Låt människor få tro och hoppas.

I en process som varat i lite mer än ett decennium, så har det lett till att jag inte är säker på vad jag kan och vill tro på. Och vill helst inte bekänna mig till något kristet samfund eller för den delen någon religion. Mitt djupdykande i kristendomen slutade med att jag sköts ifrån den. Och mycket av att jag inte vill riktigt identifiera mig med det kristna är helvetet, samt ignoransen och agnoransen, men den tycks alla människor ha som älskar en ideologi för mycket.

För att jag är känslig och en tänkare, samt väldigt existentiellt och spirituellt lagd, så är tron och religionen i viss mån fruktansvärt viktig för mig. Jag var ibörjan rädd för att läsa om främmande tankar! Men jag förändrades när jag fann mycket vettigt inom andra religioner/kristna samfund/ideologier, tex konfucius som sa liknande saker som Jesus. Däremot fick jag någon gång höra ”att det är farligt och totalt onödigt att söka/läsa sådant, vad kan det ge, vi har ju redan sanningen”. Jag läste även böcker skrivna av ateister som Sam Harris och Dawkins, och jag blev ateist i några sekunder, övergick till att vara agnostiker i några minuter för att sedan bli teist igen.

I natt hade jag ångest över två saker. Ateism kontra Kristendomen. Slutet i en människas jordelivet oavsett vilken av dem som har rätt, kommer det vara något fruktansvärt. Ibörjan vaknade jag på natten och var rädd för att jag skulle dö och sluta existera, jag kunde inte föreställa mig hur jag bara skulle upphöra och att alla människor bara kommer upphöra, det gick inte ihop i min skalle, samt hoppas jag att det finns ett liv efter detta, men jag var övertygad att döden, det totala utslocknande är ett faktum. Jag somnade om och vaknade senare igen på nytt med att jag drömt om helvetet och demoner och människor som plågades i evighet. Jag kände att jag inte ville tro på detta och kan inte tro på det heller.

Richard Dawkins säger att vi skall vara glada över att vi har ett liv, att det är vackert, även fast det är kort och sen är vi utslocknande, det är så osannolikt att vi ens skall finnas till att vi skall vara tacksamma över det korta liv vi har. Det är en vacker tanke, jag håller med. Samt är det lättare att ta vara på livet genom en sådan livsåskådning. Men frågan är vad Dawkins kommer tänka om hans älskade hustru helt plötsligt skulle dö? Kommer han inte i sitt innersta önska att han får se henne igen? Även om han inte logiskt kan tro det, så kommer nog hoppet i hans hjärta finnas där.

Jag menar människan hoppas på ett liv efter detta, låt människan få göra det, även om ateismen är sann, låt människan få tro och hoppas på någonting. Och icke kristna som även hoppas likadant, om kristendomen är sann, låt människor ändå fortfarande få ha hopp för sina bortgångna, att det inte är helvetet som är det enda uteslutande alternativet.

Jag såg på bilder idag på gråtande koreaner, på grund av en båt-olycka där några hundra mestadels ungdomar drunknat. Jag började själv gråta när jag såg på dessa bilder, för döden är något fruktansvärt, men samtidigt också uppkomsten till det existentiella i människor. Vi vill inte tänka på döden, men när den kommer så börjar vi fundera på livets existens och mening, att möta döden kan fördjupa en människa, särskilt när döden kommer väldigt nära. Det är då ånger kan komma, att man inte tagit vara på sin relation med den bortgångne så väl som man kunnat gjort. Vi tror inte på döden när vi lever våra vanliga liv, dricker vår dryck, äter vår mat och har det härligt. Människor som lever mer i misär för dem är döden något mer verkligt.

Jag kanske aldrig kommer bli fast övertygad om vad som händer i livet efter detta, även om många ateister och religiösa anhängare är det. Men jag kommer inte sluta hoppas på det, för det ger en en annan form av livsgnista, livet här på jorden är då inte så allvarligt, att det är det enda, jag kan mer fridfullt leva mitt liv utan att sträva efter att uppnå en massa.

Skulle jag på riktigt tro att detta liv är det enda, då skulle jag frossa i njutningar och upplevelser. Tyvärr jag är en sådan, det skulle förkorta mitt liv, men livet skulle bli händelserikt med mycket plågor i slutet, då kanske jag skulle i all misär börja tro igen och bli en fanatisk religiös anhängare. Allt detta låter mycket troligt, även om jag överdramatiserar. Nu tror jag på någonting efter detta och tror att oavsett vad som är sant så tror jag att sanningen finns tydligast i barmhärtighet och medmänskligheten. Även om ateismen är sann så är den viktig, eftersom jag tror barmhärtigheten är det drag i människan som gör att vi ständigt överlever, ständigt undviker vårt eget utplånande. Oavsett vilken kraft det är som är uppkomsten, så skall jag ge mitt liv till barmhärtigheten.

Åt helvete med helvetet, men en evig tacksam kyss till barmhärtigheten.

Åh nej, kanske ni utbrister, är Emanuel ute efter att provocera igen. Är jag ute efter att provocera så är jag inte sanningsenlig, jag vet inte varför jag vill uttrycka mig öppet och ärligt helat tiden. Evolutionen eller Gud har helt enkelt skapat mig så. Men igår när jag vandrade med min käre vän Johannes målade jag upp en bild av helvetet, vilket jag inte gjort på åratal, jag och Johannes blev fruktansvärt rädda och illamående. Helvetet är inte av den här världen, och finns ingen tanke som är mer skrämmande. Under min sena barndom då den analytiska förmågan börjar växa i en människa, då började jag fundera på helvetet väldigt intensivt, ihop med den sprudlade fantasi jag hade så växte helvetet till något fruktansvärt, jag kunde inte sova, jag grät och darrade, jag var rädd för helvetet, men jag trodde ju på Jesus så jag visste att jag inte skulle hamna där, men jag ville ju att ingen människa någonsin skulle hamna där, inte ens Hitler. Jag hade mycket migrän under denna tid, frätande smärta i huvudet, men jag visste att den smärtan bara skulle vara en behaglig vindpust i helvetet, där smärtorna är oändligt mycket värre och de slutar inte heller.

