfarande ett barn.

8 år sedan 2005. Jag var sjutton, vilket är fruktansvärt egentligen. Jag var ett litet ingenting. Jag hade börjat gymnasiet men kände mig inte ett dugg mognare. Det var jag inte heller. Gymnasiet gick till spillo. Den kommande våren och sommaren och hösten skulle mycket saker hända. Jag utvecklades till en ny nivå. Tack vare nya bekantskaper särskilt de mindre friska. En av dem skulle senare begå självmord. Jag och mina vänner började också umgås med ett gäng tjejer, men det blev mest kaos av det. Det spelade ingen roll vad jag sa, de garvade åt allt, vilket jag i början uppskattade men som jag sedan blev irriterad på.

7 år sedan. 2006. Jag var arton år och hade börjat den hösten att skriva dikter, vilket är konstigt, med tanke på att jag inte börjat tidigare. Jag började då också blogga och fick många komplimanger för mitt djupsinne. Det året var början på en djup depression som skulle vara i mer än fem år. Jag hatade samhället kraftigt, ogillade alla strukturer och regler som fanns. Jag har tyvärr nästan alltid varit en ideologisk anarkist. Däremot för ett år sedan 2012 så insåg jag värdet i regler och strukturer.

Jag hade inte längre så mycket huvudvärk som jag haft förut, men jag upptäckte att ingenting kändes verkligt. Denna känsla är betungande och begränsar mig fortfarande. Jag har konstant värk i huvudet och en konstant yrhet som varken psykologer eller läkare har någon aning om vad det är.

6 år sedan. 2007. Jag skäms över att säga att jag var nitton år, jag skulle sluta gymnasiet men allt hade gått åt skogen. Jag var olyckligt förälskad, nästan självmordiskt förälskad, nästan mordiskt förälskad. Min depression hade börjat i ett själiskt djupt mörker men hade gått över i blodsmoln. Mina drömmar började bli starka och skrämmande och jag fick många tvångstankar som jag brottades med. Tvivlen på Gud och kristendomen var en central del. Jag var nästan själsligt sjuk, jag kallade det själsfeber.

Konstigt nog började min kraftiga depression efter att jag hållit i en predikan under en morgonsamling under en kvart inför halva gymnasiet. Och många hade sagt att det var det bästa det hört på länge. Men av någon anledning så fick jag inget försvar så jag var helt öppen för attacker. Kring alla hjärtans dag det året umgicks jag med en tjej jag verkligen var förtrollad av, jag berättade om en saga jag höll på att utveckla, som jag hade fått inspiration av genom de vackra fallande snöflingorna, vilket förtjusade henne. Hon uppskattade mig, det hade jag alltid vetat, men jag vet också att hon inte gjorde annat än att bara uppskatta mig.

5 år sedan. 2008. Jag var tjugo år och gick fortfarande gymnasiet, jag lyckades inte uträtta någonting det där året, hade hög frånvaro, fick nog inte studiebidrag en enda månad. Jag skrev dikter, det var allt jag tror att jag verkligen gjorde. Men min depression hade gått ännu djupare ner i avgrunden.

4 år sedan. 2009. Jag vill aldrig uppleva denna tid, den var fruktansvärt djävulskt. Jag var tjugoett år gammal. Julen 2008 hade jag hållit en improviserad predikan i kyrkan på ungdomarnas julavslutning. Om ting jag länge gått och grubblat på. Men bristen på respons gjorde att jag började drunkna i min ångest. Jag trodde att jag hade gjort bort mig och att människor inte brydde sig om det jag ansåg var mycket viktiga frågor angående Jesu kärlek och syskonskärlek och att människor inte skulle döma så hårt de som lämnat kyrka. Och börjat gå ut i världen, för det skulle förhindra varje möjlighet för dem att återvända. Men det sämsta jag kunde gjort, gjorde jag också och det var att lämna Guds kärlek eftersom jag insåg hur få som verkligen ville klamra sig fast vid den.

Det är viktigt att förstå att min depression berodde mer på vad jag såg omkring mig än vad jag matade mig med. Jag hade starkt medlidande och syndanöd för de människor omkring mig och var rädd att alla skulle bli slaktade. Jag hade däremot inte så mycket tillit till Gud egentligen, vilket var det jag föll på.

En vän till mig som var en auktoritet på det andliga området berättade också om himmelen och Gud på ett sätt som fick mig att bli rädd. Jag blev lurad i mina tankar om vad Gud och himmelen verkligen var. Jag ville inte leva på jorden, jag avskydde varje sekund. Jag ville inte till himmelen för jag trodde det var något fruktansvärt dödande Nirvana. Jag ville absolut inte till helvetet. Och jag ville verkligen inte sluta att existera. Det var ett vakuum en paradox som var fruktansvärd. Jag är glad att jag kom igenom det.

Jag började också gå ut i världen och dricka och festa, men jag har alltid varit för grubblande över andliga ting för att verkligen trivas i sådan miljö. Jag festade nog i lite mer än ett år. Höjden kom dock när jag såg hur en tjej jag varit djupt förälskad i betedde sig under sådana fester. Då ville jag inte dricka längre. Utan kastade mig på Gud. Även om jag var rädd för honom.

