111 saker jag vill göra innan jag dör

Nu kanske ni tror att jag är lite galen, men det här är faktiskt 111 saker jag vill göra innan jag dör även om jag inte uppfyller hälften av dem så är det bra att ha stora drömmar.

Odla en egen trädgård
Ha en egen bondgård
Bygga ett hus
Skaffa en hund
Skaffa en vis butler
Leva ett anarkistiskt självförsörjande liv
Komma närmare naturen
Bli en vårdad och sund människa

Bilda ett band
Släppa ett album
Lära mig spela alla instrument
Komponera ett klassiskt verk
Skriva en roman
Skriva en diktsamling
Skriva en teologisk bok
Skriva en filosofisk bok
Regissera en film
Skådespela i en film
Skriva/regissera en pjäs
Skådespela på teater
Lära mig måla på riktigt
Ha en konstutställning
Lära mig sy
Lära mig snickra
Lära mig baka
Design egna kläder
Hitta en egen stil

Starta ett eget företag
Bilda ett eget parti
Grunda en egen tidning
Grunda ett eget stipendium

Lära känna Gud (eller vad det är för något)
Starta en egen religiös inriktning
Bli bättre på att meditera
Följa min inre röst

Bli mer barmhärtig
Bli effektivare
Bli helt trygg i mig själv
Bli mer beslutsam
Bli mer organiserad
Bli kreativare
Ta bättre hand om nära och kära
Alltid mena det jag säger, handling och ord skall gå hand i hand
Bli sparsam men inte snål
Bli en storsamlare av allt möjligt skräp

Skaffa körkort
Skaffa jägarexamen
Skaffa dykarlicens
Skaffa falskärms-certifikat
Skaffa flygcertifikat
Skaffa motorcykelkörkort
Lära mig mer om fiske
Bli fågelskådare
Skaffa patent på minst en uppfinning

Utbilda mig till kock
Utbilda mig inom vården
Utblida mig till bartender
Hitta på en egen drink
Brygga mitt eget vin
Utbilda mig till journalist (främst krönikör)
Utbilda mig till fotograf
Utbilda mig inom handel
Utbilda mig till psykolog
Utbilda mig inom naturvetenskap
Utbilda mig inom filosofi/humaniora
Utbilda mig till tolk
Utbilda mig till lärare
Utbilda mig inom brandkåren
Utbilda mig inom juridik
Utbilda mig inom polisen
Utbilda mig inom militären

Lära mig minst tio språk flytande
Utveckla ett eget språk
Få minst 1.8 på högskoleprovet
Skaffa 1000 högskolepoäng

Bli mästare på schack
Bli mästare på go
Bli mästare på bridge
Lära mig dansa
Lära mig simma (bättre)
Lära mig en kampsport
Lära mig åka skridskor
Bli vältränad
Få bättre bollkänsla

Resa på transsibiriska järnvägen
Resa längst sidenvägen
Besöka amish
Bo på kloster för en tid
Arbeta som volontär
Besöka varje kontinent
Besöka varje land
Ha vänner från varje etnicitet

Vara patient på ett mentalsjukhus
Vara inlåst i ett fängelse

Ha ett boende i alla stora städer (där hemlösa får bo)
Skänka 90% av mina inkomster till de fattiga
Starta en välgörenhetsorganisation
Rädda någons liv

Gå på date
Skaffa flickvän
Gifta mig
Skaffa barn
Adoptera minst ett barn
Vara fadder åt ett barn från varje land

Äga ert fordon av varje sort båt/flygplan/helikopter
Grunda en egen stat/eget land
Bli kung
Vare en som förändrar världen
Leva ett enkelt osjälviskt liv
Hamna i Guiness rekordbok
Dö en fridfull men meningsfull död

Att falla för en synd är det bästa som hänt mig eller Ateisternas barmhärtighet får mig att tro på Gud.

Det här året började med att jag föll för en ”synd” som jag genom min uppfostran lärt mig är en av de allvarligaste. Det är bland de bästa jag kunde varit med om. Varför? Därför de fick min barnsliga bild på verkligheten att falla sönder. Sen är ingen människa perfekt och fläckfri, jag trodde alltför länge att jag kunde vara fläckfri, det begränsade mitt liv väldigt kraftigt.

Att Ulf Ekman plötsligt blev katolik strax därefter mötte jag med stor glädje, för det fick mycket av de jag trott varit sant att tydligare bli ifrågasatt. Däremot nu efteråt, med allt tissel och tassel som försiggår i det sammanhanget. Det får mig att tvivla på allt vad kristna säger, står för och säger att de varit med om. När några kristna manipulerat och ljugit, varför kan inte allt då vara en massa lögner. Det har fått mig att tvivla på Gud, livet efter detta och att mirakler existerar.

Sen dog min mormor. Den mest vackert troende människa jag stött på i mitt liv. Varför blev hon inte helad, varför skall hon få genomlida demens och cancer? Rent utifrån hennes hjärtas tro skulle hon förtjäna så mycket mer än så.

Det är svårt för mig att säga att jag inte är kristen, när jag är uppväxt i en familj där mormor varit barmhärtig och passionerat kristen och där jag haft en farfar som var kraftigt men kontroversiellt passionerat kristen. Båda två dog relativt unga.

När jag läser om allt som händer i världen, (just nu läser jag cirka hundra artiklar om dagen), all ondska, själviskhet, lidande och död som existerar. Då känns allt meningslöst och hopplöst. Men märkligt nog kan jag inte göra mig av med Gud. Det går inte.

Varför tro på Gud? Är det inte som att tro på jultomten? Jag skulle inte säga att det så enkelt går att avfärda Gud med att jämföra honom med barns tro på jultomten. Tron på en högre makt har alltid funnits hos människan. Sen uppfyller Gud ett syfte, fungerar som en förklaringsmodell för det vi inte förstår. Jultomten fyller inte en sådan funktion. Sen de flesta av världshistoriens största tänkare/genier har haft en tro på Gud. Newton, Descartes, Da Vinci osv. Men, vi är mer upplysta nu genom Darwins iakttagelser. Men tron på att detta livet är allt, den tron verkar också alltid funnits, den fanns hos de judiska Saduceerna. Varför valde en stor tänkare som Descartes att inte tro så, eller den teistiske, upplyste och kristendomskritiska Voltaire? Sen kan Gud samexistera med Evolutionen. Vetenskapen kommer aldrig kunna ta bort Gud från människan. De tidiga vetenskapsmännen var intresserad av vetenskapen för att den skulle öka förståelsen för Gud.

