Mitt digitala fingeravtryck är förnyat.

Min blogg är nu uppdaterad. För en vecka sen beslutade jag mig för att förnya min digitala profil. Därför har jag skapat en ny Facebook, raderat en massa bilder på Instagram och raderat alla äldre blogg-inlägg (bortsett från sju stycken (ofarliga)). Samt ändrat layout på bloggen.

Varför?

Jag lever ett nytt liv. Förut skrev jag mycket om Kristendomen, Livets Ord, ADHD, samhälls-hat och väldigt utelämnade om mina tankar och känslor osv.

Det gav mig bara en mängd problem. Eftersom vissa missförstod vem jag var genom det jag skrivit. Och jag vill inte förväxlas med något jag inte är. Därför skall jag inte heller ge någon chansen att misstolka mig. Därmed inget mer utelämnande digitalt. Mitt innersta blottas bara för ett litet fåtal (eller Gud).

Framöver kommer jag bara skriva korta vardagsreflektioner och poetiska betraktelser om min omvärld, kommer hålla en fasad så att folk tolkar mig såsom jag vill att de skall. Inga gigantiska inlägg om ADHD, existentiell ångest eller annat utelämnande. Det är över. Kommer även publicera min musik, mina dikter och noveller.

Men min själ kommer inte blottas. Jag var modig nog att göra det, men inte stark nog att klara baksmällan.

Ett kort möte med en kinesisk muslim och hans son.

Pojken tillhör en kinesisk etnisk minoritet, Hui, kinesiska muslimer. När jag fotade denna pojke blev hans pappa så glad och försökte prata med mig på kinesiska. Jag riktade kameran då mot honom och han ställde upp sig stolt och kände sig verkligen hedrad även om muslimer egentligen inte får bli avbildade. Efteråt tackade han vänligt på kinesiska. Han och hans son kanske aldrig tidigare blivit fotograferade.



Alla hjärtans dag – Jag har en ros, men ingen att ge den till!

Idag är det alla hjärtans dag, men för mig har den inte någon större betydelse. Även om tankarna ibland kommer. – När skall jag hitta någon, när skall jag skaffa familj? Än så länge är det ingen brådska, jag är ändå inte redo för det, är för obalanserad och omogen.

Väldigt många människor, även omyndiga går omkring och är smått stressade över detta. Jag undrar hur många i mitt frikyrkosamfund som går runt och är smått rastlösa över vem som är den rätte? Verkar vara nästan varenda singel. Då funderar jag på vad denna orolighet beror på. – Att vi blivit lärda hur viktigt det är att välja rätt? Att vi inte fått något utrymme för dejtning och gemenskap mellan killar och tjejer? Att vi är så influerade av Disney-världen att inget annat än det alldeles underbart perfekta är det som är det ”rätta”?

Jag tänker såhär, är jag singel när jag är 35 då kanske det är dags att börja söka. Jag vill vara singel i några år till, det finns så mycket jag vill göra, jag måste komma i fatt. Jag måste bygga klart pusslet på min insida, öka självinsikten. Jag måste bli modigare, starkare och stabilare. Och jag vill uppleva äventyr innan jag binder mig.

Men när allt börjar dra ihop sig, när människor i ens omgivning börjar hitta någon, så vill man inte vara den sista som är kvar. Än så länge är det inte ett problem. Men man vill inte vara singel när alla ens vänner är i förhållanden eller gifta. Jag skulle mycket väl kunna bli en av alla dessa äldre passionerade män som brinner för sin sak, men som trots det inte hittat någon. Kanske just för att deras eld förblindat dem, kanske för att de är alldeles för rationella. ”Det är passion som skall vara vägledande i ens val”. Inte ens eget förnuft, det är kanske där jag också brister. Att jag genom logik försöker lista ut vem som skall bli min. Det är som att jag tror att Gud lagt ut ledtrådar och gjort mitt liv till mysterium. Därför övertolkar man drömmar osv…

Men det är sak samma, något år, detta datum, vill jag vara romantisk, något år, detta datum, vill jag vara modig, något år, detta datum, vill jag känna något på riktigt och jag vill förmedla det utan något krimskrams, utan med öppet hjärta.

