Vad betyder att tänka på riktigt?

Vad menas med uttrycket ”Du tänker för mycket?” Vad är att tänka? Betyder det att använda sin hjärna? Isf. tänker alla lika mycket.

Enligt grekerna betyder att tänka att prata med sig själv. Det skapar en djupare bild av vad ”tänka” betyder. Descartes sa ”jag tänker därför existerar jag”. Så att tänka för mycket betyder att prata för mycket med sig själv, och att existera för mycket. Frågan är om det är dåligt att prata för mycket med sig själv. Leder inte sådant till självreflektion? Skapar inte det en mer genuin människa som är mer i harmoni med sig själv? Är tänkandet att lyssna på den inre rösten?

Om man löser ett matteproblem, tänker man då enligt grekernas definition? Ibland sker matematik på automatik, då kommer man till rätt resultat utan att förstå varför. Att kalkylera, analysera och tänka är kanske olika saker då, enligt grekerna? Det samvete kristna talar om är det samma sak som att prata med sig själv, är det samvetet som pratar med en?

Det är en skillnad på att grubbla och att reflektera. Den skillnaden insåg jag redan på gymnasiet, jag blev bestört av att folk sa att jag tänkte för mycket. Jag ansåg att grubbla är att nöta samma sak om och om igen, medan att reflektera är att hela tiden försöka hitta lösningar och komma vidare. Man kan grubbla för mycket, men man kan inte reflektera för mycket. Jag ansåg att jag reflekterade mer än vad jag grubblade, även om jag också grubblade oerhört mycket.

När en pastor sa åt mig att kristendomen är en enkel religion och att man skall inte tänka. Menar han då enligt grekernas definition att jag skall skuta prata med mig själv, alltså reflektera, alltså sluta lyssna på min inre röst, som betyder att följa mitt samvete, reflektion skall väl leda till frid. Även om pastorn själv inte gjort den slutledningen så uppfattade jag det som att han uppmanade mig att släppa garden och bli öppen för hjärntvätt, samtidigt identifierade jag mig med mitt tänkande, eftersom filosofisk tänkande är det som jag anser vara min största gåva. Att vissa kristna är så emot det filosofiska tänkandet är för mig helt obegripligt. Han kanske menade att jag skulle sluta grubbla och låta Gud ta hand om alla mina problem. Jag tvivlar starkt på att han menade att jag skulle sluta analysera och kalkylera.

Jag anser att tänka logiskt hör mer ihop med att analysera och kalkylera och inte med det tänkandet som grekerna talade om (att prata med sig själv). Därför kan helt förnuftiga människor (duktiga på språk och matematik) också bli hjärntvättade och vilseledda. För de behöver inte alls ha förmågan att prata med sig själv trots sina fina intellektuella egenskaper.

Den person du beundrar börjar du efterlikna

Beundrar jag en person tillåter jag mig också att efterlikna och påverkas av personen.

Tex när jag beundrat en viss lärare eller författare ex. Tolstoj, då märker jag hur mina åsikter och beteende blir formad efter personen ifråga. Hos Tolstoj kanske jag från början fann en viss väsenlikhet men det kan gå så långt att jag vill vara Tolstoj.

Jag antar att personkulter uppstår på detta vis, måste varit många män och kvinnor i Kina som såg på Mao Zedong på det här sättet. Det farliga med detta beteende är att man tillåter att en annan människa har makt över ens tankar och personlighet.

Det finns fördelar också. När jag var yngre var jag en stor motståndare till slang och uttryckte att jag aldrig skulle använda slang. Men efter gymnasiet så hade jag en arbetskollega som jag totalt föraktade ibörjan för jag tyckte att han var en likgiltig stekare. Visst, han var så, men han hade så många fler fina egenskaper än det. Han var sjukt rolig och hade ett dolt vemod som såsmåningom lyste igenom, sen hade han en ovana att överdriva slang. För att jag började uppskatta honom så har jag sen dess förstört mitt språk med allt för många slang-uttryck.

Egentligen bör vi efterlikna de personer som är som det vi bör vara, tyvärr efterliknar vi snarare person vi gillar. Var gång jag börjar gilla en tjej så öppnar jag upp mig för hennes intressen och sätt att tänka och börjar på så sätt också tillåtas att påverkas av det hon är och tror på. Är det hon är och tror på något som är så ofattbart för mig att efterlikna då försvinner min beundran för henne och därmed också påverkan.

Lite tankar om samhället.