Mina kära kristna vänner, ni som tror på helvetet, har ni någonsin dragit helvetet till sin spets, eller är det bara en bild på en eldflod för er, eller är det kanske t.o.m. bara ett ord, ett tomt ord. Jag har trott på det i flera år och sett på världen med dessa ögon. Som Gud/evolutionen skapat mig, så är jag skapt på det sätt att jag verkligen vill förstå. Jag läser om någonting, religion, filosofi krig, barnprostitution, arbete i kolgruvor, sjukdomar osv. Jag lever mig in, drar saker till sin spets, jag vill veta hur det känns.

Helvetet är i enlighet vad jag lärt mig en plats för alla människor som syndat och inte tagit emot Jesus Kristus som frälsare. Vi alla människor har syndat och de som aldrig tagit emot Jesus (oavsett hur goda de varit) är utan ursäkt eftersom sanningen finns skrivna i deras hjärtan, därför kommer de dömas till helvetet efter döden. Helvetet är en plats där alla icke kristna kommer brinna i värsta tortyr, de är fullt medvetna, de lider omänskligt, smärtan blir man inte van vid, den mildras aldrig och det tar aldrig slut. Det är inte ett år av lidande, det är inte ett liv av lidande, det är inte 1000 år, det är en evighet. Går ni runt och tänker på detta, ni som är så självsäkra på att helvetet är ett faktum? Vissa kristna påstår att de som aldrig hört om sanningen kommer dömas efter sitt samvete och sina gärningar, medan andra kristna påstår att ingen människa är god nog att kunna klara sig till himmelen med gärningar.

Lidandet är inte av den här världen, det är värre än ett liv i prostitution, det är värre än koncentrationslägren, det är värre än en hemsk cancer som stegvis äter upp en människa. En människa kan inte stå ut med vilken smärta som helst, människan är skör och dör när det blir för mycket, sen finns det mekanismer i människan som gör att smärtan mildras, man svimmar, man blir van osv… Men i helvetet finns inte dessa mekanismer. Ett pistolskott i huvudet måste vara ett olidligt lidande, lidandet i helvetet är värre än ett pistolskott i huvudet, men det är inte över på en sekund, det forsätter i all evighet, min migrän var verkligen ingenting.

Men det är inte bara fysisk smärta i helvetet. Ni vet känslan av att olyckligt kär, känna sig tom och att livet är meningslöst, känna sig sämst och värdelös, ni vet alla känslor av förkastelse, mindrevärde, hopplöshet, rädsla, sorg, tomhet, rastlöshet, avundsjuka, ni vet alla jobbiga
känslor, i helvetet känner alla individer dessa känslor i fullaste otänkbara intensitet samtidigt. När en människa lider för mycket psykiskt, bryter hon ihop, blir vansinnig eller begår självmord. I helvetet går det inte mildra dessa känslor, de kommer föralltid krypa och fräta i själen.

Vad bevisar att helvetet existerar, jag vill inte tro på helvetet. ”Men folk har sett syner om helvetet.” Men människan har för sanningen fått syner om allt, i enlighet med deras religioner. ”Men det är demoner som spelar dem ett spratt.” Är ni säkra på att det inte är demoner som spelar de kristna ett spratt? Francis Chans skrev i sin bok Avskaffat Helvete (som jag sen rev sönder). ”Du kanske inte vill tro på helvetet, men kan du tro på helvetet.” Visst, kan jag tro, man kan tro på vilka dumheter somhelst, som att universum är skapad av en jättemyra som bajsat ut allt (faktiskt enligt en afrikansk religion). Finns lika mycket bevis på denna jättemyra. Jag kan inte psykiskt tro på helvetet. Och för sanningen alla kristna, ni tror inte heller på helvetet, vissa av er kanske. Men om ni skulle tro, skulle ni dygnet runt hjälpa människor, rädda människor, ni hade blivit kristi slavar såsom Paulus skriver! Ni skulle gråta av kärlek till alla de förlorade, ni skulle ge hela ert liv för att ingen människa skall hamna i helvetet, det finns många kristna som levt exakt så. Men åt helvete med helvete och åt helvetet med kristendomen som inte lever i enlighet med vad de tror på. Finns helvetet och är porten till himmelen så liten, åt helvete med himmelen, och åt helvete med Jesus och Gud.

Emanuel tänk på vad du säger, det kan kosta dig evigheten. Jajajaja, jag tänker vara den jag är. Jag skall berätta om en händelse då jag var ung, naiv och oskuld, och umgicks med ofrälste och det var en av de första gångerna jag var berusad. Jag pratade öppenhjärtigt om vem jag var och liknande och vad jag tyckte om sex och liknande, jag blev väldigt uppskattad trots min oskuldsfullhet och jag tänkte att människor inte alls är såsom jag trodde. Jag gick sen ut för att röka och en ung kille kom fram till mig, en homosexuell kille med kristen uppväxt. Han la sig vid mina fötter och började storgråta. ”Jag respekterar dig så jävla mycket, du är så stark, har sådan respekt, och du dömer mig inte, du dömer mig inte, alla har bara dömt mig hela tiden, i kyrkan, i familjen.” Jag började gråta själv och omfamnade honom och sa att jag inte ville döma någon. Men mest bedrövad blev jag över hur denna unga kille blivit behandlad. Är kristendomen sådan såsom människor behandlat denna pojke, åt helvete med kristendomen.

Jag skriver inte detta för att jag hatar kristendomen eller kristna, det är snarare tvärtom, sen kanske helvetet inte är så extremt som jag målat upp. Jag slänger dock bort det mesta av kristendomen från mitt sinne, men min tro på barmhärtigheten behåller jag, om Jesus är barmhärtighet enbart och allt den andra skiten bara är regler och tankebyggnader, ja då omfamnar jag Jesus och gråter vid hans fötter. Jag vet att det finns många barmhärtiga kristna, hade alla kristna varit så, hade människor sett med andra ögon på kristendomen. Barmhärtigheten är viktig, den förlåter människor, den älskar människor, den hjälper människor på gatan, den gör inte skillnad på människor, den är ödmjuk, den är enbart nåd, den hjälper de svaga, tar hand om de minsta, den kramar om den som är föraktad, den kramar om den spetälska, den är osjälvisk, den är uppoffrande, den är fri från självgodhet. Barmhärtigheten är det enda jag vill tro på och min syn på människors värde, men åt helvete med allt det andra. Och om den kristna guden finns och är denna barmhärtighet! kan det helvete jag målat upp! verkligen existera? Jag har svårt att tro det, även om jag vet att det är många av er kristna som faktiskt både kan och vill tro det. Jag vill inte vara hård eller obarmhärtig mot de kristna, alltså jag vill älska alla individer, och det jag ogillar är system och tankebyggnader. Jag ogillar inte individer. Jag vet att jag kan bli dömande mot de dömande, högmodig mot de högmodiga, obarmhärtig mot de obarmhärtiga, jag är då inte ett dugg bättre. Jag vill vara barmhärtig men det är svårt, jag vill inte vara/verka vara bitter eller förbannad på de kristna. Jag hoppas att ni förstår att jag innerst inne hyser stor kärlek till de kristna, jag vet att ni vill göra det som är rätt. Och den kristna trons grundläggande kärna, som är betonad på människors lika värde, barmhärtighet, sann osjälvisk kärlek. Jag kan inte annat än tårögt älska kärnan.