Min tro har blivit förminskad, inte i passion men i innehåll. Jag tror eller snarare hoppas på att Gud finns och att det finns ett liv efter detta. Sen tror jag att barmhärtighet är den viktigaste egenskap en människa kan ha, kärlek för de minsta, för de utslagna. Den egenskapen är viktigare än vilken religion/ideologi man tillhör. Ingen kommer till fadern förutom genom mig sa Jesus, och vad är Jesus? Enligt mig är det barmhärtighet och kärlek till de minsta.

Jag har de senaste dagarna varit livrädd för döden, att den skall vara ett totalt utslocknande, för ingen har återvänt från de döda. Vi har ingen aning om vad som händer. Men tänker vi rent konkret och praktiskt på vad vi kan iaktta, så är den mest förnuftiga slutsatsen att döden är slutet, inget händer, vi kommer slockna, på samma sätt som vår jord kommer gå under, vår sol kommer slockna och vårt universum kommer återigen bli ett intet. Men att förstå intet, tomrummet mellan atomer, det kan vi inte, det är för att abstrakt, att förstå universums uppkomst och kommande död, är omöjligt att förstå. Jag avskyr alla absoluta sanningar, när en människa bestämt säger. ”Såhär är det, jag är helt övertygad”. Spelar ingen roll om det är en ateist, kristen, buddhist eller muslim som säger det. Det är lika avskräckande och fanatiskt högmodigt. Vi har ingen aning och alla tror att de har mest rätt. Var lite ödmjuka, ni är alla av samma skrot och korn.

En tjej jag mötte på en skiva var livrädd för döden, hon började prata med mig spontant och hon berättade att hennes mormor hade dött och hon tänkte ofta på döden som skrämde henne. Då fick jag en ny tanke som jag aldrig haft förut, jag tröstade henne och sa. ”Det är svårt att förstå döden, men tänker jag på livet och att någonting existerar, det är ännu svårare att förstå, därför hoppas jag och vågar tro att det kan finnas något efter det här livet. För vi tänker att det inte är sista gången vi har träffat en människa som dött, då utgår jag ifrån att det inte heller är sista gången.” Hon blev glad över mina ord, gav mig några kramar och tackade mig för att jag orkade lyssna och försökte trösta henne.

När jag var sju år och var under sommarlovet hos mormor och morfar fick jag mitt livs hemskaste tanke. Jag trodde att allt skulle upplösas i ett mörker, och att jag bara skulle vara två ögon i ett mörker, jag skulle inte kunna tänka eller känna, men jag skulle finnas där i en tomhet så fruktansvärd, för all evig tid. Så ser jag lite på döden och helvetet. När Stephen King skrev om ett barn som blev utsatt för något i den stilen i sin novellsamling ”Den förskräckliga apan” blev jag så förbannad och spyfärdig av historien att jag slet sönder Stephen Kings bok och beslutade mig för att aldrig läsa något mer av honom.

I Bibeln står det att alla människor har sanningen skrivna i sina hjärtan. Och när icke troende människor, agnostiker, ateister osv. agerar barmhärtigt och hyser empati till de utslagna så gläder det mig i högre grad än religiösa gör det. (Jag grät när jag såg en intervju med Uruguays president, han är ateist men hans åsikter är helt i enlighet med vad jag anser att en sund kristen skall ha.) Varför? Därför det gör det av någon helt annan orsak än att Gud skall belöna dem, de skall reinkarneras till något bättre, eller få bättre karma. Det gör det av en inre oförklarlig inneboende, medfödd drivkraft. Undersökningar på spädbarn visar att de har en innebygd mekanism till att hjälpa andra. Detta får mig att tro på Gud, för det visar på något som är ilagt, som inte fyller något syfte.

För de få stunder jag sett världen ur ett ateistiskt perspektiv, då har jag funderat på varför socialdarwinismen inte egentligen är det mest logiska utifrån ett evolutionärt perspektiv. Vad säger att alla människor har samma värde, finns ingen Gud eller ett liv efter detta, då är de människor som har bäst gener de som har högst värde. Och det finns fortfarande starka strömningar som just doftar socialdarwinism och rasbiologi. Och jag är rädd att de flesta som tillhör eliten (maktmänniskorna) i denna värld, hyser socialdarwinistiska åsikter.

Det som för mig symboliserar djävulen är elitism och perfektion. Djävulen hatar de svaga, sjuka, fattiga osv. Men han älskar de perfekta, för de är i enlighet med hans natur. Djävulen är allt som står för fascism, rasism, sexism, elitism, homofobi, kapitalism osv. Han älskar när människor förslavas, misshandlas och utnyttjas. Och det märkliga är att vissa kristna strävat efter perfektion, anser att sjukdom och att fattigdom är ett bevis på svag tro. Jag anser sådana tankar vara symboliskt sett närmare djävulen än Gud. För det som för mig symboliserar Jesus. Är att han älskar de sjuka, de fattiga, de utsatta, de förtryckta, de som är syndare. Jag anser att människor som anser sig vara heliga/perfekta men högmodiga är vitkalkade gravar och är lucifers likar.