Chattade med en tjej nyligen där det blev en diskussion om samhällets påverkan, hon uttryckte det som att samhället är allsmäktigt och att det inte går att leva utanför eller utan samhället. Även om jag inte håller med, för samhället är skapat av människan, så tycker jag att det var intressanta tankar för jag har aldrig tänkt i de banorna, men inser att det är vanligt tänk på universitetet bland de röda studenterna.

Läste därefter att Aristoteles uttryckt att människan är av naturen en samhällsvarelse, den människa som lever utanför samhället är en beklagansvärd varelse som inte kan utveckla sina inneboende möjligheter.

Det kanske är sant, jag anser på många vis att jag naturligt, självmant och av omständigheter hamnat utanför samhället, hur äldre jag blir desto svårare är det för mig att ansluta mig till samhället, delvis för att jag inte vill och delvis för att jag inte kan. Gör det mig till en beklagansvärd människa som inte kan fullt ut utveckla mina gåvor?

När jag fick diagnosen ADHD och presterade väldigt högt på alla intelligenstester så sa psykologen till en mängd terapeuter, kuratorer osv. ”Vi måste hjälpa denna unga begåvade man så att han kan bidra med mycket till samhället.” Jag uppskattade att hon sa begåvad, men att jag skall ses som något verktyg som skall hjälpa samhället, det ställde jag mig kluven till. Om definitionen på samhället är de människor samhället består av, då hjälper jag gärna samhället, men nu anser jag att samhället är de regler och strukturer vissa människor byggt upp för hela mänskligheten, eller den mänsklighet som kan anpassa sig till samhället. Nej jag vill hjälpa mänskligheten inte samhället.

När jag var liten var jag envis och feg, de två egenskaperna har fört mig bort från samhället. Envis för att jag vill göra på mitt sätt utan hjälp av andra, feg eftersom jag inte vågade utmana mig på saker jag var dålig på. Det har skapat en hel del brister och problem i mig nu när jag blivit äldre. Jag trodde att jag genom att tänka skulle lösa allt. Men är det mitt fel att jag alltid varit en tänkare som vill alltid ställa mig tvärs emot alla andra. Samtidigt är jag också lättpåverkad. Jag vill gärna ha uppskattning. Och människor jag verkligen gillar, kan jag lätt påverkas av och förändra min personlighet med.

Jag iakttar alla gruppering delvis med sorg och delvis med avundsjuka, sorg eftersom jag tycker det är så tråkigt att så få verkligen vill vara självständiga, med avundsjuka eftersom jag egentligen också vill tillhöra en grupp.

Det finns anarkistiska, fria och självständiga grupperingar. Som tänker att de är unika och fria. Att de klär sig hur de vill och tänker fritt. Men i själva verket så är de också fast i sina subgrupper och jargonger. De klär sig och tänker mestadels som den självständiga grupp de anser sig tillhöra. När någon i en sådan grupp beundrar en av de andra i samma grupp för den personens mod att vara sig själv, så tror jag att det inte är självständigheten som beundras utan igenkänningen. Så det är en falsk självständighet som uttrycks i en viss stil som går utanför det vanligt normala, men är fortfarande en normal stil, som tusentals andra också följer. Å andra sidan hur viktigt är det att man måste ha en unik stil? Vem kan på riktigt åstadkomma det i lilla Uppsala?

Sen hur viktigt är stilen egentligen, att en människas intellekt, personlighet, kreativitet, sociala förmåga, attraktion osv. bedöms efter hur man klär sig? Det är förståligt men samtidigt dumt. Vi människor tror instinktivt att vi kan veta hur en människa är bara genom att se på dem. Jag gör sådana bedömningar varje dag och delvis är de korrekta. Tjejer som ser ut att vara lite djupare och kreativare, gillar jag instinktivt lättare och det visar sig ofta att de som ser ut som det också är det. Frågan är om det beror på stilen eller utstrålningen. Beror det på stilen så betyder det att många djupa och kreativa tjejer går mig förbi, pga jag har byggt upp en fördom på hur sådana skall se ut.

Men samtidigt de människor som aldrig valt att gå in i en grupp eller stil. Sådana människor är dömda att bli missförstådda, misstolkade och missbedömda, eftersom deras själar inte tillåtit sig att boxas in. Eller så får de etiketten casual, alltså ointressant, och detta helt bara pga det yttre.

Att vara utanför samhället på riktigt är att vara utanför alla strukturerade grupper som skapats, betyder det då att man också är utanför mänskligheten också? Eftersom så många människor betonar samhällets värde och att en människa som bidrar med något till samhället värderas också utanför det. En människa utan arbete och utbildning får också lägre rank och värde.