När ögon talar utan ord

Vi har alla varit med om det. Den enligt mig högsta formen av kommunikation. När man utan ord, handling och gester kan kommunicera enbart med ögonen, ibland med lite hjälp av ett leende.

Ibland är det så starkt att man direkt kan avläsa varandras tankar. Varje gång detta har hänt, med en familjemedlem, en nära vän, eller ibland en total främling, så har det ögonblicket etsats fast i mitt minne. Sådana ögonblick försvinner inte så lätt bort i glömska, även om det egentligen inte hände så mycket. Men det är en stämning en känsla, en underbar känsla. Då känns allting i världen större än tidigare, man får vidgade vyer. Denna kommunikation är den vackraste.

Oftast brukar den komma när man på något sätt delat något med en annan.

Som en gång när jag satt på en busshållplats då en konstig man kom plötsligt, snackade goja hoppade fram och tillbaka och stojade. Det satt en till vid hållplatsen och hennes och mina ögon möttes och kommunicerade glädje över denna man. Vi sade inte ett ord, men ändå förstod vi vad båda tänkte.

När jag och min vän i gymnasiet hade hoppat i snö och tjoade och då vi fick se en rullstolsbunden som kollade på oss med sann glädje. Vi båda brukade tala om att denna stund var bland de lyckligaste i våra liv.

När jag någon gång sagt något inte direkt elakt men som landat fel och blicken i en människas ögon falnar likt vissnande glöd. Det är däremot inte en lika glädjande upplevelse. Men ändå är den vacker och oförglömlig.

Eller så enkelt som när jag väntar på en hamburgare. Och jag ser hur servitrisen helt plötsligt ser åt mitt håll. Min blick utstrålade frågan. ”Är hamburgaren klar” Och allt hon behövde göra var att nicka smått för att jag skulle förstå att den var det. Jag förundrades över hur jag hade kunnat fråga en fråga bara med hjälp av mina ögon. Jag tycker det är helt fantastiskt att man har den möjligheten.

Eller som jag någon gång, minns inte när, men under någon marknad. Men på något sätt hade jag gjort något och en äldre man som såg vis ut, kollade på mig med värmande glädje. Det är typ en sådan blick man vill möta efter att ha rest genom Antarktis isande vinter, man fryser och man är hungrig. Sen hittar man en liten trästuga och så knackar man på och den man möter där inne är denna man som ser på en med sann faderskärlek.

Relaterade inlägg

Om någon satt sitt avtryck på mitt hjärta kommer jag aldrig glömma det!

Karisma kan bedra!

Beundran och fascination

Opsimath – Den som lär sig sent!

Underbarn är ett ord de flesta känner till, Opsimath är rätt så okänt. Vi fokuserar och ser det som en fördel att vara tidig i utveckling. Däremot många uppfinnare, t.ex. Thomas Edison och Albert Einstein var långsamma och sena i utvecklingen. Albert Einstein sa detta.

Tack vare min sena intellektuella utveckling, behöll jag barnet inom mig och kunde tänka de tankar jag tänkte.

Däremot var varken Edison eller Einstein någon opsimath utan en opsimath är en som lär sig något väldigt sent. T.ex. Henry Creswicke Rawlinson. Eller Grandma Moses som började måla vid 70 års ålder och blev en känd konstnär. Och Cato den äldre som lärde sig grekiska vid 80 års ålder.

Vissa har den felaktiga uppfattningen att när man nått en viss ålder då är det försent att lära sig något, jag tror däremot att det aldrig är för sent. Inte ens om man är 90.

Här nedan är Grandma Moses teckningar, de är ju inte jätte avancerade men lite mysiga.