Också under detta år vaknade jag sexuellt, inte att jag hade min sexuella debut, än så länge är jag fortfarande oskuld och hoppas att jag förblir till den dag jag gifter mig, utan det var snarare så att de sexuella blev betydande för mig. Innan hade jag nog varit asexuell utan sexuell drift, utan jag gillade tjejer på samma sätt som ett barn gör. Jag var nog ganska lik Goethes Unge Werther. Jag älskade ett abstrakt fenomen, inte personen i sig. Jag var alldeles för rädd för att gå så nära en annan människa.

Det året hade jag djupdykt i konst, såg naken konst, såg kvinnors skönhet på ett annat sätt. Konsten fick mig att mogna, jag nådde en ny level. Det var nödvändigt, men ack vilka ok som har kommit med på den vägen. Tack vare sexuella synder som pornografi och onani. Jag hade alltid uppskattat tjejers utstrålning, men jag hade aldrig förstått hur människor egentligen såg ut. Tillslut började jag gilla allt, nacken, skulderbladen, hakan, kinderna, öronen, allt var vackert. Inte bara håret och ögonen. Hyn, rörelserna. Allt var vackert.

Det året insåg jag också något som mänskliga signaler, är man mycket på en klubb eller pub så lär man sig det instinktivt. Jag kysste tre olika tjejer tre veckor i rad. I början tyckte jag att det var äckligt och blött men jag lärde mig att älska det. Vad hade hänt om jag fortsatt festa efter den tredje veckan?

3 år sedan. 2010. Jag var fortfarande deprimerad, men nu hade depressionen försvunnit ur mörkret och det var en stillsam dimma över mig. Däremot hade min ångest blivit inriktad på annat. Jag var förälskad återigen, men i en tjej det skulle gå illa för, så jag kände mer ångest för henne än för mig själv. Jag hade fått jobb 2009, och var arbetsledare vilket nog var en stor orsak till att jag inte längre var deprimerad över mig själv, hade jag fortsatt vara deprimerad och hade jag fortsatt vara ute och festat så hade jag nog inte levt idag. Ärligt, jag är alldeles för bottenlös och känslig för att kunna överleva i sådan miljö.

Jag hade blivit tvingad att färga håret blont och jag skaffade glasögon. Sen ville chefen att jag skulle ha vax i håret. Jag har nog aldrig varit så ful i hela mitt liv.

Däremot hade en annan ångest kommit över mitt liv. Jag insåg att västvärlden var på väg att gå under och jag var livrädd inför det faktumet. Jag trodde muslimerna skulle ta över hela Europa och att all konst och vetenskap skulle utrotas, eller att Kina och Indien skulle bli nya supermakter. Jag var väldigt paranoid, men höll alla rädslor och ångest inne i mig själv, jag flydde inte från dem heller, vilket jag också tror är en stor orsak till att jag lyckades vinna över dem. Hade jag förnekat min ångest och tvivel på Gud, hade tvivlen vuxit sig starkare, nej jag valde att bearbeta dem. Det tror jag räddade min tro och mitt liv och enda orsaken till att jag inte sitter inspärrad.

2 år sedan 2011. Nu var allt mörker utrotat och solen skimrade och jag insåg när jag såg omkring på allt som fanns omkring mig, hur vackert allt var. Och att jag på något sätt fått tillbaka mitt barnasinne och känslighet. Detta beror på två saker. 1. Jag hade följt med på ungdomarnas Europaresa 2010 och fått se en del av världen, vilket berörde mig djupt. 2. Jag hade även fått diagnosen ADHD vilket på många sätt lugnade mig själsligt. Jag var också förälskad i en ny tjej men till ingen nytta. Jag måste vara förälskad för att kunna skriva, spelar ingen roll om det är i det ouppnåbara. Ofta har jag haft en tendens att bli förälskad i tjejer som det sen går mycket illa för. Jobbigt, som jag instinktivt dras till människor som blir slaktade. Jag hade förlorat jobbet men skulle börja jobba på MM som skribent. Men ack, jag var för omogen för det då, fast jag var ”23″ år gammal.

1 år sedan. 2012. Jag fick inte jobba kvar på MM, hade riktigt ställt till det. För ett år sedan försökte jag skriva en pjäs. Men nu när depressionen försvunnit så har jag hamnat i ett vakuum. Skönheten lyser mot mig, men tomheten finns där ändå. Ack, vad mycket jag förändrats sen förra året, den 14 Februari då jag skrev ett inlägg om alla hjärtans dag. Jag visste däremot att jag skulle få jobba igen på det jobb jag hade haft innan.

Idag. 2013. Jag är idag 25 år gammal. Jag har transformerats till en ny level. Intellektuellt och andligt, och personligt, främst i det inre men förhoppningsviss för en gångs skull även i det yttre. Mycket har hänt som fått mig att förvandlas och komma närmare Gud än någonsin tidigare. Mycket beror det på att jag var i Kina och fick se något helt annat. Det var också där som jag tror Gud verkligen visade för mig hur nära mig han verkligen var. Hur jag alltid tänker på honom, hur jag i allt jag gör alltid lovsjunger honom.