Jag kan inte sluta tro, eftersom jag varit med om det som folk i alla religioner kallar för ett ”möte”. Det var när jag gick på konfirmationen när jag var fjorton år. Jag bad intensivt under ett möte och helt plötsligt fick jag en tydlig syn i mitt inre om hur en kvinnlig präst hamnade i helvetet, jag började böla okontrollerat och ungdomspastorn tog fram mig. Han började profetera och säga saker om mitt liv han omöjligt kunde veta någonting om. Och jag föll ner till marken, han knuffade mig inte, jag föll inte med flit. Jag har alltid haft ett inre motstånd till att falla till marken eftersom jag anser att många fejkar det. Många gånger jag förut gick fram för förbön, har bedjarna tryckt ner mitt huvud så hårt, nästan som de vill tvinga mig att falla. Men just då, var det inte så, jag föll verkligen av något. När jag hört muslimer, buddhister, indianer berätta om något slags möte, så inser jag att det är i närheten av det jag upplevt. Men om Gud inte finns, om himmelen inte finns, vad är det för psykisk mekanism i människan som får oss att uppleva detta möte. Jag har efter detta aldrig varit med om något liknande. Kan det vara så enkelt att stor del av mänskligheten ör psykiskt sjuka?

Det jag lärt mig genom tvivel och att falla för synd. Är att ideallivet som jag trodde var möjligt genom min framgångsteologiska uppväxt är en lögn. Det viktiga är inte att uppfylla sina drömmar utan att följa sitt hjärta, följa sin inre röst, utveckla sin empati och barmhärtighet. Lyckas jag med musik så är det stor risk att jag blir utnyttjad och musikaliskt våldtagen, tyvärr verkar det vara så för alla stora artister. Jag tycker synd om dem.

Jag har nu skrivit en del fragment av de tankar jag nu har kring religion. Jag är inte längre rädd för helvetet, jag tror Gud är barmhärtigare än människor. Och den godtyckliga utvaldheten som jag lärt mig att Gud har, tror jag inte längre på. Uruguays president pratade om att han ansåg att folk skall följa sin inre röst, jag anser att den inre röst (sanningen alla människor har skrivna i sina hjärtan) är den närmaste vägen till Gud för alla människor. Jag tror inte som New Age på att alla religioner ä sanna och att alla människor skall hitta sin tro, sin sanning. Jag tror snarare att alla religioner är falska men att i stort sett har alla religioner vishet och någonting man kan lära sig utav. Vårt samhälle idag är väldigt inriktad på de områden som hör till vänsterhjärnhalvan, logik, resultat, förnuft, handling osv. Det skapar ett resultatinriktade elitistisk och obarmhärtigt samhälle. De äckliga företagen skapar en självisk idealbild på hur en människa skall vara, och skapar socialdarwinistiska statistik som ger vi vanliga människor (konsumenterna) dålig självbild, därför förslavas vi under systemet för att vi vill nå upp till den idealbild som inte stämmer in på någon. Den högra hjärnhalvan glöms bort, den hör till konst, filosofi, känslor, empati, relationer och religion. De existentiella, de ting som betyder mest enligt mig, glöms bort och blir rankade som mindre viktigt. Jag tror människan är existentiell, och tar vi bort det, då får vi något själviskt och obarmhärtigt. Vi behöver tron på något bortom det materiella, annars blir det pengarna och perfektionen som styr. Då blir det satan och inte Gud som regerar över våra liv.

Varför George RR Martin inte äns är en promille så bra som Dostojevskij.

Jag har läst fem böcker av Dostojevksij och läst alla fem böcker i Game of Thrones serien. Jag älskar Martins böcker och HBO-serien, men samtidigt finns det något oförklarligt inom mig som känner att det hela är lite illusionsartat. Är det kanske så att historien i sig bara är ett ihopplock av sköna karaktärer, sköna idéer och oväntade händelser. Men att historien inte har någon riktig handling och absolut inget bakomliggande budskap. Det resulterar i att det Martin skapat inte är något annat än skräplitteratur.

De största författarna genom tiderna har alltid följt samma princip. De formulerar en idé som de sen skall gestalta i form av en roman eller novell. Saknas denna idé, så blir boken platt och i slutändan innehållslös och utan mål, hur mer välformulerad denna idé är desto bättre blir historien. Denna princip syns tydligt i böcker som 1984, Idioten, Flugornas Herre, Dorian Grays Porträtt. Men inte alls i dagens populära böcker såsom Da Vinci-koden, Alkemisten och Game of Thrones och det mesta av vår tids kriminal-litteratur. De bygger alla på någon vag formulering, GoT verkar dock inte bygga på någon idé alls.

Martin har hyllats för att hans serie är verklighetstrogen, för i verkligheten vinner ju inte bara de goda, och samtidigt är karaktärerna inte svart-vita. Dostojevskij gör allt detta också, men så mycket bättre. Där Martin måste överdriva använda karikatyrer för att få fram en karaktär, så använder Dostojevskij små medel. Dostojevskij skriver liksom Martin om mördare, religiösa fanatiker, prostituerade, svin, pampar, självdestruktiva, sinnessjuka, psykopater, idioter, moraliskt förfallna, våldtäktsmän och pedofiler. Och Dostojevskij låter hans största huvudroller vara förfallna. Men här finns det en stor skillnad från Martins skrivande. Där Martin får en att tappa hoppet om mänskligheten gör Dostojevskij det motsatta. Dostojevskij är inte rädd för att skriva om det mörkaste i människans natur, men på ett ärligt och icke överdrivet sätt och samtidigt med sådan kärlek att man både gråter, förlåter och älskar mänskligheten mer än tidigare. Martin liksom Stephen King går ner i människans mörker, men på ett helt annat vis, och inte med någon kärlek utan destruktiv cynism och förakt och förenkling. Likt ett sjukligt frossande, därför kommer Martin och King aldrig vara annat än skräpförfattare. Förtydligande, Dostojevskij skildrar mörkrets djup, medan King och Martin beskriver ett svart mörker! men bara på ytan.

Det Dostojevskij gör vilket Martin dock ät motsatsens mästare på. Det är att han följer sin osynliga röda tråd, planterar sina frön i historien som sedan växer upp som blommor. Läsaren vet alltså omedvetet vart storyn är på väg. Martin däremot klipper av sin röda tråd konstant och lägger till en massa nya röda trådar, han sår sina frön men innan de ens hinner blomma så rycker han upp dem med rötterna. (Inte konstigt att Martin har så svårt att skriva klart sin story). Jag hoppas han dödar Daenerys, Arya, Tyrion och Jon Snow i sjätte boken, bara för att folk skall bli rasande och inte ha någon anledning att fortsätta läsa serien.