Mina bekännelser, en uttömmande text om vad jag anser om min tid på Livets Ord

Det här kommer vara mitt ärligaste inlägg någonsin, jag tänker skriva ner mycket negativt om vad jag anser om min uppväxt på livets ord (det har kommit mycket gott (vänner för livet, Krister Renard, en trygg och bra skolgång) och mycket ont (existentiella kriser och en känsla att jag inte duger som jag är), men efter detta kommer Livets Ord vara ett avslutat kapitel i mitt liv. Jag har gått på livets Ords dagis, förskola, hela grundskolan, gymnasiet, 99% av mina bekanta har varit livets ordare, jobbat på tre livets ord relaterade jobb.

Jag är inte normal, jag vet det, jag är en lite för snäll, tänkande, känslig och ärlig människa. På något sätt tror vissa människor att på grund av att jag har dessa egenskaper så kan man behandla mig hursomhelst. Jag vet att jag avviker, att jag inte är så smidig, att jag säger och göra saker som inte stämmer in på mallen hur en 26 årig svensk frikyrkligt kristen ung man skall vara. Ibland känns det som att den värsta fyrkantigheten i vissa människor kommer upp till ytan på grund av min närvaro. Och de kastar ut sina bibliska sanningar rakt i ansiktet på mig. Det känns som att bli spottad i ansiktet eller trampad på.

Jag vet att jag inte är en typisk karismatisk pastors potential, jag är en konstnär, en ifrågasättande tänkare. Men jag har en alldeles för mjuk panna och inga armbågar. Hade jag åtminstone haft en hård panna hade jag inte tolererat så mycket som jag nu gjort. Jag har varit så mesig. Provocerat men inte varit stark nog att klara av konsekvenserna av mina provokationer.

Jag har känt mig som en spetälsk kastrerad narr, när jag kommer med mina frågeställningar. Kan jag få en klapp på axeln ”Emanuel tänk inte på det” eller att någon tar tag i mig ”lugna dig”. Och jag har några gånger tydligen ropat ”Hallelujah” vid fel tillfälle. Jag anser själv att Hallelujah passade in där.

Livets Ord har varit en kontrollerande miljö, där människor måste passa in och den enda som verkligen är fri att göra och tänka som han vill är Ulf Ekman. En fin sak som gör att jag gillar Ulf är att han följer mig på instagram/Twitter och kommenterar mina tankar med uppmuntran tillskillnad från vad de flesta av hans tjänare verkligen inte gjort, det har gjort motsatsen (Ulf har även sagt mycket fina saker om mig till mina föräldrar). När jag ville att en pastor skulle be för min huvudvärk så bad han för mina tankar och rakt i ansiktet sa han till mig. ”Man skall inte tänka, kristendomen är en enkel religion.” Då kändes det som allt som var jag var fel, jag är en tänkande människa, jag personifieras genom mitt tänkande, är det fel är jag ingen.

Det finns ingen plats som gör mig så hyperaktiv som livets ord! När jag slutade vara där så blev jag mycket lugnare, vilket min familj och mina vänner kan bekräfta. Jag känner mig mer kontrollerad när jag är berusad (inte för mycket) av alkohol. (Ja, jag anser att det inte är fel att vara helnykter, men jag anser inte heller att röka, snusa och dricka alkohol är en dödssynd vilket jag i min ungdom tänkte på Livets ord, visst det skadar min kropp (Guds tempel) men det gör godis och Cola också, sen måste jag vara fri att välja hur jag vill).

Det värsta är att man känner sig kastrerad och oförmögen till att interagera med det andra könet på ett avslappnad vis. Alla har så himla höga krav, och alla är domare åt varandra. ”Åh shit, jag kan inte ens prata med det motsatta könet, tänk om hen inte är perfekt. Eaaaa!” Jag har känt mig totalt oattraktiv eftersom jag inte ens haft en liten flört med en enda tjej under hela min tid på Livets Ord. Utanför är det en helt annan sak och jag har länge känt trots min kristna tro att agnostiska tjejer är mycket skönare/vackrare än kristna, de tjejerna möter mina tankar på en jämlik nivå. För mig känns det som att i en låst miljö, så kan man inte avvika det minsta om man vill ha framgång med det motsatta könet, nej jag har ingen framtid som frikyrkopastor, affärsmans, idrottsman eller lovsångsledare, så jag har mer eller mindre känt mig som en spetälsk i tjejers ögon. Jag vet att många yngre grabbar älskar mig. Det är också därför jag varit kvar på livets ord alldeles för länge. Men bland de vuxna, ledare och bland tjejer, har uppskattningen varit obefintlig. Jag kan få applåder men ingen kram, jag skulle hellre vilja ha en kram än att hela världen applåderar åt mig.

Det där med att alla är domare åt varandra, skapar en icke kreativ miljö, för man vågar inte göra något som avviker. Jag tror många liksom jag gjorde drömde om en framtid inom lo! att de vill synas inom lo. Folk går omkring med denna längtan att få sjunga, få synas. Därför blir de också trogna sin kyrka pga löften som aldrig kommer infrias. Jag insåg det djävulska i det hela när en lite äldre kär broder sa att han engagerat sig i tio år med att hjälpa till. Och att han haft en predikan i sitt hjärta som han velat predika i flera år, han var övertygad om att det en dag skulle ske. Jag insåg hur ineffektivt och begränsande en sådan miljö är för människor, för han kanske kommer aldrig få göra det. F** j**** skit ”hjärntvätt”.