Sen också för att jag det senaste halvåret varit väldigt ensam. Mina vänner har hittat sina tågbiljetter och sitter på sina tåg och är på väg mot sina destinationer. Jag sitter kvar på perrongen och funderar. Det har också fått mig att djupdyka i Bibeln och annat. Hösten 2011 hade jag märkt att människor ofta citerade Bibeln rätt tokigt, eftersom det inte läste Bibeln utan läste referenser och böcker som förenklar varje bok i Bibeln. Jag ville inte att något skulle få påverka min uppfattning av Gud. Så jag beslöt att börja läsa Bibeln helt utan förinställda glasögon. Det tror jag stärkte min tro rejält. För två år sedan skapade jag också en riddarorder tillsammans med mina närmaste vänner. Det skulle stärka vår gemenskap och vår tro, samt skulle vi hjälpa varandra att hålla oss undan från manlig orenhet vilket i vår tid är väldigt svårt att göra med tanke på all tillgång vi har genom internet.. Men tyvärr fanns det alldeles för mycket meningskiljaktigheter mellan oss. Eller vissa av oss. Vi hade inte samma mål. Jag har däremot funderat på att starta en ny riddarorder.

Jag blev förälskad i Kina, men försökte studera kinesiska men har totalt misslyckats med någon slags disciplin. Vilket är skamligt. Vem är jag, vad skall det bli av mig? Guds tystnad i det stora är uppenbar. Men Gud har alltid talat till mig i det lilla och i små förändringar. Men något måste ändå hända, en rush.

Däremot har något hänt i mitt sinne. Jag märker att jag för en gång skull kan skriva klart sånger och noveller. Vilket tidigare aldrig inträffat. Jag förstår filmer och böcker som jag för kanske ett år sedan var för dum för att förstå.

Är jag 25 år? Folk som inte känner mig brukar iaf. inte tro det. Vad beror det på? Mitt utseende, mitt beteende, mina rörelser, mitt sätt att prata? Jag tänker ju att mitt djupsinne skall få alla att tro att jag är äldre, men tydligen så finns djupsinne och känslighet hos människor oavsett ålder, och många människor som inte förstår tungsinne eller djup känslighet förväxlar det lätt med flum och omognad. Senaste tiden när jag berättat hur gammal jag är, så brukar de tro att jag skämtar eftersom jag i samtalet redan skämtat om så mycket annat. Det yngsta någon trott att jag varit under min korta tid som 25-åring är sjutton. Vilket på ett sätt kanske är förnedrande men ändå uppskattande om det fortsätter vara så. Då är jag lycklig vid 40.

Som fjortonåring hade jag ändå varit lycklig över den utveckling jag gjort. Det kanske inte blev som jag då hade tänkt, men det har blivit mycket bättre. Jag är idag frimodig, jag är idag stabil, jag är än så länge inte disciplinerad men jag är iallafall fri och trygg i vad jag är. Jag hade nog gråtit som fjortonåring om jag verkligen insett innebörden i den osynliga utveckling jag gjort. Jag hade nog gråtit idag om jag sett mig själv som fjorton år. Jag hade kramat om den spinkiga kroppen och sagt att allt kommer gå bra och att Gud kommer vara med dig.

Kontor

 

Jag hatade alltid kontor som barn
Jag har än idag inte förändrats.

Kontor är tråkiga
Och människorna där alldagliga.
Visst kan de skratta och skämta
Men det om saker som inte betyder någonting.
Jag är trött på allt snack
Jag är så trött på att sträva efter rikedom, makt och status.
Jag vill bli älskad för den jag är nu!
Inte att jag först skall bli någon
Och då först bli älskad.

Allt människor strävar efter betyder ingenting.
Vi bygger våra strukturer, vi sliter på våra kontor.
Men var finns livet?

Det visste jag när jag var barn.
När jag otåligt såg mig omkring
I byggnaden som luktade tråkigt.
Även på en sådan plats kunde jag hitta spänning och äventyr.
Som barn är vi alla drömmare.

Det är inte lätt för en vuxen drömmare att leva i den här världen.
Ändå är det vi drömmare som utvecklat den.
Det finns alltid en längtan i hjärtat
Efter något mer, efter något bättre
Och det gör hjärtat sjukt.
Jag kan inte göra som de flesta
Ta sin mugg, dricka kaffe
Acceptera läget, ta en kaka.
Jag vill mycket mer!

Men visst finns det skönhet även här
Som takfläktens vibrerande
Eller klockornas tickande.
Tyvärr blir det enformigt i längden.
Det vackraste här är fönstren.
Där man kan skåda ut mot världen och staden.
Mot människorna som vandrar omkring där nere
Och himmelen, molnen och fåglarna.
Tänka och drömma, att där ute någonstans finns livet.

Att vara sig själv fullt ut!