Låt människor få tro och hoppas.

I en process som varat i lite mer än ett decennium, så har det lett till att jag inte är säker på vad jag kan och vill tro på. Och vill helst inte bekänna mig till något kristet samfund eller för den delen någon religion. Mitt djupdykande i kristendomen slutade med att jag sköts ifrån den. Och mycket av att jag inte vill riktigt identifiera mig med det kristna är helvetet, samt ignoransen och agnoransen, men den tycks alla människor ha som älskar en ideologi för mycket.

För att jag är känslig och en tänkare, samt väldigt existentiellt och spirituellt lagd, så är tron och religionen i viss mån fruktansvärt viktig för mig. Jag var ibörjan rädd för att läsa om främmande tankar! Men jag förändrades när jag fann mycket vettigt inom andra religioner/kristna samfund/ideologier, tex konfucius som sa liknande saker som Jesus. Däremot fick jag någon gång höra ”att det är farligt och totalt onödigt att söka/läsa sådant, vad kan det ge, vi har ju redan sanningen”. Jag läste även böcker skrivna av ateister som Sam Harris och Dawkins, och jag blev ateist i några sekunder, övergick till att vara agnostiker i några minuter för att sedan bli teist igen.

I natt hade jag ångest över två saker. Ateism kontra Kristendomen. Slutet i en människas jordelivet oavsett vilken av dem som har rätt, kommer det vara något fruktansvärt. Ibörjan vaknade jag på natten och var rädd för att jag skulle dö och sluta existera, jag kunde inte föreställa mig hur jag bara skulle upphöra och att alla människor bara kommer upphöra, det gick inte ihop i min skalle, samt hoppas jag att det finns ett liv efter detta, men jag var övertygad att döden, det totala utslocknande är ett faktum. Jag somnade om och vaknade senare igen på nytt med att jag drömt om helvetet och demoner och människor som plågades i evighet. Jag kände att jag inte ville tro på detta och kan inte tro på det heller.

Richard Dawkins säger att vi skall vara glada över att vi har ett liv, att det är vackert, även fast det är kort och sen är vi utslocknande, det är så osannolikt att vi ens skall finnas till att vi skall vara tacksamma över det korta liv vi har. Det är en vacker tanke, jag håller med. Samt är det lättare att ta vara på livet genom en sådan livsåskådning. Men frågan är vad Dawkins kommer tänka om hans älskade hustru helt plötsligt skulle dö? Kommer han inte i sitt innersta önska att han får se henne igen? Även om han inte logiskt kan tro det, så kommer nog hoppet i hans hjärta finnas där.

Jag menar människan hoppas på ett liv efter detta, låt människan få göra det, även om ateismen är sann, låt människan få tro och hoppas på någonting. Och icke kristna som även hoppas likadant, om kristendomen är sann, låt människor ändå fortfarande få ha hopp för sina bortgångna, att det inte är helvetet som är det enda uteslutande alternativet.

Jag såg på bilder idag på gråtande koreaner, på grund av en båt-olycka där några hundra mestadels ungdomar drunknat. Jag började själv gråta när jag såg på dessa bilder, för döden är något fruktansvärt, men samtidigt också uppkomsten till det existentiella i människor. Vi vill inte tänka på döden, men när den kommer så börjar vi fundera på livets existens och mening, att möta döden kan fördjupa en människa, särskilt när döden kommer väldigt nära. Det är då ånger kan komma, att man inte tagit vara på sin relation med den bortgångne så väl som man kunnat gjort. Vi tror inte på döden när vi lever våra vanliga liv, dricker vår dryck, äter vår mat och har det härligt. Människor som lever mer i misär för dem är döden något mer verkligt.

Jag kanske aldrig kommer bli fast övertygad om vad som händer i livet efter detta, även om många ateister och religiösa anhängare är det. Men jag kommer inte sluta hoppas på det, för det ger en en annan form av livsgnista, livet här på jorden är då inte så allvarligt, att det är det enda, jag kan mer fridfullt leva mitt liv utan att sträva efter att uppnå en massa.

Skulle jag på riktigt tro att detta liv är det enda, då skulle jag frossa i njutningar och upplevelser. Tyvärr jag är en sådan, det skulle förkorta mitt liv, men livet skulle bli händelserikt med mycket plågor i slutet, då kanske jag skulle i all misär börja tro igen och bli en fanatisk religiös anhängare. Allt detta låter mycket troligt, även om jag överdramatiserar. Nu tror jag på någonting efter detta och tror att oavsett vad som är sant så tror jag att sanningen finns tydligast i barmhärtighet och medmänskligheten. Även om ateismen är sann så är den viktig, eftersom jag tror barmhärtigheten är det drag i människan som gör att vi ständigt överlever, ständigt undviker vårt eget utplånande. Oavsett vilken kraft det är som är uppkomsten, så skall jag ge mitt liv till barmhärtigheten.

Åt helvete med helvetet, men en evig tacksam kyss till barmhärtigheten.

Åh nej, kanske ni utbrister, är Emanuel ute efter att provocera igen. Är jag ute efter att provocera så är jag inte sanningsenlig, jag vet inte varför jag vill uttrycka mig öppet och ärligt helat tiden. Evolutionen eller Gud har helt enkelt skapat mig så. Men igår när jag vandrade med min käre vän Johannes målade jag upp en bild av helvetet, vilket jag inte gjort på åratal, jag och Johannes blev fruktansvärt rädda och illamående. Helvetet är inte av den här världen, och finns ingen tanke som är mer skrämmande. Under min sena barndom då den analytiska förmågan börjar växa i en människa, då började jag fundera på helvetet väldigt intensivt, ihop med den sprudlade fantasi jag hade så växte helvetet till något fruktansvärt, jag kunde inte sova, jag grät och darrade, jag var rädd för helvetet, men jag trodde ju på Jesus så jag visste att jag inte skulle hamna där, men jag ville ju att ingen människa någonsin skulle hamna där, inte ens Hitler. Jag hade mycket migrän under denna tid, frätande smärta i huvudet, men jag visste att den smärtan bara skulle vara en behaglig vindpust i helvetet, där smärtorna är oändligt mycket värre och de slutar inte heller.