När jag jobbade som skribent ett lite tag på Livets Ord, då tappade jag mitt sista förtroende. Ibörjan var jag mest glad för jag gillar alla människor på Livets Ord, jag gillar alla människor. Jag är en sparv förälskad i rovfåglar. Men jag kände mig tvungen att skriva manipulerande och det klarade jag inte av. Jag ville skriva nyanserat och ärligt. Jag ville skriva ”det kanske var ett mirakel” men jag var tvungen att skriva ”det var ett mirakel”. Efter det hade jag ingen lust att skriva någonting längre. Sen min tid där insåg jag också att Ulf verkligen var dyrkad. Mycket snack om ”Ulf måste godkänna, vad tycker Ulf, vad anser Birgitta och Ulf, Ulf gillarinte detta bl.a. Bl.a. Bl.a.” Sen högmodet kring den egna rörelsen ”vi har facklan, vi har mest smörjelse”. Jag blev kräksjuk flera gånger, ibland sa jag emot dock. Men jag är en virrig filosof med förvirrade tankar, inte kan jag ha rätt. (Grät när jag skrev detta).

Det värsta rörelsen gett mig är tvivlet på mitt eget värde och samtidigt alla existentiella kriser. Jag tar saker seriöst, jag gick aldrig på några möten förrän jag var femton år men i skolan hade vi chapel en gång i veckan och morgonbön varje dag, men snabbt kände jag att mötena inte gav mig något, kallade de (snuttefilt möten). Sen har jag adhd och kan inte koncentrera mig på föreläsningar, på universitetet kan jag ju ställa frågor hela tiden (även om vissa lärare kanske tycker det är irriterande). Men även om jag alltid haft en inbyggd kritisk kompass så blir man hjärntvättad och jag tog mentaliteten som var utspridd på livets ord på allvar. Ärligt, för några år sedan såg jag fortfarande med skeptiska ögon på människor utanför livets ord. ”De är onda, är de kristna är de inte riktigt kristna”. Jag såg på vanliga människor som att de var pestsjuka eller vampyrer och inget för mig att bli vän med. ”Det är bara frälsta människor som kan vara snälla och goda”. (Men vad sa Jesus ”vem kallar ni god, det finns bara en som är god och det är Gud.”) Jag blev kär i en icke Kristen tjej för fem år sedan och sen dess har jag haft några förfärliga förälskelser i icke kristna tjejer (för jag kan inte gå i ok med den som inte tror och hon kommer när hon dör brinna i helvetet i all evig tid (nu gråter jag igen)). Men ärligt, de flesta jag mött utanför Livets ord är så förfärligt schysta (inte för att de skall komma till himmelen eller rent ut sagt få skatter i himmelen), de är schysta bara för att de är schysta utan särskilda intentioner. J**** hjärntvätt. Och vilka kom Jesus till, till de sjuka inte de friska, till syndarna inte de heliga.

Det finns så mycket helvetisk skenhelighet i kyrkan, vi och dom tänket, en syndare kan vi inte umgås med. Jag dricker hellre ett glas vin med en hedning än att sitta i en kall kyrka och dricka vatten! För de är ärliga. För tio år sedan började jag bli förtvivlad över hur vissa ”förlorade söner/döttrar, bortsprungna lamm” (alltså personer från livets ord som öppet började synda (dricka alkohol)) blev behandlade av de heliga på livets ord, de blev uteslutna ur gemenskapen och folk såg på dem med skeptiska kalla blickar. Jag försökte prata om detta under en julfest (för sex år sedan) när jag skulle läsa en dikt. Jag sa rakt ut att jag tyckte att gemenskapen på livets ord var dålig och stel och att vi inte kunde behandla de bortsprungna som vi gjorde. Men jag fick ingen annan respons än tystnad. Jag som trodde sanningen kunde förändra. Men jag blev sjukt deppig av att ingen tog det jag sa på allvar och jag kände mig bortgjord.

Jag försökte under en kort tid vara blint fanatisk be högt i tungor och hålla upp händerna. ”För de sa från scenen till oss grabbar att om vi vill ha tjej så måste vi visa att vi älskar Jesus”. Jag kunde inte vara så en längre tid (försvann när en vän begick självmord), men jag har älskat Jesus i hela mitt liv, men tydligen fungerar det inte. Saken är den att man måste visa att man älskar kyrkan, eller vara en karismatisk pastors potential, sådant går hem, erfarenheten tyder på detta. Jag kan inte öppet kritisera livets ord på ett harmlöst vis och tro att en trogen livets ord tjej skulle få intresse för mig, sådant är omöjligt. Hade jag varit lite farligare då hade det varit en annan sak. Nu är jag bara snäll och kritisk.

Jag har varit djupt deprimerad flera gånger i mitt unga liv, pga religiösa tankar jag fått från livets ord och känslan av att jag inte duger som jag är. När jag haft dessa mörka perioder och pratat om dem har jag fått höra. ”Du skall inte tänka/känna så där, kasta dig på Jesus, be, läs Bibeln, tro att det skall försvinna.” Att vara deprimerad är ett tecken på svag tro, att man är instabil. Jag tror tvärtom, jag har blivit starkare av mina mörka perioder och jag skäms inte över dem. Jag har haft dem delvis av vissa villoläror som trosrörelsen står för. ”Har du stark tro kommer du vara frisk, stabil, framgångsrik, förmögen, lyckas i allt”. I Bibeln står det att om man blir rik eller fattig det beror inte på ens egen förmåga utan på tillfälligheter. Min värsta depression var när jag tänkte att Gud var ond och ville ge mig en fyrkantig kyrkotjej (eftersom många vuxna sagt åt mig att för mig som är så knäpp är det det enda rätta). Jag tänkte himmelen var helvetet, för vem vill stå i en vit frikyrkolokal i vita kläder tillbe Gud i extas för all evig tid? Inte jag iallafall. Jag har i hela mitt liv tyckt det varit obehagligt när vuxna skriker ut sitt tungotal och får konstiga profetior, skall evigheten vara så, så är det ett helvete för mig. Men jag kände att jag hatade att leva på jorden för Gud skulle ge mig en fyrkantig fru, men jag ville inte heller till himmelen eller helvetet, och så ville jag inte sluta upphöra att existera för jag älskade konst och naturen. På livets ord har jaf ju också tänkt att allt jag drömt om och känt bara är mina egna drömmar och tankar, för Gud tänker helt annorlunda. Att jag vill bli låtskrivare och författare det är bara själviska tankar Gud vill något helt annat i mitt liv. Och att jag gillar tjejer som har stor integritet och vågar stå upp för vad de är tycker och tänker, det är också bara mina egna tankar, Gud vill att jag skall få en fru som står i ledet och får mig att stå bredvid henne i ledet. ”Helt vansinnigt”. En lärare sa en gång ”kristna kan inte skapa bra konst för de inte lider”. Jag tänkte då, men jag lider, är det fel att lida som kristen?