Igår kom minnet av Kallocain till mig. En bok av Karin Boye om en framtidsdystopi i samma anda som 1984 osv. Det speciella med boken är att intrycket blev starkare med tiden. Det handlar om en forskare som hittar på ett sanningsserum, som får människor att berätta allt de tänker och känner. Det starkaste i boken är när forskarens fru Linda berättar om sitt inre och om sina barn. Det skapade så djupt intryck på mig att jag rös till och började gråta. Varje gång jag läser om det stycket så fylls jag med tårar. Det starkaste är när hon beskriver sitt barn Maryl, som verkligen är sin egenart, där det varken berodde på gener eller miljö.

Då växer Gudstron i mig och min förälskelse till människor som väsen fördjupas. Vi människor är något mer än arv och miljö  Jag har alltid ansett mig vara på det sättet, en egenart. Jag tillhör inget fack, jag är bara jag. Jag är varken normal eller onormal. Jag är den jag är skapt till. Jag är jag inte en bestämd tro eller ideologi, jag är jag inte min diagnos, jag är jag inte min nationalitet.

Min mamma studerade till dagis/förskolelärare och där lärde hon sig om processen hur ett barn utvecklades i de tidiga åren. Hon var väldigt nervös av sig i unga år och upptäckte till sin förskräckelse att jag hennes äldsta barn, inte fyllde några av mallarna, utan utvecklades på ett eget sätt, utanför ramarna. Det älskar jag med mig själv. Jag brukar säga till mina vänner att om jag skulle hamna i en diktatur så skulle jag vara en av de första som blir skjutna. Eftersom jag inte kan följa regler, eller vill följa regler. Och för att jag hellre dör än att inte ha min frihet att vara jag.

Det finns en kyrkofader som sa att synd är att göra våld mot sig själv. Begår man en orättfärdighet för att någon annan tvingar en till det så kommer Gud inte heller döma en för det. Synd betyder att missa målet. Och att inte följa sitt inre och sin egenart är att missa målet med sitt liv. Oscar Wilde han gick kanske till överdrift när han sa. ”Att vara lik Jesus är att vara sig själv fullt ut.” Men jag måste ändå erkänna att jag håller med honom helt och hållet. Även om det kan missbrukas.

Här nedan finns stycket där Linda berättar om sina barn. Ganska långt kanske men flyter på rätt bra. Sen har jag satt fetstil på stycket där hon pratar om sin dotter Maryls egenart.

