Mitt dystraste och mest händelserika år.

Jag är tvungen till att skriva texter och musik för att överleva. Mitt bagage av tankar och känslor är för tungt och jag dukar under om jag inte ger utlopp för dem. I en veckas tid var jag sjukt nedstämd och i måndags nådde jag botten. Kanske mitt livs djupaste brunn. Igår var jag på sjukhuset och de tog bort stygnen, bandaget och jag fick en stödskena och av någon märklig anledning försvann nedstämdheten. Min hand kommer dock inte bli fullt återställd.

Ta det jag skriver med en nypa humor, för det gör jag. Jag är också en väldigt glad person bara att jag främst skriver när jag mår dåligt. Jag har inget emot någon, min nedstämdhet beror inte på individer. Ni som läser och inte är känsliga grubblare som jag kanske inte kommer förstå, men jag hoppas jag kan hjälpa någon annan än mig själv med den här texten.

Det här har varit mitt för jävligaste år, men samtidigt mitt bästa för det har varit händelserikt. När jag hade gjort upp med mina religiösa tvångstankar så tänkte jag att nu kommer jag inte bli nedstämd igen, för jag är oftast deppig över religiösa ting. Jag jobbade på hemtjänsten och stormtrivdes, jag tränade dagligen, hade visioner på att förvandla mina föräldrars tomt till ett plantage, jag läste oerhört mycket och jag hade hopp om min musik och om framtiden.

Sen kom olyckan, när jag satt i en blodpöl och blodet forsade och jag höll på att svimma tänkte jag. ”Kommer jag dö nu, kommer jag sluta existera, är allt över, men kanske får jag träffa mormor.” Jag trodde mer på icke existensen än att jag skulle möta Gud, den känslan har skrämt mig sen dess. I två dagar var jag hög på adrenalin, men sen blev jag låg och de religiösa tankarna kom tillbaka. Jag besökte Europa-konferensen men otrivdes så jag började må ännu sämre. Folk är väldigt trevlig, i två minuter, sen går de vidare till nästa person. Jag vill ha närkontakt och intimitet.

Jag kommer för fan aldrig vidare. Det går bra med skola och jobb osv. för en tid, sen händer det något och allt brakar ihop och jag får börja om från början. Antingen blir jag deppig, eller att jag ifrågasätter företaget eller något jag inte har kontroll över. Och återigen är jag arbetslös, fattig och ensam, jag bidrar med inget till samhället.

Jag otrivs i kyrkan, för att de tror att de redan funnit allt och vet allt. Men det är inte bättre i andra sammanhang, alla vet en massa, alla vill bli hjärntvättade.

Jag hatar inte människor, utan system, system i kyrkan, samhället, krogen osv. Jag vill ha genuinitet. Många följer vissa system utan egen fri tanke eller vilja. ”Systemet säger såhär därför är det rätt.”

För en vecka sedan såg jag en tjej jag haft en liten romans med, vi låtsades om att vi inte såg varandra. Jag tyckte hon var så sjukt vacker och jag hade nog inte druckit en liter vin och en liter cider om jag inte sett henne. Jag var och är lite förälskad i henne, men hon gillar inte mig. Jag missade sista bussen hem så jag vandrade omkring på stan som en förtvivlad dåre till sex på morgonen då bussarna började gå igen. Jag lutade mig mot broräcket och såg ner mot ån och tänkte ”nej, du vill inte dö, du vill inte hoppa i ån, du gillar livet”. När jag såg blommor slet jag sönder dem och kastade omkring dem och sa ”jag vill ge dig dessa blommor, om du vill ha dem”. Sen kastade jag mig mot marken och grät förtvivlad ”Gud varför straffar du mig när jag alltid bara försökt vara mig själv”.

Haft några extrema fyllor i år, säkert pga allt som hänt. Klivit ut på tak, klättrat upp för stuprännor, förstört grejer, sparkat omkull cyklar, gråtit i längre perioder, druckit en halv liter vodka alldeles för fort, blivit så full att allt såg ut som en van Gogh tavla, vält omkull ett bord på Williams, profeterat, stulit drinkar, dansat ensam fyra timmar i streck, blivit utkastad, glid-dansat på min egen spya, däckat här och där, samt skadat handen osv. Jag förklarar krig mot det materiella.

Jag är lite som unge Werther. Jag sa en gång till två unga tjejer i slutet av en av mina värsta fyllor att jag älskade den boken och när unge Werther begick självmord ville jag också göra det. Det var halvt på skämt men de fattade inte det utan trodde att jag var knäpp.

Jag gillar mig själv, väldigt mycket, jag är också väldigt omtyckt av många vilket jag ofta får höra. Jag gillar i stort sett alla människor. Jag älskar också mycket i livet, finns så mycket skönhet och ting som ger glädje. Men samtidigt finns det mycket ondska och mycket fult. Hur mer jag älskar det vackra desto mer hatar jag det fula och vice versa.

Så därför gillar jag ibland inte livet och mina tankar och känslor blir för tunga. Då vill jag bara dö! En sådan ångest-period brukar komma årligen och ställer alltid till det för mig med jobb och skola. Lika intensivt som jag är passionerad, glad och positiv lika intensivt blir jag motsatsen. Jag brukade ringa mormor under sådana perioder, så pass bra relation hade vi, men nu är det första gången jag går igenom en sådan period utan att hon finns tillgänglig, för att hon är död.