Jag har känt mig som ett litet barn som ingen tar på allvar.

Nu när Ulf lämnar sitt eget verk så tappar alla ord som vuxna sagt till mig i hopp om att förändra mig vikt och värde. De har nästan avgudat Ulf, de har försökt forma mig i god tro, för de själva har format sig i god tro om att de gjort rätt. Men att Ulf faktiskt uppmuntrar mig till att utforska och tänka självständigt det har gett mig så mycket. (Nu gråter jag igen). Nu när han lämnar sitt luftslott kan jag känna att alla bördor jag fått därifrån är illusioner. Och Jesu ok är skonsamt hans börda är lätt att bära. Jag behöver inte grubbla längre, jag duger som jag är och jag är fri att göra vad jag vill, även synda. Gud om han finns har gett mig fri vilja, och jag måste själv välja vad jaf skall bli. Det är riskabelt jag kanske väljer att inte gå på Guds väg, men då har jag valt det själv, jag har inte blivit hjärntvättad att gå på den rätta vägen. Bättre gå på fel väg än hjärntvättad gå på rätt.

Ni kanske tycker att jag överdriver, visst jag kanske gör det, men jag är en dramatisk person. Men när jag slutade ha fokus på livets ord för några månader sen, ökade mitt självförtroende och trygghet, känner mig inte rastlös längre och livet har slutat stagnera, det är ett bevis för mig att jag gör rätt.

52 böcker på 52 veckor bok 1 och 2. Naiv Super och Shanghai baby

Jag har sett att vissa gör detta och tänkte att jag också skulle försöka läsa 52 romaner på ett år. Nu är det vecka 6 och jag har bara läst två romaner så jag är lite efter. Jag tänker inte läsa 52 ruskigt tunga romaner av ryska författare. Skall försöka kombinera det och läsa lite mer lättsmält litteratur som man kan läsa ut på en kväll.

Den första bok jag läst ut var Erland Loes Naiv Super. En bok jag önskar att jag nästan hade läst på norska. Boken handlar om en tjugofemöring som är ytterst naiv och tar livet på största allvar, hans funderingar på saker och ting får en att bli mysigt glad eftersom han har ett så enkelt och oskyldigt perspektiv på tillvaron. Igenkänningsfaktorn är rätt hög för mig själv, men det känns nästan som huvudkaraktären har Asperger, med sina listor. Han får en livskris på sin 25-års dag efter en förlorad krocketmatch. Och vet inte vad han skall göra med sitt liv, så han hoppar av universitet och säljer de flesta av hans ägodelar. Han skaffar sen en röd boll och blir vän med en liten pojke. En bok som var perfekt för mig i min egna existentiella mörker. Boken är genialisk, färgglad och förmedlar ett ljus och en glädje som värmer inombords. Jag skrattade högt några gånger och tänker läsa mer av Erland. En bok som alla bör läsa, eftersom den kan läsas ut på en kväll.

Den andra bok jag läst är Shanghai Baby av Wei Hui. Som är delvis självbiografisk delvis fiktiv. Det handlar om den unga intelligenta med dekadenta 25-åriga Coco. Hon är ihop med den ytterst veka och känsliga konstnären Tiantian och hon har en hemlig affär med den tyska företagaren Mark som är gift. Boken är väldigt dekadent, och skildrar Kinas underjord en sida av Kina som regeringen inte vill veta av, en värld av fritt sex, droger och uppror, så därför är den här boken förbjuden i hemlandet. Boken skildras å ena sidan väldigt materialistiskt och ytligt, hon skriver detaljerat vad folk bär för märkeskläder eller hur snygga de är, nästan så i den grad att jag blir illamående, å andra sidan skildras allt existentiellt och med många kulturella hänvisningar Coco ifrågasätter sitt eget leverne och anar att det inte kan sluta väl. Boken är värd att läsa om man har ett intresse av Kina, även om författarinnan nästan mer skriver om västerlandet än om Kina trots att den utspelar sig i Shanghai.

50 bästa filmerna jag sett under 2013 10-1

Nu är det bara de tio bästa filmerna kvar. Och placeringen är flytande. Det märkliga är att nästan alla 51 filmer jag recenserat, finns på youtube i full längd. Om än i skiftande och inte bästa kvalité.

10 – The Third Man (1949)
Amerikansk. En kioskromanförfattare beger sig till Wien för att hans vän Harry Lime dött i en mystisk bilolycka, men han upptäcker att det är något som inte stämmer. Det här är troligtvis den bästa Film-Noir jag sett, sett den två gånger. För det första är den baserad på Graham Greenes bok med samma namn, den är regisserad av Carol Reed och Orson Welles är med och agerar i en stabil roll. Sen är ledmotivet spelad av Anton Karas på cittra helt fantastiskt. Deckare och mystik i svart-vitt skapar mycket större mystik än i färg. Kärleksrelationen mellan Joseph Cotton och Alida Valli är också speciell. Där Valli är en Femme Fatale, som inte går helt att lita på. Filmen är enligt mig än i dag oförutsägbar och okonventionell.

9 – Hard-Boiled (1992)
Hongkong. Den hårdkokte polisen förlorar sin partner i en eldstrid med vapensmugglare, han måste samarbeta med en polis som infiltrerat maffian. Den här filmen har likheter till Infernal Affairs och är regissserad av John Woo, vet inte om den här filmen eller The Killers är den bästa han gjort. Att Quentin hämtat mycket från John Woo kan nästan vemsomhelst se. Överdrivna men visuellt vackra och innovativa strider. Sen är två av mina favoritskådespelare från HK med. Chow Yun-fat och Tony Leung Chiu Wai. Tillskillnad från vissa action-filmer där man tröttnar på striderna väldigt fort, så gör jag det inte här, just eftersom John Woo tar med små element som fängslar ens intresse. Jag såg den två gånger förra året.