– Minns du, när jag gick med Ossu? Minns du,
att vi hela tiden hade klart för oss, att det måste
bli en pojke? Jag vet inte, om du bara gick in på
min önskefantasi, men åtminstone sa du, att du också
trodde det skulle bli en pojke. Vet du, jag tror jag
skulle blivit förfärligt förolämpad, om det hade bli-
vit en flicka – jag skulle ha uppfattat det som en
oförrätt mot mig, mig, som var en så lojal med-
soldat, att jag själv gladligen skulle dött, om ett
medel hade blivit uppfunnet, så att kvinnor blev
överflödiga. Ja, för jag uppfattade dem som ett
nödvändigt ont – ännu så länge nödvändigt. Visst hade
jag reda på att vi officiellt betraktades som lika
värdefulla eller nästan lika värdefulla som män –
men bara i andra hand, bara därför att vi kunde
föda nya män, och nya kvinnor också förstås, som
i sin tur kunde föda nya män. Och hur det än sved
i min fåfänga – man vill ju så gärna ha ett litet,
litet värde, nej, det är inte sant, man vill ha ett stort
stort värde – hur det sved, så medgav jag ju i alla
fall, att jag var inte så mycket värd. Kvinnor är inte
lika bra som män, sade jag till mig själv, de har inte
lika stora kroppskrafter, kan inte lyfta så tungt, här-
dar inte ut lika bra i bombregnet, deras nerver är
inte lika dugliga i ett fältslag, de är överhuvudtaget
sämre krigare, sämre medsoldater än männen. De
är bara ett medel att framställa krigare med. Att
man sätter dem lika högt officiellt, det är en artighet,
alla vet, att det är en artighet, för att de ska vara
glada och tillmötesgående. Det kanske kommer en
tid, tänkte jag, då det visar sig att kvinnor är över-
flödiga, då man kan tillvarata deras äggstockar och
kasta resten i kloaken. Då kan hela Staten fyllas
med män, och man behöver inte kasta bort några
kostnader på att ge flickor näring och utbildning.
Visst var det en underligt tom känsla ibland att veta
att man bara var ett förvaringsrum, tills vidare nöd-
vändigt, men alldeles för dyrbart. Nå, men när jag
nu var så ärlig att jag erkände det – skulle det inte
då ha varit en för stor besvikelse, om jag första
gången jag födde hade fått något som också bara
var ett förvaringsrum? Men det blev inte så, Ossu
var lyckligtvis en blivande man, jag hade nästan fått
en mening. Så lojal var jag på den tiden, Leo.
– Ja, så såg jag honom växa och börja gå, och
under tiden gick jag med Maryl. Sedan jag väl slutat
amma honom, såg jag honom ju bara mornar och
kvällar, innan jag gick till mitt arbete om morgonen
och när jag kom hem om kvällen – men det var
så underligt. Jag visste med hela min övertygelse,
att han var Statens, att han redan uppfostrades i
barnvåningen hela dagen till en blivande medsoldat
och att samma uppfostran sedan skulle fortsättas i
barnlägret och i ungdomslägret. Frånsett arvsmas-
san, som jag ju visste var viktig – och i vårt fall
fullt i sin ordning, så långt det kunde kontrolleras
– och som ju för resten inte heller är ”vår” egen-
dom, eftersom den är ärvd från andra medsoldater
före oss – så hade jag alldeles klart för mig, att
hans blivande väsen berodde på hans chefer i barn-
våningen, i barnlägret, i ungdomslägret, på deras
eget exempel och på de regler de följde i sin upp-
fostran. Men jag kunde inte låta bli att lägga märke
till en rad lustiga smådrag, som jag kände igen från
dig och från mig själv. Jag lade märke till hans
sätt att rynka på näsan, och jag tänkte: Så lustigt,
så gjorde jag själv när jag var liten! – På så sätt
kom jag tillbaka i min son. Det var en stolt känsla:
i honom höll jag nästan på att växa upp till man!
Och jag lade märke till hans skratt, som påminner
så mycket om ditt. På så sätt fick jag nästan vara
med om din barndom. Och hans sätt att vrida på
huvudet, du vet, och något i formen på ögonen – –
Det var inte konstigt alls, men det gav mig en brotts-
lig känsla av äganderätt. ”Det märks att han är vår”,
tänkte jag, ”son”, tillade jag skuldmedvetet, för jag
visste ju att det inte var någon lojal känsla. Den var
inte det, nej, men den fanns där. Det värsta var att
den blev starkare, och allra starkast när det gällde
den lilla ofödda jag bar på. – Du minns kanske,
att Maryls födelse var komplicerad och tog lång tid?
Det är säkert vidskepelse, men jag inbillade mig
redan då, och jag har inte kunnat bli kvitt den tan-
ken, att det berodde på att jag var så ovillig att
släppa henne ifrån mig. När Ossu föddes, var jag
ännu en mor helt i Statens anda, en som bara föder åt
Staten. Då Maryl föddes, var jag en självisk, en
snål djurhona, en som födde åt sig själv och tyckte
hon hade rätt över det hon födde fram. Mitt sam-
vete sa mig, att jag hade orätt, att sådana tankar inte
fick tänkas, men inga känslor av skuld och skam
kunde driva bort den där girigheten, som hade vak-
nat i mig. Om jag har några anlag för härsklystnad
– de är inte stora, Leo, medge det! – men de finns
– så kom de fram under tiden efter Maryls födelse.
De korta stunder Ossu var hemma, bestämde jag
över honom, härskade över honom så mycket jag
kunde, bara för att känna att han ännu var min. Och
han lydde – för lär man sig något i barnvåningen,
så är det ju först och främst att lyda order, och jag
visste, att det åtminstone hade jag rätt till ännu så
länge, det hörde till Statens vilja och medsoldaternas
fostran. Men det var ju bara förevändningar. Inte
var mitt sätt mot Ossu egentligen någon gärd åt
Staten. Det var ett försök att ta ut allt av äganderätt
som kunde tas ut på den korta tid jag ännu hade
honom kvar i hemmet.
– Då Maryl föddes, var jag själv förvånad över
hur lugnt jag tog att hon var en flicka, kanske inte
bara lugnt för resten: jag var till och med nöjd. Hon
var inte i första hand Statens så mycket som en pojke
skulle varit, hon var mer min – hon var mer jag,
eftersom hon var flicka.
– Hur ska jag beskriva det jag sedan fick vara
med om? Du vet, Maryl är ett underligt barn. Hon
var varken du eller jag. Det är möjligt, att några
farföräldrar eller morföräldrar har dykt upp i hen-
nes väsen – men jag visste det inte, och det låg så
långt tillbaka. Hon var helt enkelt Maryl. Det låter
så enkelt, men det var så underligt. Hon måste ha
sett saker och ting på ett eget sätt redan då, redan
innan hon kunde tala. Och sedan – ja, du vet. Du
vet, att hon är något för sig.
– Jag märkte, att mitt giriga grepp hade lossnat.
Maryl var inte min. Långa stunder kunde jag sitta
och höra hur hon sjöng för sig själv, eller läste eller
vad jag ska kalla det – fantastiska drömhistorier,
som hon aldrig hade lärt sig i barnvåningen. Var
hade hon dem då ifrån? Inte kan drömsagor följa
med arvsmassan och dyka upp i sena led! Hon hade
sin egen melodi, och hon hade den inte från oss och
inte från barnvåningen. Förstår du, att tanken
gjorde mig vimmelkantig och förskräckt? Hon var
Maryl. Hon var inte likadan som någon annan. Inte
en formlös lera, som du eller jag eller Staten bara
hade att forma efter vilket mönster som helst.
Inte min egendom och skapelse. Jag var fascinerad av mitt
eget barn, på ett nytt, skyggt, främmande sätt. När
hon var i min närhet, var jag stilla och avvaktande.
Det gick upp för mig, att Ossu väl också var något
för sig, fast han redan hade kommit så långt att han
förstod sig på att gömma sig. Jag ångrade att jag
hade varit så girig över honom, och jag lämnade
honom äntligen i fred. Den tiden var full av undran
och spänning och liv.
– Då upptäckte jag att där var ett nytt barn på
väg. Ingenting var väl naturligare – men för mig
blev det något överväldigande. Att jag var rädd är
inte rätta uttrycket. Jag var ju inte rädd för att något
skulle hända mig, inte för födseln eller något så-
dant. Jag var skräckslagen därför att jag tyckte att
jag urskilde det ofattbara för första gången. Det
skulle bli mitt tredje barn, och ändå tyckte jag att
jag aldrig förrän då hade vetat vad det var att föda.
Det föll mig inte in mer, att jag var en för påkostad
produktionsmaskin. Inte var jag en girig ägare heller.
Vad var jag då? Jag vet inte. En som inte själv
rådde över vad som skedde – och ändå nästan upp-
lyft till extas för att det måste ske genom mig. Inne
i mig levdes ett väsen fram – och det hade redan
drag – det hade redan egenart – och jag kunde
inte förändra den – – – Jag var en gren som
blommade och jag visste ingenting om min rot eller
stam, men jag kände hur saven kom ur okända
djup – – –
– Så länge måste jag tala, och ändå vet jag inte
om du förstår mig. Jag menar: om du förstår, att
det är något under och bakom oss. Att det skapas i
oss. Jag vet att det här inte får sägas, för det är
bara Staten, som äger oss. Men jag säger det ändå
till dig. Allting är meningslöst annars.