Jag är inte nedstämd uteslutande över mig själv, att jag är misslyckad eller liknande. Det är främst religiösa tankar som drar ner mig. Tankar om Gud, kyrkan, helvetet. Jag kan gråta över folkmord, våldtäkter osv. Min lustfyllda sida är i konflikt med min religiösa sida. Även orolig över de totalitära krafterna som växer i världen, den islamiska staten, Putin och de bruna partierna. Är rädd att all vår historia och kulturarv såsmåningom kommer bli totalt utraderat. Jag hatar all falskhet som finns i världen, för det lönar sig att vara falsk och likgiltig, medan att vara genuin och sökande bara leder till lidande. Jag blir också deppig över folk i min närhet som har det tufft. Jag blir instabil för jag bryr mig för mycket om för mycket.

Jag vill på något sätt vara Jesus som bär hela världens bördor för att rädda mänskligheten. Men jag är själv bara en svag syndig människa.

Ja jag har blivit en lössläppta drinkare. Men det var sådana och prostituerade som Jesus umgicks med. Jag har haft utomäktenskapligt sex och jag mådde sjukt dåligt över det för en ganska lång tid, men inte längre. Det är det dystraste och vackraste jag varit med om. Hur lätt är det att följa bibliska ideal när man är 25+ och känner sig sexuellt uttorkad. Hade man varit gift eller haft en kristen relation då hade det varit lättare att vara ”ren”. Det är jobbigt att vara i kyrkan då man ser alla med sitt leende och kristna liv. Där folk betydligt yngre än mig själv klarar det och gifter sig och kan leva sitt lyckliga kristna liv. Men det har aldrig handlat om det yttre, jag har alltid trott att ens hjärta och barmhärtighet är det viktigaste.

Jag är fortfarande ovan vid att tjejer visar intresse, men blir lika glad varje gång. Även om det inte är ett ”åh jag vill gifta mig med dig intresse” så är det iallafall någon slags uppskattning och det är bättre än ingen. Jag kan ibland bli otroligt nervös när det händer och skämma ut mig. Tex när en betydligt yngre tjej gjorde ett oskyldigt närmande och jag reagerar med att bli helt förstelnad och stirra ut i luften generad och stamma nästan dregla. Det är tyst ett tag och sen asgarvar hon och går därifrån. Jag kände mig som en idiot och det kändes förnedrande. En 26-årig man skall inte bete sig som en 13-årig pojke.

Att börja ”spelet” så sent är inte det enklaste. Har inte värsta erfarenheten. Jag ser mig inte som oattraktiv, ointressant eller obegåvad, snarare motsatsen. Men jag kan vara väldigt blyg fast jag samtidigt kan vara extremt extrovert, sen kan jag verka galen och instabil, sådant är nog avskräckande. Jag har inget annat att erbjuda än vad jag är och jag vill ha ett förhållande där det finns ömsesidig förståelse, attraktion och uppskattning.

Jag faller väl ganska lätt för tjejer, kanske för lätt. Ett tag försökte jag inte gilla tjejer pga skuldkänslor. Här nedan är en text jag skrev vid ett sådant tillfälle.

”Trots allt känner jag mig fridfullare än tidigare. När du sov och jag var sömnlös den natten kände jag att jag duger precis som jag är och jag kände mig uppskattad (även om det är en illusion, men jag bryr mig inte tänker fortsätta leva med den illusionen). Jag tänker inte längre sträva efter saker som inte är jag, jag tänker vara mig själv fullt ut, våga allt jag vill och inte bry mig ett skit om vad människor tycker om mig. Men jag kände att du också dög precis som du var, när jag lyssnade på när du andades stillsamt och jag tänkte ”hur kommer det gå för henne med allt, kommer hon bli lycklig?” När du vaknade och såg på mig och dina djupa ögon gnistrade då tänkte jag att dina ögon är det vackraste jag sett. Visst jag kanske var berusad men det var en härlig känsla. Och jag tänkte shit jag skall inte ha krav på människor längre.”

Hade varit lättare om jag kunde förkasta tron på Gud, men jag har haft ett möte som inte går att förklara, därför kan jag inte sluta tro. Vissa forskare påstår att det finns en religiös del i hjärnan som är orsaken till dessa upplevelser. Kanske så, kanske inte.

Fem saker är jag orolig över.
Att jag blir missbrukare av droger, sex eller liknande. Känner jag mig otillfredsställd och rastlös så vet jag att det är lätt att vältra sig i saker. Sen under operationen uppskattade jag morfinet för mycket.
Att jag blir evig ungkarl, hur längre tiden går desto mer egensinnig blir jag och mina tankar och känslor blir mer komplexa desto svårare blir det att interagera med människor. Jag är en förlist astronaut som kommer längre och längre in i universums mörker.
Att jag slutar som uteliggare.
Att jag accepterar ett ordinärt liv. Satsar mitt liv på ett jobb jag inte gillar och gifter mig med någon utan känslor. Men att följa sitt hjärta kanske är överskattat.
Att jag dör i förtid, av en olycka eller självmord pga att demon-tankarna besegrar mig.

På lördag skall jag vara bestman på en väns bröllop och i oktober skall jag iväg på ett annat bröllop. Allt detta synes mig så avlägset. Förra veckan lindrade inget min ångest, läsa, se film, umgås, inget hjälpte. Att gråta gav viss svalka. Att sjunga och spela mina sånger har varit min bästa terapi, men pga bandaget kunde jag inte spela. Nu mår jag mycket bättre igen, har hopp om livet och hoppas att jag nådde den totala bottnen i måndags. Jag anser att glädjen är det konstanta i mitt liv, glädjen är en klippa i mitt liv medan sorgen bara är vindar som kan ruska till berget men aldrig krossa det.