Mina kära kristna vänner, ni som tror på helvetet, har ni någonsin dragit helvetet till sin spets, eller är det bara en bild på en eldflod för er, eller är det kanske t.o.m. bara ett ord, ett tomt ord. Jag har trott på det i flera år och sett på världen med dessa ögon. Som Gud/evolutionen skapat mig, så är jag skapt på det sätt att jag verkligen vill förstå. Jag läser om någonting, religion, filosofi krig, barnprostitution, arbete i kolgruvor, sjukdomar osv. Jag lever mig in, drar saker till sin spets, jag vill veta hur det känns.

Helvetet är i enlighet vad jag lärt mig en plats för alla människor som syndat och inte tagit emot Jesus Kristus som frälsare. Vi alla människor har syndat och de som aldrig tagit emot Jesus (oavsett hur goda de varit) är utan ursäkt eftersom sanningen finns skrivna i deras hjärtan, därför kommer de dömas till helvetet efter döden. Helvetet är en plats där alla icke kristna kommer brinna i värsta tortyr, de är fullt medvetna, de lider omänskligt, smärtan blir man inte van vid, den mildras aldrig och det tar aldrig slut. Det är inte ett år av lidande, det är inte ett liv av lidande, det är inte 1000 år, det är en evighet. Går ni runt och tänker på detta, ni som är så självsäkra på att helvetet är ett faktum? Vissa kristna påstår att de som aldrig hört om sanningen kommer dömas efter sitt samvete och sina gärningar, medan andra kristna påstår att ingen människa är god nog att kunna klara sig till himmelen med gärningar.

Lidandet är inte av den här världen, det är värre än ett liv i prostitution, det är värre än koncentrationslägren, det är värre än en hemsk cancer som stegvis äter upp en människa. En människa kan inte stå ut med vilken smärta som helst, människan är skör och dör när det blir för mycket, sen finns det mekanismer i människan som gör att smärtan mildras, man svimmar, man blir van osv… Men i helvetet finns inte dessa mekanismer. Ett pistolskott i huvudet måste vara ett olidligt lidande, lidandet i helvetet är värre än ett pistolskott i huvudet, men det är inte över på en sekund, det forsätter i all evighet, min migrän var verkligen ingenting.

Men det är inte bara fysisk smärta i helvetet. Ni vet känslan av att olyckligt kär, känna sig tom och att livet är meningslöst, känna sig sämst och värdelös, ni vet alla känslor av förkastelse, mindrevärde, hopplöshet, rädsla, sorg, tomhet, rastlöshet, avundsjuka, ni vet alla jobbiga
känslor, i helvetet känner alla individer dessa känslor i fullaste otänkbara intensitet samtidigt. När en människa lider för mycket psykiskt, bryter hon ihop, blir vansinnig eller begår självmord. I helvetet går det inte mildra dessa känslor, de kommer föralltid krypa och fräta i själen.

Vad bevisar att helvetet existerar, jag vill inte tro på helvetet. ”Men folk har sett syner om helvetet.” Men människan har för sanningen fått syner om allt, i enlighet med deras religioner. ”Men det är demoner som spelar dem ett spratt.” Är ni säkra på att det inte är demoner som spelar de kristna ett spratt? Francis Chans skrev i sin bok Avskaffat Helvete (som jag sen rev sönder). ”Du kanske inte vill tro på helvetet, men kan du tro på helvetet.” Visst, kan jag tro, man kan tro på vilka dumheter somhelst, som att universum är skapad av en jättemyra som bajsat ut allt (faktiskt enligt en afrikansk religion). Finns lika mycket bevis på denna jättemyra. Jag kan inte psykiskt tro på helvetet. Och för sanningen alla kristna, ni tror inte heller på helvetet, vissa av er kanske. Men om ni skulle tro, skulle ni dygnet runt hjälpa människor, rädda människor, ni hade blivit kristi slavar såsom Paulus skriver! Ni skulle gråta av kärlek till alla de förlorade, ni skulle ge hela ert liv för att ingen människa skall hamna i helvetet, det finns många kristna som levt exakt så. Men åt helvete med helvete och åt helvetet med kristendomen som inte lever i enlighet med vad de tror på. Finns helvetet och är porten till himmelen så liten, åt helvete med himmelen, och åt helvete med Jesus och Gud.

Emanuel tänk på vad du säger, det kan kosta dig evigheten. Jajajaja, jag tänker vara den jag är. Jag skall berätta om en händelse då jag var ung, naiv och oskuld, och umgicks med ofrälste och det var en av de första gångerna jag var berusad. Jag pratade öppenhjärtigt om vem jag var och liknande och vad jag tyckte om sex och liknande, jag blev väldigt uppskattad trots min oskuldsfullhet och jag tänkte att människor inte alls är såsom jag trodde. Jag gick sen ut för att röka och en ung kille kom fram till mig, en homosexuell kille med kristen uppväxt. Han la sig vid mina fötter och började storgråta. ”Jag respekterar dig så jävla mycket, du är så stark, har sådan respekt, och du dömer mig inte, du dömer mig inte, alla har bara dömt mig hela tiden, i kyrkan, i familjen.” Jag började gråta själv och omfamnade honom och sa att jag inte ville döma någon. Men mest bedrövad blev jag över hur denna unga kille blivit behandlad. Är kristendomen sådan såsom människor behandlat denna pojke, åt helvete med kristendomen.