Mörker

Vad händer med mig, just nu är jag så himla negativ och hatar allt!! Jag är ilsken, jag är ursinnig i mitt inre. Varför? Jag vet inte riktigt, är så less på den här världen bara. Alltså tomheten i världen snarare än världen i sig. För jag älskar allt, jag älskar alla länder, jag älskar allt som är värt att älska. Men jag hatar tomheten, meningslösheten, hopplösheten. Jag hatar att så mycket fina människor lever i tomhet utan att förtjäna det, där de hela tiden går runt deprimerade och sorgsna och blir slaktade och förstörda.

Det är nog det här November-mörkret, och så är jag född i November också. Hahaha! I Bibeln står det att roten till allt ont beror på begär efter pengar. Så allt ont som finns beror på att någon snubbe eller häxa någonstans vill tjäna pengar och därför blir resten av mänskligheten förslavade. I Kristna sammanhang brukar man ofta betona, ja begäret efter pengar är ont men inte pengar i sig. Det är typ att trubba bort det skarpa budskapet. Och det är det som också gör mig så himla less. Att det kristna för det mesta bara är låtsaskristet. För en kristen skall inte döma och ändå dömer kristna så sjukt mycket. En kristen skall älska alla människor, och trots det så bryr vi oss inte ett skit. Många kristna vet inte riktigt ens vad som står i Bibeln, utan bildar sin uppfattning av Bibeln genom att gå på möte. Jag är less på allt oäkta, och jag spottar på det.

Det enda jag kräver av människor är genuinitet att de är ärliga och äkta. Men ack, det är väl att kräva för mycket. Jag älskar det genuina i varje människa, när de agerar utan sina fasader eller skyddsmurar. Då smälter hjärtat. Det är så barn är när de är oförstörda. Åh! Detta! Liv! Av så mycket ondska och smärta och lidande. Jag hatar det! Innerligt! Just nu hatar jag det mer än någonsin tidigare.

Det är Novembers fel, det är mörkrets fel, jag har rubbat mina rutiner återigen och studierna går åt skogen, och arbetet går väl inte så bra det heller just nu. Jag blir deppig utan att vara deppig och jag har inte sett solen på evigheter. Blir nästan lite galen utav det. Vill ha solsken, eller snö så att det blir ljusare. Inte detta tjocka mörker som tar över mitt inre. Vanligt för ADHD-människor att påverkas mycket av klimat, solljus och väder. ACK!

Men mitt i allt detta mörker så vaknade jag upp med en helt underbar dröm i sinnet. Jag drömde om en jättevacker ängel som strålade och sjöng i en grotta och jag sjöng med i hennes sång. Hennes röst var bedårande och sången hon sjöng var den vackraste jag hört med fantastiskt text. I bakgrunden hördes en massa instrument, främst stråkar och jag kunde på något sätt styra alla instrument. Och höra både helheten och varje instrument enskilt samtidigt. Otroligt häftigt.

Det var helt fantastiskt, och sången var kvar i mig när jag vaknade. Och jag försökte behålla den, men nyanserna försvinner så snabbt ur minnet. Det var som om hela mitt inre skrek ut i sin längtan efter Gud och frihet. Gud, den här världen behöver dig, på riktigt! Behöver den kärlek som är din och som du vill ge till alla människor. ALLA; utan undantag. Vi tror ibland att man måste förändra sig så mycket för att förtjäna Guds kärlek. Men den man är naturligt, den man egentligen är i sitt inre. Det är det enda som räcker. Gud älskar äkta och ärliga människor.