Tankar som uppkommit i.o.m. att jag skadat mina händer.

Mycket skall man få uppleva innan man skall dö. För tre veckor sedan blev jag biten i den vänstra handen av min fasters hund. Jag vaknade sen på natten med värk i lederna och tänkte, tänk om handen blir förgiftad och jag måste amputera. Måste jag amputera vänsterhanden då vill jag inte leva längre. Jag tog upp iPaden och började söka på Hundbett och läste om en man som blev blind av ett Hundbett, då kröp hypokondrikern fram och jag kände att om jag blir blind så är självmord det enda rätta.

Jag började då fantisera om en man som förlorat alla sinnen. Han kan inte se, inte höra, inte känna, lukta eller smaka eller uppfatta om hans kropp är i rörelse. En sådan människa har bara sina tankar, men kan inte veta om han är död eller levande eftersom ingenting kan kommunicera med honom eftersom han inte har kvar sina sinnen. Det kan vara på liknande sätt med det övernaturliga och Gud, vi har bristande sinnen för att uppfatta om det finns.

Det ironiska med min oro var att jag en dryg vecka senare skulle skada den viktigare handen, min högra. Jag har varit väldigt levnadsglad den sista tiden, varit väldigt produktiv och sprungit med flaggan i topp. Fredagen för två veckor sedan hade jag och en vän tänkt dansa på Snerikes och jag tror jag var för taggad helt enkelt för att jag inte dansat på två månader.

Hela olyckan var verkligen riktigt otur. Jag hade precis cyklat allt vad jag hade igenom en liten tunnel och jag hade en liten flaska som läckte i fickan jag tog upp den vände mig lite om för att visa min vän Sebastian att den hade läckt. Jag körde då in lite smått i stängslet och föll mot marken och tog emot mig med handen mot asfalten men hade fortfarande kvar flaskan i handen. Hade jag inte haft flaskan i handen hade jag fått lite skrapsår men nu forsade blodet ut. Jag försökte stoppa flödet med munnen men det forsade in och jag svalde en hel del blod, det var fullt med blod överallt men jag var inte ett dugg rädd. Sebastian sa att vi måste gå till sjukhuset och jag var ledsen för jag insåg att det inte skulle bli någon dans och inte heller något arbete på ett tag. Men ganska fort kände jag att jag började tappa kraft, det svartnade för ögonen och jag började höra dåligt. Jag tänkte, skall allt bara ta slut nu, finns inte Gud, skall jag bara slockna och sluta existera.

Som tur var hade ett vittne ett förband i sin bil (vissa kallar detta för änglavakt) och när han kom med det och lindade det runt handen fick jag kraften tillbaka och adrenalinet pumpade och jag gick till akademiska med ett ganska muntert sinne och rätt så pigg trots omständigheterna. Jag skämtade rätt mycket på akuten, och pratade högt om ryska författare så en sjuksköterska bad mig att vara tyst för jag störde de andra patienterna. Men när jag fick sprutan i handen så skrek jag ”jävlar Jesus”. Jag brukar inte svära men det var den värsta smärta jag känt även om den var kort och intensiv,

Jag var överglad efter olyckan i två dagars tid, men blev sjukt nedstämd efter det. Läst att det är vanligt beteende efter en olycka, finns människor som begått självmord efter att varit med om en olycka.

Jag var sjukt dyster och negativ, jag tyckte inte längre att det fanns någon mening med någonting och att jag kommer bli invalid. Gud finns inte, kärlek finns inte, glädje finns inte, godhet finns inte, tillfredställelse finns inte och jag kommer aldrig lyckas med någonting och ingen kommer gilla mig, jag kommer såsmåningom inte ens ha vänner utan är dömd till evig ensamhet, sen skall jag bara sluta existera för det finns inget liv efter detta och alla människor är ytliga, själviska och onda. Att konstant gå omkring med en sådan mentalitet gör inte livet bättre.

Min syster Gabrielle frågade om det fanns någonting jag ville göra och att jag då skulle göra det. Jag svarade ”Inget förutom att hångla, men det gör jag inte så lätt själv”. Då skrattade min syster.

Mina föräldrar blev sjukt berörda över olyckan. Och många har uttryckt att det är typiskt mig att råka ut för sådant. Både pappa och mamma grät när de fick höra om olyckan. Pappa uttryckte ”du får oss att skratta, gråta och så skrämmer du slag på oss”. Jag undrar hur lätt det är att ha en älskad son som är omtyckt av de flesta människorna men aldrig riktigt kan anpassa sig till regler och system. Till en son som tänker djupt och mycket på allt, mest det existentiella och Gud, men som trots det ständigt syndar och aldrig känner sig hemma i kristendomen. Till en son som uppenbarligen är smart och begåvad men aldrig kan få arbete och skola att fungera mer än i korta perioder. Till en son som skriver tusentals dikter, noveller och sånger som handlar om sorg och utanförskap men även om glädje och skönhet, men inte har något kommersiellt driv pga anarkistiska tankar och måhända odisciplin och dåligt självförtroende.

I och med olyckan kom resten av mina sorger ifatt mig. Sorger om Gud, mormor, olycklig förälskelse, synd, kyrkan, Gud, sex, livet evigheten, utbildning, arbete, körkort, egna barn osv….