8 – Wu Jian Diao / Infernal Affairs (2002)

Hongkong. Både polisen och maffian har en mullvad i varsin organisation. Filmen The Departed är helt baserad på denna film, nästan för mycket. Å även om Departed är bra så är den här mycket bättre. Infernal Affairs är kortare och har ett bättre slut. Sen är den matad med mer symbolik. Som när maffia-bossen ibörjan står utanför ett Buddhist-tempel och inviger nya medlemmar. Filmen är väldigt spännande och man sympatiserar med båda infiltratörerna. Filmen visar också tydligare än The Departed hur de känner att de inte riktigt vet vem de är, och på vilken sida de står på.

7 – Shogun (1980)

Amerikansk-japansk. Mini-serie på 526 minuter som jag såg efter att jag hade varit två veckor i Kina. Handlar om hur lotsen Jack Blackthorn förliser i en hård storm i Japan, han klättrar långsamt upp i den japanska hierarkin och hamnar i konflikt med jesuit-präster, portugisiska generaler, köpmän, sen blir han förälskad i den gifta japanskan Mariko. Jag älskade att se denna mini-serie var helt fast i den, även om det tydligt märktes att Japanerna hade lagt ner mer på att välja ut skådespelare, som Toshiru Mifune. Huvudrollen spelas tyvärr av den helt värdelösa Richard Chamberlaine. Men det vägs upp av att alla andra aktörer är bra och att storyn är väldigt fängslande och intressant. Ibörjan anser Jack att japanerna är vildar och barbarer utan någon känsla för medmänsklighet. Med tiden har han ändrat uppfattning och förstår varför Japanerna anser att västerlänningar är barbarer. Bäst i filmen tyckte jag att japanska Mariko var, som konverteras av jesuit-prästerna till den kristna tron men som samtidigt har kvar i stort sett allt det japanska.

6 – Salinui Chueok / Memories of Murderer (2003)

Sydkoreansk. Baserad på en verklig seriemördare som satte hela Sydkorea i chock under 80-talet. Alla offren var kvinnor och blev våldtagna, och mördaren slog bara till när det regnade. Det var den andra Sydkoreanska filmen jag såg, såg den någon vecka efter jag hade sett Oldboy, och denna film är också den bästa sydkoreanska film jag sett. Den är ohygglig, men den rymmer också en viss komik med klantiga poliser. De två huvudrollerna är varandras motsatser och kemin dem emellan är också väldigt intressant. Sen att se deras förvandling när fallet blir allt mer hopplöst, är gripande och mycket skickligt utfört. Sydkorea var fortfarande en diktatur när dessa mord inträffade och regissören har lagt in element i filmen som är kritik till den tidens ledare. Så jag tror att om jag hade varit sydkorean, hade jag nog uppskattat filmen ännu mer.

5 – Festen (1998)

Dansk. Den mycket förmögne Helge fyller 60 år och hela släkten är samlade i hans herrgård. Men när den äldste sonen håller ett tal så rämnar alla fasader. Filmen är sjukt mörk, även om man inte hade uppfattat det om man bara sett filmen utan text och ljud. Utan mörkret ligger i dialogen, i den fruktansvärda sanningen som gömmer sig bakom den perfekta fasaden. Det som gör filmen mörk är för att den skildrar något som är verkligt. Något som är verkligt för allt för många människor. Det finns ingen film jag sett som skildrar ett sådant djupt mörker på ett enklare sätt. Skådespeleriet är fantastiskt och även om Thomas Vinterberg filmat allt ”dåligt” med flit, så fungerar det, det är t.o.m. bättre, för utan effekter, perfekt teknologi och hantverk så är det omöjligt att skapa illusioner. Filmen ligger helt och hållet på aktörerna och manuset. Och den lyckas så förträffligt med just detta. Lever du dig in i filmen så kommer du bli illamående. Men tro mig, det är värt det.

4 – Tengoku to Jigoku / Heaven and Hell (1963)

Japansk. En affärsman hamnar i ett svårt dilemma. Han är beredd att offra sin förmögenhet då hans son kidnappas, men upptäcker att kidnapparna tagit fel och har tagit chaufförens son. En av Akira Kurosowas bästa filmer. Här har vi Toshiru Mifune i huvudrollen igen som den stackars affärsmannen som hamnat i detta dilemma. Filmen är så fantastiskt uppbyggd och har många olika delar i filmen. 1. Ibörjan diskuterar Toshiru med sina kolleger om att man skall göra skor av bra kvalité, korruptionen hos hans kolleger syns tydligt. Toshiru avslöjar också att han satsat alla sina pengar på företaget 2. Den chockerande upptäckten att sonen blivit kidnappad, fast det senare visar sig vara chaufförens son. 3. Toshirus kval om han skall offra sin förmögenhet för en annan mans son. Han kommer gå i konkurs och få sparken om han gör det. De följande delarna kan jag inte avslöja, men filmen är så fantastiskt bra. Akira skildrar det rent mänskliga i alla av hans bästa filmer. Och han är klart en av filmhistoriens bästa regissörer.

3 – Lagaan

Indisk. Musikal som är fyra timmar lång. Den handlar om att befolkningen i en viss provins i Indien under 1800-talet skall betala dubbla Lagaan till britterna, alltså dubbel skatt, p.g.a. att förra årets torka gjorde att de inte kunde betala full skatt, vilket får bönderna att protestera. Det beslutas att indierna skall tävla mot britterna i cricket. Filmen gör en så oerhört glad och Aamir Kahn blev genast en favorit, han är karismatisk och en av Indiens största skådespelare. Låtarna är också fantastiskt bra. Den här filmen är mycket bättre än Slumdog, för den känns mer äkta. Det negativa med filmen är kanske att själva matchen i cricket är lite för lång, men alla musik-inslag som inte känns krystade väger upp allting.