Haha, detta, liv, mina känslor just nu!! Hahaha! Vill tyna bort och dö från all smutsig industri och skorstensrök. Bläh, spyr över hela skiten. Ge mig sann natur, ge mig riktiga människor inga robotar. Ge mig sanna känslor och sanna drömmar. Inte de plastiska drömmar som den här världen vill ge mig!

Reflektioner om Kina och Drakar.

Tidigare har jag använt bloggen som en portal att spotta ut min tristess. Men nu hoppas jag att en förändring inträffat i mitt liv.

När jag var i Kina så insåg jag att tiden gick mycket långsammare där. Mycket på grund av att så mycket är annorlunda och nytt. Landet fullständigt kryllar av intryck. Men i en sådan miljö blir livet mer innehållsrikt och längre.

Jag försöker leva mitt liv efter Leonardo da Vinci’s visdomsord. ”Life well spent is long.” Beslutar jag mig för att våga släppa taget om livet här i trygghet och kasta mig ut mot äventyret. Så kommer mitt liv bli långt. Lever jag bara tio år till men lever i äventyr så är det livet längre än tusen år här i Sverige under de förhållande jag nu lever i.

Den moderna teknologin har gjort att allting i vår värld går snabbare. Nackdelen är att livet också går snabbare. Vi spenderar alldeles för mycket tid vid tekniska prylar. Och då försvinner tiden, med all rätt. Det känns som den moderna värld vi skapat är en utrensningsmaskin, som rensar bort allt av kultur, nationalitet och personlighet.

Känslan och atmosfären i Kina var tät, det tillfredsställde mig och gjorde mig lugn i själen. Det påminde om den atmosfär som följde mig under min barndom som var tydligast under julafton.

Sverige är nästan bara vacker och stämningsfull under Julen. Den lilla julstämningen som ibland gnistrar till. När vintern är som vackrast, med snö, kyla, rimfrost, röda kinder, doften av brända mandlar osv. Vad är det som får oss att fascineras av allt som känns folkligt? Det är som om något blivit avstulet från våran värld. Det är också därför så mycket svenskar älskar det gamla Sverige, – Astrid Lindgrens Sverige, en mer genuin svunnen tid, nu borta för evigt. Jag tror att denna längtan också är en bidragande orsak till att många ungdomar idag fascineras av Fantazy, Sci-fi eller Anime. Det samhället har att erbjuda är inte tillräckligt, det är dött, därför söker det livet någon annanstans.

Lever man i en stämningsfull tät atmosfär, tror jag att det är lättare att höra Guds röst, och lättare att tro på Gud. Men här där allt är avtrubbat, tror jag att det är svårt att tro på någonting.

Jag funderade mycket på varför andligheten är så stark där, men så svag här i västvärlden. Förra året intervjuade jag några bibelskoleelever som varit på teamresa i olika delar i världen. Jag blev tagen av det de hade upplevt men främst av glöden som de hade i sina ögon. Men varför återvänder de inte sen, varför försvinner glöden efter någon månad, varför glömmer de bort allt som hänt som om de vore någon fantastiskt dröm?

Svaret kom till mig när jag återvände hem och landade i Sverige. Jag upptäckte direkt att det var kallare, ur många aspekter. Jag hade blivit så van att vara i en miljö full av tät atmosfär att jag genast började bli uttråkad och blev sjuk i en hel dag. Jag ville tillbaka och var också rädd att den eld som vuxit fram i mig skulle försvinna.

På grund av jet-lag så sov jag oroligt och drabbades av den värsta sömn-paralysis jag någonsin upplevt. Jag vaknar upp och kan inte röra mig och har ett stort tryck över bröstet, det känns som om något äckligt sitter på mig. Och i luften känns det som att en drös av drakar flyger omkring i cirklar och väser. Tankarna attackerades av ångest. Jag tänkte på Kina, bordeller, lidande, Gud, satan och meningen med livet. Jag tänkte på alla minnen och en kletig sörja kom över alla dessa bilder och suddade ut dem. Jag insåg att andligheten i västvärlden inte är obefintlig, den finns också här. Bara att den är gömd och ingen tror på den för de känner inte av den. Den största draken i västvärlden är likgiltighet, som suddar ut allt av medkänsla. Orsaken till detta är att vi inte skall resa bort från vårt sammanhang, att vi inte skall leva i kärlek och få oss att fortsätta leva vårt meningslösa liv i överflöd. Likgiltighet är den största draken här, den största muren. Den skall rasa.

Människor kan säga efter en resa. – Välkommen tillbaka till verkligheten. Men, jag tycker det är fel. Livet här är inte verkligheten, det är en ond händelselös dröm. Verkligheten är där borta, bland de fattiga och förtryckta, bland de som behöver hjälp. Inte inne på Facebook eller med våra onödiga barnsliga problem.

Vår sanning, frihet och glädje är inte enbart en välsignelse.