William Hogarth – Marriage a la mode

Jag tycker den här bilden var så skön, råkade hittade den när jag sökte på google.
Jag älskar den här bilden för det outtalade uttrycket. Bilden kan om man bortser från den underliggande dramatiken, vara ganska tråkig, med dess realism och lite tråkiga färger.

Jag tolkar bilden såhär.
Den unge mannen har fått ett raseriutbrott och vält omkull stolen med violinen. Han är tydligen upprörd över något som den äldre mannen sagt eller gjort, tydligen verkar det vara några skulder som är obetalda. Den äldre mannen går iväg med ett missbelåtet ansiktsuttryck och tänker typ ”Åh ungdomen med all dess nycker.” Kvinnan i bakgrunden har tappat sin bok på golvet på grund av det plötsliga raseri-utbrottet, men hon är varken rädd eller förskräckt. Utan hon ler, hon ser nästan sensuell ut. Kanske tycker hon det är lite spännande och humoristiskt att denna förnäma adelsman gjort något olämpligt.
Den unga mannen sitter tillbakalutad utpumpad och trött på världen och sitt liv.
Jag identifierar mig starkt med honom, lite så jag känner över samhället. Jag vill inte leva i det och inte följa alla dess krav. Att han stoppat händerna i byxfickorna tyder på att han är likgiltig, att hunden slickar hans kläder utan att han bryr sig visar nästan på apati. Inget förutom han själv kan förändra den här unge mannen, det har han tydligt visat. Ser jag på hans ansiktsuttryck då är det som att han drömmer om någonting mer, att han vill vara fri att han vill uppleva äventyr. På något sätt ser det även ut som att han har gett upp hoppet.
Vad vet jag? Jag tolkar bara in det jag själv känner!

Vad gubben som gäspar i bakgrunden gör eller har för mening i den här bilden, har jag inte den blekaste aning om.
Sedan finns det en svart prick på den unge mannens nacke, vad är det för prick?
Det finns även en mängd ytterst besynnerliga statyer på spiskarmen, Buddah-statyer och några riktigt bisarra
fulingar med utsträckta armar. Bakom finns en tavla på Cupido – kärleksguden.
Vad håller den äldre mannen i handen?
Det ligger ett svärd framme, är det avbrutet?
I rummet i bakgrunden finns det tre tavlor på tre herrar, är det de tre apostlarna?

Bildens komposition med den omkullvälta stolen och de knasiga statyerna skapar en lite obehaglig känsla i bilden.

Bilden heter typ den första tiden efter bröllopet. Det förändrar mitt perspektiv på bilden, tydligen är den unga mannen och kvinnan nygifta, men de verkar inte lyckliga, det är en röra i huset och de verkar inte bry sig så mycket om varandra.

Hur tänker ni? När ni ser den här bilden? Är mina analyser korrekta?

Här är iaf. den korrekta analysen http://emanuelalmroth.wordpress.com/2012/01/20/william-hogarth-marriage-a-la-mode/

Om någon har satt sitt avtryck på mitt hjärta, så kommer jag aldrig glömma det

Någonstans någon gång har jag hört detta. Och hur sant är det inte. Jag har trott att jag kunde klara mig ifrån det att jag kunde leva utan att tankarna och känslorna slår i blom. Men sen kommer ett litet ögonblick då man ser ett bekant leende eller gnistrande ögon som påminner en om gångna tider. Om det bara stannade där så skulle allt vara okej. Men sen så kommer drömmarna och då är det kört. Jag inser tyvärr att jag var lyckligare då och att livet emellan bara varit en väntan, en dyster grå vardag utan liv. Det var bara då jag kunde skriva levande poesi, det var bara då världen talade till mig på riktigt. Även om jag inte levde i verkligheten, även om jag egentligen levde i en illusion. Men jag har utvärderat priset på verkligheten och det är inte värt det, jag lever hellre i en drömvärld, det gjorde jag då och det gjorde jag när jag var liten och dit vill jag komma igen.