Jag skriver inte detta för att jag hatar kristendomen eller kristna, det är snarare tvärtom, sen kanske helvetet inte är så extremt som jag målat upp. Jag slänger dock bort det mesta av kristendomen från mitt sinne, men min tro på barmhärtigheten behåller jag, om Jesus är barmhärtighet enbart och allt den andra skiten bara är regler och tankebyggnader, ja då omfamnar jag Jesus och gråter vid hans fötter. Jag vet att det finns många barmhärtiga kristna, hade alla kristna varit så, hade människor sett med andra ögon på kristendomen. Barmhärtigheten är viktig, den förlåter människor, den älskar människor, den hjälper människor på gatan, den gör inte skillnad på människor, den är ödmjuk, den är enbart nåd, den hjälper de svaga, tar hand om de minsta, den kramar om den som är föraktad, den kramar om den spetälska, den är osjälvisk, den är uppoffrande, den är fri från självgodhet. Barmhärtigheten är det enda jag vill tro på och min syn på människors värde, men åt helvete med allt det andra. Och om den kristna guden finns och är denna barmhärtighet! kan det helvete jag målat upp! verkligen existera? Jag har svårt att tro det, även om jag vet att det är många av er kristna som faktiskt både kan och vill tro det. Jag vill inte vara hård eller obarmhärtig mot de kristna, alltså jag vill älska alla individer, och det jag ogillar är system och tankebyggnader. Jag ogillar inte individer. Jag vet att jag kan bli dömande mot de dömande, högmodig mot de högmodiga, obarmhärtig mot de obarmhärtiga, jag är då inte ett dugg bättre. Jag vill vara barmhärtig men det är svårt, jag vill inte vara/verka vara bitter eller förbannad på de kristna. Jag hoppas att ni förstår att jag innerst inne hyser stor kärlek till de kristna, jag vet att ni vill göra det som är rätt. Och den kristna trons grundläggande kärna, som är betonad på människors lika värde, barmhärtighet, sann osjälvisk kärlek. Jag kan inte annat än tårögt älska kärnan.

Mina bekännelser, en uttömmande text om vad jag anser om min tid på Livets Ord

Det här kommer vara mitt ärligaste inlägg någonsin, jag tänker skriva ner mycket negativt om vad jag anser om min uppväxt på livets ord (det har kommit mycket gott (vänner för livet, Krister Renard, en trygg och bra skolgång) och mycket ont (existentiella kriser och en känsla att jag inte duger som jag är), men efter detta kommer Livets Ord vara ett avslutat kapitel i mitt liv. Jag har gått på livets Ords dagis, förskola, hela grundskolan, gymnasiet, 99% av mina bekanta har varit livets ordare, jobbat på tre livets ord relaterade jobb.

Jag är inte normal, jag vet det, jag är en lite för snäll, tänkande, känslig och ärlig människa. På något sätt tror vissa människor att på grund av att jag har dessa egenskaper så kan man behandla mig hursomhelst. Jag vet att jag avviker, att jag inte är så smidig, att jag säger och göra saker som inte stämmer in på mallen hur en 26 årig svensk frikyrkligt kristen ung man skall vara. Ibland känns det som att den värsta fyrkantigheten i vissa människor kommer upp till ytan på grund av min närvaro. Och de kastar ut sina bibliska sanningar rakt i ansiktet på mig. Det känns som att bli spottad i ansiktet eller trampad på.

Jag vet att jag inte är en typisk karismatisk pastors potential, jag är en konstnär, en ifrågasättande tänkare. Men jag har en alldeles för mjuk panna och inga armbågar. Hade jag åtminstone haft en hård panna hade jag inte tolererat så mycket som jag nu gjort. Jag har varit så mesig. Provocerat men inte varit stark nog att klara av konsekvenserna av mina provokationer.

Jag har känt mig som en spetälsk kastrerad narr, när jag kommer med mina frågeställningar. Kan jag få en klapp på axeln ”Emanuel tänk inte på det” eller att någon tar tag i mig ”lugna dig”. Och jag har några gånger tydligen ropat ”Hallelujah” vid fel tillfälle. Jag anser själv att Hallelujah passade in där.

Livets Ord har varit en kontrollerande miljö, där människor måste passa in och den enda som verkligen är fri att göra och tänka som han vill är Ulf Ekman. En fin sak som gör att jag gillar Ulf är att han följer mig på instagram/Twitter och kommenterar mina tankar med uppmuntran tillskillnad från vad de flesta av hans tjänare verkligen inte gjort, det har gjort motsatsen (Ulf har även sagt mycket fina saker om mig till mina föräldrar). När jag ville att en pastor skulle be för min huvudvärk så bad han för mina tankar och rakt i ansiktet sa han till mig. ”Man skall inte tänka, kristendomen är en enkel religion.” Då kändes det som allt som var jag var fel, jag är en tänkande människa, jag personifieras genom mitt tänkande, är det fel är jag ingen.

Det finns ingen plats som gör mig så hyperaktiv som livets ord! När jag slutade vara där så blev jag mycket lugnare, vilket min familj och mina vänner kan bekräfta. Jag känner mig mer kontrollerad när jag är berusad (inte för mycket) av alkohol. (Ja, jag anser att det inte är fel att vara helnykter, men jag anser inte heller att röka, snusa och dricka alkohol är en dödssynd vilket jag i min ungdom tänkte på Livets ord, visst det skadar min kropp (Guds tempel) men det gör godis och Cola också, sen måste jag vara fri att välja hur jag vill).

Det värsta är att man känner sig kastrerad och oförmögen till att interagera med det andra könet på ett avslappnad vis. Alla har så himla höga krav, och alla är domare åt varandra. ”Åh shit, jag kan inte ens prata med det motsatta könet, tänk om hen inte är perfekt. Eaaaa!” Jag har känt mig totalt oattraktiv eftersom jag inte ens haft en liten flört med en enda tjej under hela min tid på Livets Ord. Utanför är det en helt annan sak och jag har länge känt trots min kristna tro att agnostiska tjejer är mycket skönare/vackrare än kristna, de tjejerna möter mina tankar på en jämlik nivå. För mig känns det som att i en låst miljö, så kan man inte avvika det minsta om man vill ha framgång med det motsatta könet, nej jag har ingen framtid som frikyrkopastor, affärsmans, idrottsman eller lovsångsledare, så jag har mer eller mindre känt mig som en spetälsk i tjejers ögon. Jag vet att många yngre grabbar älskar mig. Det är också därför jag varit kvar på livets ord alldeles för länge. Men bland de vuxna, ledare och bland tjejer, har uppskattningen varit obefintlig. Jag kan få applåder men ingen kram, jag skulle hellre vilja ha en kram än att hela världen applåderar åt mig.