När vi tänker på allt det fruktansvärda som finns i vår värld. Allt lidande, krig, katastrofer fattigdom, slaveri. Så kan vi be stilla i vårt inre en liten tacksägelsebön till Gud för att vi är så välsignade att vara född i ett sådant tryggt land. I ett samhälle som fungerar bra, med bra sjukvård, pension, trafiksäkerhet, arbetssäkerhet och skola. Ett land som inte upplevt krig på väldigt lång tid. Här är vi fria att bli i stort sett vad vi vill, och vi kan resa vart vi vill.

Men jag har insett att detta inte alls är en välsignelse utan en samvetsbörda, eller visst är det en välsignelse, men inte på det sätt vi tror. Vi kristna människor här i Sverige med frihet, glädje, sanning och rikedom. Har inte fått det för att vi är värda det. Utan vi har fått det av nåd, men samtidigt som ett ansvar och en plikt att ge det vidare.

Efter att jag var i Kina så förändrades min mentalitet och inställning. Jag har länge gått omkring med existentiell ångest och tänkt att vi i västvärlden också lever i ett slags slaveri. Men när jag var i Kina och såg alla dessa fina människor som var indirekta slavar. De lever i en förtryckande diktatur med lidande främmande för oss i väst. Jag hamnade av misstag inne på en bordell. Men det fick mig att inse verkligheten och inse att vi i väst inte alls är slavar på det sätt jag velat inbilla mig. Jag berördes djupt av dessa unga vackra flickor och pojkar som fanns där och jag hade någon slags feber resten av dagen och höll på att bli sjuk. Mamma sa att det var nödvändigt för mig att se detta för att det är en del av verkligheten. Men jag vill inte att detta skall vara verkligheten. Men det hjälper inte de stackars människorna att jag psykologiskt flyr i mitt sinne för att jag inte vill att det skall vara sant.

Jag tror att de flesta av oss vuxna människor fortfarande har kvar barnbeteende, att om vi gömmer oss, kryper in under täcket, blundar, håller för öronen och tänker att någonting inte finns, så finns det inte. Tyvärr är det inte så, även om jag önskar att jag med tillräckligt stark tro skulle kunna utrota all trafficking och prostitution i världen. För vem vill sälja sin kropp egentligen, oftast är det sista utvägen, eller kanske ännu oftare, ett tvång.

Men vad skall jag göra för att förändra? Jag vet fullt ut att det inte räcker för mig att sitta här i väst och ge mitt stöd genom politik, genom välgörenhet osv. Jag kan inte vara kvar här i Sverige när så mycket lidande sker i resten av världen. Jag kan inte lita på att någon annan skall åka iväg för att förändra och hjälpa andra människor. Det ansvaret ligger på mig, helt och hållet. Och mitt liv är meningslöst om jag inte kämpar för det rätta i världen.

Jag känner mig verkligen inte förtjänt av den nåd och välsignelse jag fått av Gud, för vem är jag? En bortskämd snorvalp, likgiltig, lat och full av skit. Jesus säger att saliga är de fattiga, saliga är de som sörjer, saliga är de fångna osv. Men jag som är uppväxt i en värld av överflöd och rikedom tillhör inte dessa saliga. Jag är mindre förtjänt av sanningen än världens alla fattiga slavar, men trots detta är det jag som lever i frihet och sanning och inte de. Därför kan jag inte stanna kvar, ha kvar mitt beteende och mentalitet eller fortsätta leva mitt liv såsom jag gör. De som är mer förtjänta av sanningen än jag, måste jag ge den till.

Det är först nu jag förstår varför Paulus säger att han är Kristi slav. Innan gav detta stycke mig ångest men nu inser jag dess sanna betydelse. Det handlar inte om att vara konkret slav utan att man får en sådan gudagiven kärlek att man bara måste ut och hjälpa andra och blir sjuk i själen när man inte gör det. Vi skall däremot inte tro att vi skall dela med oss av vår rikedom, sanning och glädje för att vi skall förtjäna Jesus och det eviga livet. Vi kommer aldrig vara förtjänta av det och om våra kärleksfulla handlingar bara går ut på att vi skall bli belönade för det så tycker jag personligen att handlingarna inte betyder någonting. Vi skall handla av kärlek till andra människor för att de inte skall gå förlorade eller fortsätta leva i lidande, inte för att vi skall bli belönade med rikedomar i himmelen för alla våra goda gärningar och handlingar.

Jag tror att mycket av den depression som finns i vår västvärld där vi teoretiskt sett inte borde vara deprimerade. Beror på att vi har fokuset på helt fel ställe. Att vi inte med gott samvete kan leva i det överflöd vi lever i samtidigt som så många andra människor har det så mycket sämre.

Ett kort möte med en kinesisk muslim och hans son.

Pojken tillhör en kinesisk etnisk minoritet, Hui, kinesiska muslimer. När jag fotade denna pojke blev hans pappa så glad och försökte prata med mig på kinesiska. Jag riktade kameran då mot honom och han ställde upp sig stolt och kände sig verkligen hedrad även om muslimer egentligen inte får bli avbildade. Efteråt tackade han vänligt på kinesiska. Han och hans son kanske aldrig tidigare blivit fotograferade.