2 – Paprika (2006)

Japansk. Anime. Även om Inception är en riktigt bra film (särskilt när man såg den på bio). Så är Paprika som Inception baseras på, flera gånger bättre. Det handlar om en dröm-maskin som gör att psykologer kan gå in i människors drömmar. När den blir stulen så börjar ”någon” att manipulera människors drömmar. Filmen är oerhört filosofisk, den är hälften så lång som Inception, men det är så ytterst märklig, hur Paprika lyckas få med mycket mer än Inception. Vad är verklighet, vad är dröm. Huvudpersonen Chiba är en dyster 27-årig psykolog som i drömmarnas värld är den helt fantastiska och nyckfulla Paprika (som jag genast blev förälskad i, på det sätt man kan bli i fiktiva karaktärer). När Paprika i inledningen är totalt fri att göra var hon vill, så fylls jag av en slags paradoxal glädje och samtidigt vemod. Det är så jag vill leva också. Helt fri. De visuella inslagen i filmen kan vara både vackra och motbjudande. Mest surrealistiskt av allt är den fruktansvärda parad som alla drömmer om, i paraden går allt som människor dyrkar, religiösa föremål, saker man kan köpa för pengar. Det visar på människors förgängliga begär och drömmar, som aldrig riktigt kan uppfyllas. Sen när paraden helt plötsligt hamnar i verklighetens Tokyo då hamnade jag i en filosofisk vemodig ström av tankar och drömmar, som knappt hade lämnat mig en månad efter att jag hade sett filmen. Sen finns det komiska inslag där en av huvudrollerna som är polis med drömmar att bli filmskapare, faller från den ena klassiska filmsekvensen till den andra. Musiken är helt perfekt.

1 – Raise the Red Lantern (1991)

Kinesisk. Även om jag såg den på natten och var väldigt trött så hade jag tårar i ögonen konstant. Och jag hade nog gråtit sönder mig om det inte vore för att mina syskon låg och sov i rummen bredvid. Det handlar om en femtioårig man med några hustrur som bor i varsitt eget hus. Varje kväll när mannen skall besöka någon så tänds en lykta utanför den ”lyckliga” kvinnans hus. Fruarnas manipulationer och konspirationer ökar när den unge 19-årige Songlian (Gong Li) kommer för att bli mannens fjärde hustru. Ibörjan ser man Gong Li:s vackra ansikte och hon är nära till gråt eftersom hon var en universitets-studerande som inte längre kan studera för att hennes fader har dött, därför är hon tvungen att bli konkubin. Hon säger till sin moder ”Låt mig bli konkubin då, är inte det en kvinnas öde.” Redan första minuten in i filmen föll min första tår. Det hemska med filmen är att allt de kvinnorna lever för och strävar efter är att bli omtyckta av mannen och känna att de har högre status, attraktion än de övriga. Sen ökar också deras status om de lyckas ge mannen en son. Filmen är vacker och obehaglig, nästan obehaglig som en rysare. Främst eftersom detta var många kvinnors verklighet i Kina för inte allt för länge sedan. Filmen utspelar sig 1920.

Problem inom Kristenheten

Jag publicerar den här texten på nytt, det var då jag började kalla mig Jesustroende Teist/Deist, innan jag ansåg mig vara kristen anarkiskt och kristen agnostiker. Förstår inte varför jag var så feg och satte lösenord på den här texten, eftersom jag varit så mycket öppnare kritisk än såhär. Däremot märker jag en oerhörd mild ton i det jag skrev 23 september 2011. Det känns som den mildheten nästan gått förlorad.

Detta inlägg är främst riktad till kristna läsare. Jag skriver inte detta för att jag vill kritisera något, jag skriver inte detta för att jag tycker att det jag nämner är fel. Utan jag skriver detta för att ifrågasätta och för att få klarhet och upplysning om vad som är sant. Jag vill uppmuntra till en öppen debatt och vill höra åsikter både för och emot. Jag vill dock inte att någon bedömer min kristna tro utifrån det här inlägget. Mitt uppsåt är inte att splittra eller skapa osämja, utan jag vill finna sanningen. Jag kan mycket möjligt ha fel i något av det jag tar upp. Har jag fel, upplys mig och om du lyckas bevisa för mig att det är så, då kommer jag ändra mig.

Jag har två frågor.
1. Varför är Kristendomen hierarkiskt uppbyggd?
2. Varför finns det så mycket förbud inom kristendomen?

1. Varför har kristendomen nästan alltid varit hierarkiskt uppbyggd? När Jesus betonar brödraskap, ödmjukhet och altruism, att den minsta skall bli den största och den största den minsta. Att vi skall vara tjänare och inte härskare. Att ingen skall kallas Rabbi. När Gud sa till Samuel att det är bättre för Israel att Israel inte har någon kung. Ser man dock på historien så har kristendomen blivit känd som ett maktens redskap. Jag tror inte de första kristna hade ett utvecklat hierarkiskt system. Jag förnekar inte att ett visst typ av hierarkiskt system är nödvändigt. Präster är nödvändiga! Men den hierarki som skall finnas skall vara denna.

Gud
Vanligt kristet folk
Prästerna

Jag tror denna hierarki följer Guds system. Ja, se, det är prästerna som är längst ner i Hierarkin. De är de som är tjänare till det vanliga kristna folket. Det är precis så det skall vara. Så har det också varit ibland.

En av de första påvarna kallade sig tjänare till Kristi tjänare. Hans hierarki.

Gud
Vanligt folk
Präster
Påven

Men efter ett tag såg den ut såhär

Påven
Präster
Vanligt folk
Gud

2. Varför finns det så mycket förbud inom kristendomen? När Jesus talar om frihet. När Jesus fullbordat alla lagar i GT. När Paulus säger att allt är tillåtet, men allt är inte nyttigt, allt är tillåtet men låt inget ta makten över dig. Att den Jesus gör fri är verkligen fri. När han talar om ett nytt förbund, har han därmed förklarat att det förra är föråldrat. Men det som blir gammalt och föråldrat är nära att försvinna. Hebreérbrevet 8:12-13 Och trots allt detta som tydligt står i bibeln, så är tyvärr inte Kristendom synonymt med frihet. Kristendomen har förbjudit vetenskap, konst, litteratur, musik, idrott och allt möjligt. Bara betänk syndakatalogen. Är det inte Jesus främsta bud som gäller. ”Älska din nästa såsom dig själv och älska Gud av hela ditt hjärta och ditt förstånd.” Varför har vi lagt till så mycket extra lagar och regler? Varför finns det så mycket dolda regler inom kristna sammanhang? Och följer man inte dessa så passar man inte in. Jag tror när vi fokuserar på regler istället för kärlek så glömmer vi bort att älska, vi tänker på hur vi skall leva, (alltså verka i det yttre), mer än hur vi skall vara i det inre.