Det där med att alla är domare åt varandra, skapar en icke kreativ miljö, för man vågar inte göra något som avviker. Jag tror många liksom jag gjorde drömde om en framtid inom lo! att de vill synas inom lo. Folk går omkring med denna längtan att få sjunga, få synas. Därför blir de också trogna sin kyrka pga löften som aldrig kommer infrias. Jag insåg det djävulska i det hela när en lite äldre kär broder sa att han engagerat sig i tio år med att hjälpa till. Och att han haft en predikan i sitt hjärta som han velat predika i flera år, han var övertygad om att det en dag skulle ske. Jag insåg hur ineffektivt och begränsande en sådan miljö är för människor, för han kanske kommer aldrig få göra det. F** j**** skit ”hjärntvätt”.

När jag jobbade som skribent ett lite tag på Livets Ord, då tappade jag mitt sista förtroende. Ibörjan var jag mest glad för jag gillar alla människor på Livets Ord, jag gillar alla människor. Jag är en sparv förälskad i rovfåglar. Men jag kände mig tvungen att skriva manipulerande och det klarade jag inte av. Jag ville skriva nyanserat och ärligt. Jag ville skriva ”det kanske var ett mirakel” men jag var tvungen att skriva ”det var ett mirakel”. Efter det hade jag ingen lust att skriva någonting längre. Sen min tid där insåg jag också att Ulf verkligen var dyrkad. Mycket snack om ”Ulf måste godkänna, vad tycker Ulf, vad anser Birgitta och Ulf, Ulf gillarinte detta bl.a. Bl.a. Bl.a.” Sen högmodet kring den egna rörelsen ”vi har facklan, vi har mest smörjelse”. Jag blev kräksjuk flera gånger, ibland sa jag emot dock. Men jag är en virrig filosof med förvirrade tankar, inte kan jag ha rätt. (Grät när jag skrev detta).

Det värsta rörelsen gett mig är tvivlet på mitt eget värde och samtidigt alla existentiella kriser. Jag tar saker seriöst, jag gick aldrig på några möten förrän jag var femton år men i skolan hade vi chapel en gång i veckan och morgonbön varje dag, men snabbt kände jag att mötena inte gav mig något, kallade de (snuttefilt möten). Sen har jag adhd och kan inte koncentrera mig på föreläsningar, på universitetet kan jag ju ställa frågor hela tiden (även om vissa lärare kanske tycker det är irriterande). Men även om jag alltid haft en inbyggd kritisk kompass så blir man hjärntvättad och jag tog mentaliteten som var utspridd på livets ord på allvar. Ärligt, för några år sedan såg jag fortfarande med skeptiska ögon på människor utanför livets ord. ”De är onda, är de kristna är de inte riktigt kristna”. Jag såg på vanliga människor som att de var pestsjuka eller vampyrer och inget för mig att bli vän med. ”Det är bara frälsta människor som kan vara snälla och goda”. (Men vad sa Jesus ”vem kallar ni god, det finns bara en som är god och det är Gud.”) Jag blev kär i en icke Kristen tjej för fem år sedan och sen dess har jag haft några förfärliga förälskelser i icke kristna tjejer (för jag kan inte gå i ok med den som inte tror och hon kommer när hon dör brinna i helvetet i all evig tid (nu gråter jag igen)). Men ärligt, de flesta jag mött utanför Livets ord är så förfärligt schysta (inte för att de skall komma till himmelen eller rent ut sagt få skatter i himmelen), de är schysta bara för att de är schysta utan särskilda intentioner. J**** hjärntvätt. Och vilka kom Jesus till, till de sjuka inte de friska, till syndarna inte de heliga.

Det finns så mycket helvetisk skenhelighet i kyrkan, vi och dom tänket, en syndare kan vi inte umgås med. Jag dricker hellre ett glas vin med en hedning än att sitta i en kall kyrka och dricka vatten! För de är ärliga. För tio år sedan började jag bli förtvivlad över hur vissa ”förlorade söner/döttrar, bortsprungna lamm” (alltså personer från livets ord som öppet började synda (dricka alkohol)) blev behandlade av de heliga på livets ord, de blev uteslutna ur gemenskapen och folk såg på dem med skeptiska kalla blickar. Jag försökte prata om detta under en julfest (för sex år sedan) när jag skulle läsa en dikt. Jag sa rakt ut att jag tyckte att gemenskapen på livets ord var dålig och stel och att vi inte kunde behandla de bortsprungna som vi gjorde. Men jag fick ingen annan respons än tystnad. Jag som trodde sanningen kunde förändra. Men jag blev sjukt deppig av att ingen tog det jag sa på allvar och jag kände mig bortgjord.

Jag försökte under en kort tid vara blint fanatisk be högt i tungor och hålla upp händerna. ”För de sa från scenen till oss grabbar att om vi vill ha tjej så måste vi visa att vi älskar Jesus”. Jag kunde inte vara så en längre tid (försvann när en vän begick självmord), men jag har älskat Jesus i hela mitt liv, men tydligen fungerar det inte. Saken är den att man måste visa att man älskar kyrkan, eller vara en karismatisk pastors potential, sådant går hem, erfarenheten tyder på detta. Jag kan inte öppet kritisera livets ord på ett harmlöst vis och tro att en trogen livets ord tjej skulle få intresse för mig, sådant är omöjligt. Hade jag varit lite farligare då hade det varit en annan sak. Nu är jag bara snäll och kritisk.