Folk har sagt till mig att jag är för smart för mitt bästa och att jag därför hela tiden tänker. Jag vet inte riktigt hur det går ihop, men jag är nog för känslig för mitt eget bästa. Men samtidigt vill jag vara genuin och känslig, tror inte på likformighet, att det finns en idealnorm på hur man skall vara och leva sitt liv, det betyder då att alla människor skall vara likadana och göra typ samma sak. Dessa tankar anser jag vara från satan.

Jag försökte hjälplöst finna social stimulans och acceptans i hembyn. Men av någon anledning kände jag mig mer ensam och tom av att göra det. Jag kände mig osynlig och främmande. Det gjorde mig desto mer deppig. Jag vill ha närvaro när jag samtalar med en människa, inte en kringflackande blick, en rastlös ande som hela tiden jagar vindar, inte vimlande ögon eller skeptisk uppsyn. Och visst är det härlig att bli förklarad som en fantastisk människa som lyser upp hela ens omgivning, för att jag vågar vara annorlunda och mig själv. Ja jag blir glad för att känna mig så himla uppskattad av de flesta. Men vad spelar det för roll om ingen på riktigt interagerar med mig, ingen kramar mig eller visar sann uppskattning genom beröring och en närvarande blick.

Jag mår bra nu dock, skall snart operera handen, har fått tillbaka livsgnistan och glädjen och det var tack vare stimulerande gemenskap och god dryck. Det är vänner som liksom jag valt att gå på mindre helgade vägar, men om man känner mer kärlek, förståelse och vänskap på dessa vägar, kanske de vägarna faktiskt är mer helgade.

Ett regnbågsfärgat klot.

Jag känner mig inklämd mellan flera världar, instängd i olika åldrar, utan att på något sätt känna mig hemma i någon värld.

När farsan hade hört om min olycka med handen grät han, när han pratade med mig så sa han. ”Du får oss att skratta och gråta och så skrämmer du slag på oss.” Just nu hatar jag att jag är så oförutsägbar och så mycket.

Jag är smart, det kan jag inte förneka, men ack varför är jag mer än bara smart, att bara vara smart hade gjort livet så mycket enklare. När jag hade gjort intelligenstest och fick väldigt högt på alla områden (förutom arbetsminne vilket var genomsnittlig (typiskt adhd att ha lägre på arbetsminne i förhållande till det övriga)), då fick jag en riktig boost och skröt för morfar. Det enda han sa var ”det där spelar ingen roll för du har ännu inte kunnat använda din intelligens”. Vilket är sant om man räknar i yttre mått med arbete, skola och skaffa egen familj, allt har ju gått åt helvetet.

Nu är jag inte bara smart, utan också djup, känslig, känslomässig och fantasifull. En av mina chefer sa en gång till mig att vanliga killar är som volvobilar de fungerar utan krångel direkt, men jag var mer som en Ferrari som man måste mecka med, men när man fått bukt på mig blir jag ett vrålåk. Ack, varför kunde jag inte fötts som en Volvo.

Hade jag varit intelligent men inte djup, då hade jag bara gjort det jag skall, utan vidare nyfikenhet och funderingar.
Hade jag varit intelligent men inte fantasifull, då hade jag följt lagar och regler utan att försöka hitta mina egna.
Hade jag varit intelligent men inte känslig och känslomässig, då hade jag varit effektivare, produktivare, stabilare, mer målmedveten, handlingskraftig. Ja sådana egenskaper en man i vårt samhälle värderas efter.
Men nu är jag tyvärr inte bara intelligent.

Hade jag varit djup men inte fantasifull, då hade mina funderingar varit mer korrekta, insiktsfulla och inte urspårade.
Hade jag varit djup men inte känslig och känslomässig, då hade jag varit fridfullare och lugnare.
Men nu är jag tyvärr inte bara djup.

Hade jag varit fantasifull men inte känslig och känslomässig, då hade jag haft mer kreativt självförtroende och verkligen trott på det jag skapat.
Men nu är jag också känslig.

Hade jag varit känslig och känslomässig men inte spontan och fantasifull, då hade jag varit mer barmhärtig, mindre egocentrisk, mer empatisk, jag hade inte råkat ut för några olyckor.
Men nu är jag också fantasifull, därför spårar känsligheten.

Jag skall väl älska mig själv, det gör jag, men att vara ett regnbågsfärgat klot i en fyrkantig svartvit värld med två dimensioner, det gör att man känner sig utan tillhörighet och egentligt syfte.

111 saker jag vill göra innan jag dör

Nu kanske ni tror att jag är lite galen, men det här är faktiskt 111 saker jag vill göra innan jag dör även om jag inte uppfyller hälften av dem så är det bra att ha stora drömmar.

Odla en egen trädgård
Ha en egen bondgård
Bygga ett hus
Skaffa en hund
Skaffa en vis butler
Leva ett anarkistiskt självförsörjande liv
Komma närmare naturen
Bli en vårdad och sund människa

Bilda ett band
Släppa ett album
Lära mig spela alla instrument
Komponera ett klassiskt verk
Skriva en roman
Skriva en diktsamling
Skriva en teologisk bok
Skriva en filosofisk bok
Regissera en film
Skådespela i en film
Skriva/regissera en pjäs
Skådespela på teater
Lära mig måla på riktigt
Ha en konstutställning
Lära mig sy
Lära mig snickra
Lära mig baka
Design egna kläder
Hitta en egen stil

Starta ett eget företag
Bilda ett eget parti
Grunda en egen tidning
Grunda ett eget stipendium

Lära känna Gud (eller vad det är för något)
Starta en egen religiös inriktning
Bli bättre på att meditera
Följa min inre röst