Jag var på ett möte som starkt inspirerade och stärkte mig. Jag mötte då en vän till mig som har ett grovt fysiskt och psykiskt handikapp, han var bedrövad. Jag frågade hur det var och hur han mådde. Han berättade för mig om att han kände sig misslyckad och som en syndare. Trots allt det de säger på scenen om styrka och kraft och liknande, så kände han att han inte kunde nå upp till de krav som ställs på en. Han tänkte att man måste vara på det sätt som de predikar om för att man skall vara verkligt kristen. Jag tänkte då att jag själv ofta brukar bli missmodig för att jag inte klarar av att vara en ledare och en stark kristen som det så tydligt proklameras om. Och det slog mig att för min vän som har det mycket svårare än mig, både i psyket och i fysiken, måste ha det avsevärt mycket jobbigare än mig. Jag insåg att det är i stort sett omöjligt för honom att klara av det. Men är det då verkligen handlingar som kännetecknar att vi är en av Guds barn, är det inte hjärtat! Vad är det som kännetecknar ett hjärta till Gud. Jo, kärleken till de minsta av människor. De utslagna, utstötta, fattiga, sjuka, de utan status, de kastlösa. Den kärleken är det enda som betyder något, mer än alla regler och all religion.
Är det verkligen rätt att vi ställer så sjukt höga krav på oss själva som kristna? När vi själva knappt klarar dem. Vi som är normala, vi som inte är efterblivna eller handikappade. När inte ens vi klarar det, hur mycket press får då inte de som räknas som de allra minsta? De med autism, de med cp-skador, de som sitter i rullstol, de med Downs-syndrom, de med Schizofreni, de med borderline, de med psykopati?
Många som jag snackar med som har neuropsykiatriska funktionshinder har överlag svårare att hålla sig undan synd. Många med dessa avvikelser känner sig ofta inte hemma inom kyrkan. Är det inte dessa, de allra minsta, som skall känna sig mest hemma av alla? Eller skall vi enbart bara locka ”eliten”? De som är psykiskt och fysiskt starka? De som är socialt anpassade, de som följer de stora strömningarna, de som inte har problem att anpassa sig?
Är inte Guds rike stort nog för oss alla?
Förra sommaren hjälpte jag till på ett barnmöte och barnen skulle lämna in lappar på böneämnen. En kille med grov ADHD och stora beteende-svårigheter kom fram med en lapp till mig där det stod. – ”Jag vill sluta svära.” Det rörde mig till tårar, för jag vet hur mycket svårare det är för dem med funktionshinder att hålla sig till det korrekta. Men det betyder inte heller att hjärtat är mindre rent.

Så jag undrar, varför är kristendomen hierarkiskt byggd, varför betonar vi mer på att härska styra och vara stark än att vara betjänande? Det är livsviktigt med ledare, det förnekar jag inte. Men det känns mycket mer attraktivt att vara en ledare än en tjänare. Jag vill mycket hellre vara en ledare än en tjänare, det känns coolare och mer tillfredställande. Men egentligen skall vi ju främst vara tjänare. Jesus säger att det ni gjort för de allra minsta det har ni gjort för mig. Det är därför vi måste se alla dessa utbölingar med gott hjärta. Det är de som mest av allt behöver Guds kärlek. Allt för många avvikande försvinner från församlingarna, och kvar blir en blaskig likartad sörja av människor. Vi behöver de avvikande! Det är inget fel med det avvikande! Det skapar en skönhet i världen.
Man kan ju vetenskapligt bedöma vilka som är vackra, genom gyllene snittet och att man har rätt proportioner, men jag märker oftast att de som följer detta gyllene snitt bäst oftast har ett väldigt likartad och lite tråkigt utseende. Undersökningar visar också på att de som har något avvikande från det ”ideala” oftast brukar ses som de allra vackraste.
Vi i Kristi Kropp behöver våra födelsemärken, våran lilltå, våran svanskota, våran blindtarm. Jag skulle personligen benämna mig själv som en födelsemärke, jag kanske inte har något tydligt syfte, men jag finns där för att få en ideal skönhet att bli ännu vackrare.

20 november för något år sedan.

Urklipp från en av mina dagböcker. Tycker det är så roligt hur man manipulerar sig själv. Jag har haft en lång kamp mot illusionerna. Mot Hallelujah-kristendomen, Disneyverkligheten och Det Blodröda Mörkret. Nu har dock de speglarna spruckit så jag är nu tom och kan slukas av vad som helst. Jag har manipulerat texten så det skall vara omöjligt att identifiera vem ”hon” är, t.o.m. för henne själv.

Min födelsedag har typ varit den lataste dagen i mitt liv. Jag har bara legat i sängen, skitit i både skola och jobb, jag fyller ju ändå år, borde vara obligatorisk ledighet då. Låg i sängen till 15 och var halvnaken till 17, är helt svag i hela mig, pga novembermörker som dräpt min själ. Mor och far kom förbi mig tidigt då jag i stor undran och bekymmer tänkte på ”hennes” senaste ord. Det var helt fantastiska ord. Så jag la inget fokus på frukosten på sängen eller presenterna. Pga orden har jag legat i feber under en lång tid. Men samtidigt är jag nog väldigt påverkad av Edgar Allan Poe.
Hon tror att jag inte vet så mycket om henne. Men jag har tagit reda på allt jag kan. Nu tror hon att jag bara är intresserad av hennes ord, inte utseende. Men hennes skönhet var från början en drivande faktor för mig. Ack, förälskelse. Vilket underbart ting. Även om jag blir dyster och typ sjuk av den. Jag blir dyster för att vi säkert inte passar och hon kanske inte är en sådan underbar människa som hon verkar. Sen kommer åklagaren och säger ”att hon inte är tillräckligt kristen”.
Jag låg och funderade i minst en timme framför datorn och skrev ner något litet som jag fick ångest över. Jag vill inte vara för på, första gången någonsin något sånt här sker och vill ta det så lugnt som möjligt. Jag är ju också för gammal för att en hel livstid varit inaktiv på det här området. Tänk om hon blir min fru? Något år yngre bara, mer disciplinerad. Men tänk om hon är psykiskt sjuk eller något. Då arme mig…..