Jag har varit djupt deprimerad flera gånger i mitt unga liv, pga religiösa tankar jag fått från livets ord och känslan av att jag inte duger som jag är. När jag haft dessa mörka perioder och pratat om dem har jag fått höra. ”Du skall inte tänka/känna så där, kasta dig på Jesus, be, läs Bibeln, tro att det skall försvinna.” Att vara deprimerad är ett tecken på svag tro, att man är instabil. Jag tror tvärtom, jag har blivit starkare av mina mörka perioder och jag skäms inte över dem. Jag har haft dem delvis av vissa villoläror som trosrörelsen står för. ”Har du stark tro kommer du vara frisk, stabil, framgångsrik, förmögen, lyckas i allt”. I Bibeln står det att om man blir rik eller fattig det beror inte på ens egen förmåga utan på tillfälligheter. Min värsta depression var när jag tänkte att Gud var ond och ville ge mig en fyrkantig kyrkotjej (eftersom många vuxna sagt åt mig att för mig som är så knäpp är det det enda rätta). Jag tänkte himmelen var helvetet, för vem vill stå i en vit frikyrkolokal i vita kläder tillbe Gud i extas för all evig tid? Inte jag iallafall. Jag har i hela mitt liv tyckt det varit obehagligt när vuxna skriker ut sitt tungotal och får konstiga profetior, skall evigheten vara så, så är det ett helvete för mig. Men jag kände att jag hatade att leva på jorden för Gud skulle ge mig en fyrkantig fru, men jag ville inte heller till himmelen eller helvetet, och så ville jag inte sluta upphöra att existera för jag älskade konst och naturen. På livets ord har jaf ju också tänkt att allt jag drömt om och känt bara är mina egna drömmar och tankar, för Gud tänker helt annorlunda. Att jag vill bli låtskrivare och författare det är bara själviska tankar Gud vill något helt annat i mitt liv. Och att jag gillar tjejer som har stor integritet och vågar stå upp för vad de är tycker och tänker, det är också bara mina egna tankar, Gud vill att jag skall få en fru som står i ledet och får mig att stå bredvid henne i ledet. ”Helt vansinnigt”. En lärare sa en gång ”kristna kan inte skapa bra konst för de inte lider”. Jag tänkte då, men jag lider, är det fel att lida som kristen?

Jag har känt mig som ett litet barn som ingen tar på allvar.

Nu när Ulf lämnar sitt eget verk så tappar alla ord som vuxna sagt till mig i hopp om att förändra mig vikt och värde. De har nästan avgudat Ulf, de har försökt forma mig i god tro, för de själva har format sig i god tro om att de gjort rätt. Men att Ulf faktiskt uppmuntrar mig till att utforska och tänka självständigt det har gett mig så mycket. (Nu gråter jag igen). Nu när han lämnar sitt luftslott kan jag känna att alla bördor jag fått därifrån är illusioner. Och Jesu ok är skonsamt hans börda är lätt att bära. Jag behöver inte grubbla längre, jag duger som jag är och jag är fri att göra vad jag vill, även synda. Gud om han finns har gett mig fri vilja, och jag måste själv välja vad jaf skall bli. Det är riskabelt jag kanske väljer att inte gå på Guds väg, men då har jag valt det själv, jag har inte blivit hjärntvättad att gå på den rätta vägen. Bättre gå på fel väg än hjärntvättad gå på rätt.

Ni kanske tycker att jag överdriver, visst jag kanske gör det, men jag är en dramatisk person. Men när jag slutade ha fokus på livets ord för några månader sen, ökade mitt självförtroende och trygghet, känner mig inte rastlös längre och livet har slutat stagnera, det är ett bevis för mig att jag gör rätt.

52 böcker på 52 veckor bok 1 och 2. Naiv Super och Shanghai baby

Jag har sett att vissa gör detta och tänkte att jag också skulle försöka läsa 52 romaner på ett år. Nu är det vecka 6 och jag har bara läst två romaner så jag är lite efter. Jag tänker inte läsa 52 ruskigt tunga romaner av ryska författare. Skall försöka kombinera det och läsa lite mer lättsmält litteratur som man kan läsa ut på en kväll.

Den första bok jag läst ut var Erland Loes Naiv Super. En bok jag önskar att jag nästan hade läst på norska. Boken handlar om en tjugofemöring som är ytterst naiv och tar livet på största allvar, hans funderingar på saker och ting får en att bli mysigt glad eftersom han har ett så enkelt och oskyldigt perspektiv på tillvaron. Igenkänningsfaktorn är rätt hög för mig själv, men det känns nästan som huvudkaraktären har Asperger, med sina listor. Han får en livskris på sin 25-års dag efter en förlorad krocketmatch. Och vet inte vad han skall göra med sitt liv, så han hoppar av universitet och säljer de flesta av hans ägodelar. Han skaffar sen en röd boll och blir vän med en liten pojke. En bok som var perfekt för mig i min egna existentiella mörker. Boken är genialisk, färgglad och förmedlar ett ljus och en glädje som värmer inombords. Jag skrattade högt några gånger och tänker läsa mer av Erland. En bok som alla bör läsa, eftersom den kan läsas ut på en kväll.

Den andra bok jag läst är Shanghai Baby av Wei Hui. Som är delvis självbiografisk delvis fiktiv. Det handlar om den unga intelligenta med dekadenta 25-åriga Coco. Hon är ihop med den ytterst veka och känsliga konstnären Tiantian och hon har en hemlig affär med den tyska företagaren Mark som är gift. Boken är väldigt dekadent, och skildrar Kinas underjord en sida av Kina som regeringen inte vill veta av, en värld av fritt sex, droger och uppror, så därför är den här boken förbjuden i hemlandet. Boken skildras å ena sidan väldigt materialistiskt och ytligt, hon skriver detaljerat vad folk bär för märkeskläder eller hur snygga de är, nästan så i den grad att jag blir illamående, å andra sidan skildras allt existentiellt och med många kulturella hänvisningar Coco ifrågasätter sitt eget leverne och anar att det inte kan sluta väl. Boken är värd att läsa om man har ett intresse av Kina, även om författarinnan nästan mer skriver om västerlandet än om Kina trots att den utspelar sig i Shanghai.