Bli mer barmhärtig
Bli effektivare
Bli helt trygg i mig själv
Bli mer beslutsam
Bli mer organiserad
Bli kreativare
Ta bättre hand om nära och kära
Alltid mena det jag säger, handling och ord skall gå hand i hand
Bli sparsam men inte snål
Bli en storsamlare av allt möjligt skräp

Skaffa körkort
Skaffa jägarexamen
Skaffa dykarlicens
Skaffa falskärms-certifikat
Skaffa flygcertifikat
Skaffa motorcykelkörkort
Lära mig mer om fiske
Bli fågelskådare
Skaffa patent på minst en uppfinning

Utbilda mig till kock
Utbilda mig inom vården
Utblida mig till bartender
Hitta på en egen drink
Brygga mitt eget vin
Utbilda mig till journalist (främst krönikör)
Utbilda mig till fotograf
Utbilda mig inom handel
Utbilda mig till psykolog
Utbilda mig inom naturvetenskap
Utbilda mig inom filosofi/humaniora
Utbilda mig till tolk
Utbilda mig till lärare
Utbilda mig inom brandkåren
Utbilda mig inom juridik
Utbilda mig inom polisen
Utbilda mig inom militären

Lära mig minst tio språk flytande
Utveckla ett eget språk
Få minst 1.8 på högskoleprovet
Skaffa 1000 högskolepoäng

Bli mästare på schack
Bli mästare på go
Bli mästare på bridge
Lära mig dansa
Lära mig simma (bättre)
Lära mig en kampsport
Lära mig åka skridskor
Bli vältränad
Få bättre bollkänsla

Resa på transsibiriska järnvägen
Resa längst sidenvägen
Besöka amish
Bo på kloster för en tid
Arbeta som volontär
Besöka varje kontinent
Besöka varje land
Ha vänner från varje etnicitet

Vara patient på ett mentalsjukhus
Vara inlåst i ett fängelse

Ha ett boende i alla stora städer (där hemlösa får bo)
Skänka 90% av mina inkomster till de fattiga
Starta en välgörenhetsorganisation
Rädda någons liv

Gå på date
Skaffa flickvän
Gifta mig
Skaffa barn
Adoptera minst ett barn
Vara fadder åt ett barn från varje land

Äga ert fordon av varje sort båt/flygplan/helikopter
Grunda en egen stat/eget land
Bli kung
Vare en som förändrar världen
Leva ett enkelt osjälviskt liv
Hamna i Guiness rekordbok
Dö en fridfull men meningsfull död

Att falla för en synd är det bästa som hänt mig eller Ateisternas barmhärtighet får mig att tro på Gud.

Det här året började med att jag föll för en ”synd” som jag genom min uppfostran lärt mig är en av de allvarligaste. Det är bland de bästa jag kunde varit med om. Varför? Därför de fick min barnsliga bild på verkligheten att falla sönder. Sen är ingen människa perfekt och fläckfri, jag trodde alltför länge att jag kunde vara fläckfri, det begränsade mitt liv väldigt kraftigt.

Att Ulf Ekman plötsligt blev katolik strax därefter mötte jag med stor glädje, för det fick mycket av de jag trott varit sant att tydligare bli ifrågasatt. Däremot nu efteråt, med allt tissel och tassel som försiggår i det sammanhanget. Det får mig att tvivla på allt vad kristna säger, står för och säger att de varit med om. När några kristna manipulerat och ljugit, varför kan inte allt då vara en massa lögner. Det har fått mig att tvivla på Gud, livet efter detta och att mirakler existerar.

Sen dog min mormor. Den mest vackert troende människa jag stött på i mitt liv. Varför blev hon inte helad, varför skall hon få genomlida demens och cancer? Rent utifrån hennes hjärtas tro skulle hon förtjäna så mycket mer än så.

Det är svårt för mig att säga att jag inte är kristen, när jag är uppväxt i en familj där mormor varit barmhärtig och passionerat kristen och där jag haft en farfar som var kraftigt men kontroversiellt passionerat kristen. Båda två dog relativt unga.

När jag läser om allt som händer i världen, (just nu läser jag cirka hundra artiklar om dagen), all ondska, själviskhet, lidande och död som existerar. Då känns allt meningslöst och hopplöst. Men märkligt nog kan jag inte göra mig av med Gud. Det går inte.

Varför tro på Gud? Är det inte som att tro på jultomten? Jag skulle inte säga att det så enkelt går att avfärda Gud med att jämföra honom med barns tro på jultomten. Tron på en högre makt har alltid funnits hos människan. Sen uppfyller Gud ett syfte, fungerar som en förklaringsmodell för det vi inte förstår. Jultomten fyller inte en sådan funktion. Sen de flesta av världshistoriens största tänkare/genier har haft en tro på Gud. Newton, Descartes, Da Vinci osv. Men, vi är mer upplysta nu genom Darwins iakttagelser. Men tron på att detta livet är allt, den tron verkar också alltid funnits, den fanns hos de judiska Saduceerna. Varför valde en stor tänkare som Descartes att inte tro så, eller den teistiske, upplyste och kristendomskritiska Voltaire? Sen kan Gud samexistera med Evolutionen. Vetenskapen kommer aldrig kunna ta bort Gud från människan. De tidiga vetenskapsmännen var intresserad av vetenskapen för att den skulle öka förståelsen för Gud.

Min tro har blivit förminskad, inte i passion men i innehåll. Jag tror eller snarare hoppas på att Gud finns och att det finns ett liv efter detta. Sen tror jag att barmhärtighet är den viktigaste egenskap en människa kan ha, kärlek för de minsta, för de utslagna. Den egenskapen är viktigare än vilken religion/ideologi man tillhör. Ingen kommer till fadern förutom genom mig sa Jesus, och vad är Jesus? Enligt mig är det barmhärtighet och kärlek till de minsta.

Jag har de senaste dagarna varit livrädd för döden, att den skall vara ett totalt utslocknande, för ingen har återvänt från de döda. Vi har ingen aning om vad som händer. Men tänker vi rent konkret och praktiskt på vad vi kan iaktta, så är den mest förnuftiga slutsatsen att döden är slutet, inget händer, vi kommer slockna, på samma sätt som vår jord kommer gå under, vår sol kommer slockna och vårt universum kommer återigen bli ett intet. Men att förstå intet, tomrummet mellan atomer, det kan vi inte, det är för att abstrakt, att förstå universums uppkomst och kommande död, är omöjligt att förstå. Jag avskyr alla absoluta sanningar, när en människa bestämt säger. ”Såhär är det, jag är helt övertygad”. Spelar ingen roll om det är en ateist, kristen, buddhist eller muslim som säger det. Det är lika avskräckande och fanatiskt högmodigt. Vi har ingen aning och alla tror att de har mest rätt. Var lite ödmjuka, ni är alla av samma skrot och korn.

En tjej jag mötte på en skiva var livrädd för döden, hon började prata med mig spontant och hon berättade att hennes mormor hade dött och hon tänkte ofta på döden som skrämde henne. Då fick jag en ny tanke som jag aldrig haft förut, jag tröstade henne och sa. ”Det är svårt att förstå döden, men tänker jag på livet och att någonting existerar, det är ännu svårare att förstå, därför hoppas jag och vågar tro att det kan finnas något efter det här livet. För vi tänker att det inte är sista gången vi har träffat en människa som dött, då utgår jag ifrån att det inte heller är sista gången.” Hon blev glad över mina ord, gav mig några kramar och tackade mig för att jag orkade lyssna och försökte trösta henne.

När jag var sju år och var under sommarlovet hos mormor och morfar fick jag mitt livs hemskaste tanke. Jag trodde att allt skulle upplösas i ett mörker, och att jag bara skulle vara två ögon i ett mörker, jag skulle inte kunna tänka eller känna, men jag skulle finnas där i en tomhet så fruktansvärd, för all evig tid. Så ser jag lite på döden och helvetet. När Stephen King skrev om ett barn som blev utsatt för något i den stilen i sin novellsamling ”Den förskräckliga apan” blev jag så förbannad och spyfärdig av historien att jag slet sönder Stephen Kings bok och beslutade mig för att aldrig läsa något mer av honom.

I Bibeln står det att alla människor har sanningen skrivna i sina hjärtan. Och när icke troende människor, agnostiker, ateister osv. agerar barmhärtigt och hyser empati till de utslagna så gläder det mig i högre grad än religiösa gör det. (Jag grät när jag såg en intervju med Uruguays president, han är ateist men hans åsikter är helt i enlighet med vad jag anser att en sund kristen skall ha.) Varför? Därför det gör det av någon helt annan orsak än att Gud skall belöna dem, de skall reinkarneras till något bättre, eller få bättre karma. Det gör det av en inre oförklarlig inneboende, medfödd drivkraft. Undersökningar på spädbarn visar att de har en innebygd mekanism till att hjälpa andra. Detta får mig att tro på Gud, för det visar på något som är ilagt, som inte fyller något syfte.

För de få stunder jag sett världen ur ett ateistiskt perspektiv, då har jag funderat på varför socialdarwinismen inte egentligen är det mest logiska utifrån ett evolutionärt perspektiv. Vad säger att alla människor har samma värde, finns ingen Gud eller ett liv efter detta, då är de människor som har bäst gener de som har högst värde. Och det finns fortfarande starka strömningar som just doftar socialdarwinism och rasbiologi. Och jag är rädd att de flesta som tillhör eliten (maktmänniskorna) i denna värld, hyser socialdarwinistiska åsikter.

Det som för mig symboliserar djävulen är elitism och perfektion. Djävulen hatar de svaga, sjuka, fattiga osv. Men han älskar de perfekta, för de är i enlighet med hans natur. Djävulen är allt som står för fascism, rasism, sexism, elitism, homofobi, kapitalism osv. Han älskar när människor förslavas, misshandlas och utnyttjas. Och det märkliga är att vissa kristna strävat efter perfektion, anser att sjukdom och att fattigdom är ett bevis på svag tro. Jag anser sådana tankar vara symboliskt sett närmare djävulen än Gud. För det som för mig symboliserar Jesus. Är att han älskar de sjuka, de fattiga, de utsatta, de förtryckta, de som är syndare. Jag anser att människor som anser sig vara heliga/perfekta men högmodiga är vitkalkade gravar och är lucifers likar.

Jag kan inte sluta tro, eftersom jag varit med om det som folk i alla religioner kallar för ett ”möte”. Det var när jag gick på konfirmationen när jag var fjorton år. Jag bad intensivt under ett möte och helt plötsligt fick jag en tydlig syn i mitt inre om hur en kvinnlig präst hamnade i helvetet, jag började böla okontrollerat och ungdomspastorn tog fram mig. Han började profetera och säga saker om mitt liv han omöjligt kunde veta någonting om. Och jag föll ner till marken, han knuffade mig inte, jag föll inte med flit. Jag har alltid haft ett inre motstånd till att falla till marken eftersom jag anser att många fejkar det. Många gånger jag förut gick fram för förbön, har bedjarna tryckt ner mitt huvud så hårt, nästan som de vill tvinga mig att falla. Men just då, var det inte så, jag föll verkligen av något. När jag hört muslimer, buddhister, indianer berätta om något slags möte, så inser jag att det är i närheten av det jag upplevt. Men om Gud inte finns, om himmelen inte finns, vad är det för psykisk mekanism i människan som får oss att uppleva detta möte. Jag har efter detta aldrig varit med om något liknande. Kan det vara så enkelt att stor del av mänskligheten ör psykiskt sjuka?

Det jag lärt mig genom tvivel och att falla för synd. Är att ideallivet som jag trodde var möjligt genom min framgångsteologiska uppväxt är en lögn. Det viktiga är inte att uppfylla sina drömmar utan att följa sitt hjärta, följa sin inre röst, utveckla sin empati och barmhärtighet. Lyckas jag med musik så är det stor risk att jag blir utnyttjad och musikaliskt våldtagen, tyvärr verkar det vara så för alla stora artister. Jag tycker synd om dem.

Jag har nu skrivit en del fragment av de tankar jag nu har kring religion. Jag är inte längre rädd för helvetet, jag tror Gud är barmhärtigare än människor. Och den godtyckliga utvaldheten som jag lärt mig att Gud har, tror jag inte längre på. Uruguays president pratade om att han ansåg att folk skall följa sin inre röst, jag anser att den inre röst (sanningen alla människor har skrivna i sina hjärtan) är den närmaste vägen till Gud för alla människor. Jag tror inte som New Age på att alla religioner ä sanna och att alla människor skall hitta sin tro, sin sanning. Jag tror snarare att alla religioner är falska men att i stort sett har alla religioner vishet och någonting man kan lära sig utav. Vårt samhälle idag är väldigt inriktad på de områden som hör till vänsterhjärnhalvan, logik, resultat, förnuft, handling osv. Det skapar ett resultatinriktade elitistisk och obarmhärtigt samhälle. De äckliga företagen skapar en självisk idealbild på hur en människa skall vara, och skapar socialdarwinistiska statistik som ger vi vanliga människor (konsumenterna) dålig självbild, därför förslavas vi under systemet för att vi vill nå upp till den idealbild som inte stämmer in på någon. Den högra hjärnhalvan glöms bort, den hör till konst, filosofi, känslor, empati, relationer och religion. De existentiella, de ting som betyder mest enligt mig, glöms bort och blir rankade som mindre viktigt. Jag tror människan är existentiell, och tar vi bort det, då får vi något själviskt och obarmhärtigt. Vi behöver tron på något bortom det materiella, annars blir det pengarna och perfektionen som styr. Då blir det satan och inte Gud som regerar över våra liv.

Varför George RR Martin inte äns är en promille så bra som Dostojevskij.

Jag har läst fem böcker av Dostojevksij och läst alla fem böcker i Game of Thrones serien. Jag älskar Martins böcker och HBO-serien, men samtidigt finns det något oförklarligt inom mig som känner att det hela är lite illusionsartat. Är det kanske så att historien i sig bara är ett ihopplock av sköna karaktärer, sköna idéer och oväntade händelser. Men att historien inte har någon riktig handling och absolut inget bakomliggande budskap. Det resulterar i att det Martin skapat inte är något annat än skräplitteratur.

De största författarna genom tiderna har alltid följt samma princip. De formulerar en idé som de sen skall gestalta i form av en roman eller novell. Saknas denna idé, så blir boken platt och i slutändan innehållslös och utan mål, hur mer välformulerad denna idé är desto bättre blir historien. Denna princip syns tydligt i böcker som 1984, Idioten, Flugornas Herre, Dorian Grays Porträtt. Men inte alls i dagens populära böcker såsom Da Vinci-koden, Alkemisten och Game of Thrones och det mesta av vår tids kriminal-litteratur. De bygger alla på någon vag formulering, GoT verkar dock inte bygga på någon idé alls.

Martin har hyllats för att hans serie är verklighetstrogen, för i verkligheten vinner ju inte bara de goda, och samtidigt är karaktärerna inte svart-vita. Dostojevskij gör allt detta också, men så mycket bättre. Där Martin måste överdriva använda karikatyrer för att få fram en karaktär, så använder Dostojevskij små medel. Dostojevskij skriver liksom Martin om mördare, religiösa fanatiker, prostituerade, svin, pampar, självdestruktiva, sinnessjuka, psykopater, idioter, moraliskt förfallna, våldtäktsmän och pedofiler. Och Dostojevskij låter hans största huvudroller vara förfallna. Men här finns det en stor skillnad från Martins skrivande. Där Martin får en att tappa hoppet om mänskligheten gör Dostojevskij det motsatta. Dostojevskij är inte rädd för att skriva om det mörkaste i människans natur, men på ett ärligt och icke överdrivet sätt och samtidigt med sådan kärlek att man både gråter, förlåter och älskar mänskligheten mer än tidigare. Martin liksom Stephen King går ner i människans mörker, men på ett helt annat vis, och inte med någon kärlek utan destruktiv cynism och förakt och förenkling. Likt ett sjukligt frossande, därför kommer Martin och King aldrig vara annat än skräpförfattare. Förtydligande, Dostojevskij skildrar mörkrets djup, medan King och Martin beskriver ett svart mörker! men bara på ytan.

Det Dostojevskij gör vilket Martin dock ät motsatsens mästare på. Det är att han följer sin osynliga röda tråd, planterar sina frön i historien som sedan växer upp som blommor. Läsaren vet alltså omedvetet vart storyn är på väg. Martin däremot klipper av sin röda tråd konstant och lägger till en massa nya röda trådar, han sår sina frön men innan de ens hinner blomma så rycker han upp dem med rötterna. (Inte konstigt att Martin har så svårt att skriva klart sin story). Jag hoppas han dödar Daenerys, Arya, Tyrion och Jon Snow i sjätte boken, bara för att folk skall bli rasande och inte ha någon anledning att fortsätta läsa serien.

Låt människor få tro och hoppas.

I en process som varat i lite mer än ett decennium, så har det lett till att jag inte är säker på vad jag kan och vill tro på. Och vill helst inte bekänna mig till något kristet samfund eller för den delen någon religion. Mitt djupdykande i kristendomen slutade med att jag sköts ifrån den. Och mycket av att jag inte vill riktigt identifiera mig med det kristna är helvetet, samt ignoransen och agnoransen, men den tycks alla människor ha som älskar en ideologi för mycket.

För att jag är känslig och en tänkare, samt väldigt existentiellt och spirituellt lagd, så är tron och religionen i viss mån fruktansvärt viktig för mig. Jag var ibörjan rädd för att läsa om främmande tankar! Men jag förändrades när jag fann mycket vettigt inom andra religioner/kristna samfund/ideologier, tex konfucius som sa liknande saker som Jesus. Däremot fick jag någon gång höra ”att det är farligt och totalt onödigt att söka/läsa sådant, vad kan det ge, vi har ju redan sanningen”. Jag läste även böcker skrivna av ateister som Sam Harris och Dawkins, och jag blev ateist i några sekunder, övergick till att vara agnostiker i några minuter för att sedan bli teist igen.

I natt hade jag ångest över två saker. Ateism kontra Kristendomen. Slutet i en människas jordelivet oavsett vilken av dem som har rätt, kommer det vara något fruktansvärt. Ibörjan vaknade jag på natten och var rädd för att jag skulle dö och sluta existera, jag kunde inte föreställa mig hur jag bara skulle upphöra och att alla människor bara kommer upphöra, det gick inte ihop i min skalle, samt hoppas jag att det finns ett liv efter detta, men jag var övertygad att döden, det totala utslocknande är ett faktum. Jag somnade om och vaknade senare igen på nytt med att jag drömt om helvetet och demoner och människor som plågades i evighet. Jag kände att jag inte ville tro på detta och kan inte tro på det heller.

Richard Dawkins säger att vi skall vara glada över att vi har ett liv, att det är vackert, även fast det är kort och sen är vi utslocknande, det är så osannolikt att vi ens skall finnas till att vi skall vara tacksamma över det korta liv vi har. Det är en vacker tanke, jag håller med. Samt är det lättare att ta vara på livet genom en sådan livsåskådning. Men frågan är vad Dawkins kommer tänka om hans älskade hustru helt plötsligt skulle dö? Kommer han inte i sitt innersta önska att han får se henne igen? Även om han inte logiskt kan tro det, så kommer nog hoppet i hans hjärta finnas där.

Jag menar människan hoppas på ett liv efter detta, låt människan få göra det, även om ateismen är sann, låt människan få tro och hoppas på någonting. Och icke kristna som även hoppas likadant, om kristendomen är sann, låt människor ändå fortfarande få ha hopp för sina bortgångna, att det inte är helvetet som är det enda uteslutande alternativet.

Jag såg på bilder idag på gråtande koreaner, på grund av en båt-olycka där några hundra mestadels ungdomar drunknat. Jag började själv gråta när jag såg på dessa bilder, för döden är något fruktansvärt, men samtidigt också uppkomsten till det existentiella i människor. Vi vill inte tänka på döden, men när den kommer så börjar vi fundera på livets existens och mening, att möta döden kan fördjupa en människa, särskilt när döden kommer väldigt nära. Det är då ånger kan komma, att man inte tagit vara på sin relation med den bortgångne så väl som man kunnat gjort. Vi tror inte på döden när vi lever våra vanliga liv, dricker vår dryck, äter vår mat och har det härligt. Människor som lever mer i misär för dem är döden något mer verkligt.

Jag kanske aldrig kommer bli fast övertygad om vad som händer i livet efter detta, även om många ateister och religiösa anhängare är det. Men jag kommer inte sluta hoppas på det, för det ger en en annan form av livsgnista, livet här på jorden är då inte så allvarligt, att det är det enda, jag kan mer fridfullt leva mitt liv utan att sträva efter att uppnå en massa.

Skulle jag på riktigt tro att detta liv är det enda, då skulle jag frossa i njutningar och upplevelser. Tyvärr jag är en sådan, det skulle förkorta mitt liv, men livet skulle bli händelserikt med mycket plågor i slutet, då kanske jag skulle i all misär börja tro igen och bli en fanatisk religiös anhängare. Allt detta låter mycket troligt, även om jag överdramatiserar. Nu tror jag på någonting efter detta och tror att oavsett vad som är sant så tror jag att sanningen finns tydligast i barmhärtighet och medmänskligheten. Även om ateismen är sann så är den viktig, eftersom jag tror barmhärtigheten är det drag i människan som gör att vi ständigt överlever, ständigt undviker vårt eget utplånande. Oavsett vilken kraft det är som är uppkomsten, så skall jag ge mitt liv till barmhärtigheten.