Ingen människa kan på riktigt förstå mänsklighetens hårdhet förutom den person som helt hamnat utanför samhället och den mänskliga gemenskapen. Riktigt så illa är det inte i närheten för mig, men jag kan känna av viss mått av det, kanske är det i själva verket väldigt många som känner likadant.

Det vackraste jag skrivit på länge. En hyllning till genuiniteten och om hur mycket jag älskar och saknar min mormor.

Jag saknar mormor, särskilt nu när jag är i en sinnesstämning då jag alltid brukar ringa mormor för att vädra mina tankar och känslor. Jag tänker och känner mycket, därför måste jag prata/skriva mycket för att helt enkelt inte dö.

Mormors död dödade också mycket av min tillit på Gud. Jag tror Gud finns men jag tvivlar på att han kommer svara på mina böner. Jag börjar långsamt gå från teist till deist.

Jag är en postmodern romantiker, det är avskyvärt. Med mormor pratade jag om saker som är omöjligt för mig att prata om med någon annan, just eftersom de nog skulle bli less på allt prat.

Mormor var verkligen lika nära (kanske närmare) som min mamma, jag hade nog bättre relation med mormor än vad många har med sina föräldrar. Men nu känner jag en stor tomhet, ett behov som inte kan stillas, hur längre tiden går från mormors död desto tydligare blir hålet.

Jag vill interagera utelämnande, djupt, ödmjukt, genuint, öppet och sårbart där det finns ömsesidig förståelse, men den kemi och det förtroendet känner jag inte för många människor. Även om jag inte vill passa in i någon grupp så vill jag ha många verkligt nära vänner.

Jag orkar inte med distans, kallprat, fasader, fjäsk, hyckleri, respektlöshet, hjärntvätt, fördomar osv. (Jag anser att allt detta i människor beror på feghet och svaghet). Mina bekanta vill jag skall vara mina vänner och mina vänner min familj. Men visst kallpratet och den indirekta otydligheten kanske är mer ”mänsklig” än att helt genuint prata från hjärtat.

Pratar man från hjärtat kan man anses som svag, instabil, socialt inkompetent osv. Men jag har ADHD, tillskillnad från Asperger förstår de de sociala spelen, men kan liksom Aspergers inte följa dem. Frågan är om jag inte vill eller inte kan följa dem. Vissa människor vill passa in men kan det inte, medan andra kan passa in men vill det inte, de två förväxlas ofta och jag är osäker på vilken sort jag är.

Tänkte på en dikt jag skrev som tonåring som jag inte hittar. Förstår den bättre idag. Handlar om att jag går omkring på en maskerad där alla bär masker. Men när jag tar av mig min mask slutar folk tala med mig för att de inte längre ser mig. I slutet skrev jag ”vi är så vana att kommunicera med masker att det är det enda vi kan göra”.

För mig är definitionen av en genuin människa, att hen talar från hjärtat naturligt, ödmjukt, oförfalskat, empatiskt, fri från fördomar och respektlöshet. Jag anser att all form av ondska och fördomar är fasader och därför är personen inte genuin.

Oförstörda barn är alltid genuina. Tester på väldigt små barn visar på medfödd empati, när någon är i knipa reagerade barnen, men hade de leksaker som störde deras sinne, då reagerade de inte i närheten lika starkt längre.

När en människa pratar från hjärtat då känner jag det i hjärtat. Djup talar till djup. Är det en tjej som gör det blir jag alltid lite förälskad, är det en kille då vill jag att han blir min bundis. Tyvärr sker det väldigt sällan.

När en kille stötte på mig och frågade om vi skulle in på toaletten, sa jag nej, han frågade är inte jag din typ, nej sa jag, vad är din typ då, jag svarade osäkert jag vet inte. Men nu vet jag vad min typ är, det är genuina tjejer, genuinitet räcker, sen spelar det ingen roll om hon är punkare, hipster, bimbo, sport-tjej, manga-nörd, djupt religiös eller agnostiker osv. Genuinitet och ett mått sockersöt får mig alltid på fall, men genuinitet går inte fejka.

När jag går omkring på staden bara för att betrakta folk så känner jag alltid en sådan värme i hjärtat när människor reagerar spontant, för det är en genuin reaktion. Om någon plötsligt garvar, skriker till eller genuint fascineras av något med ett åh. När en dansk tjej vi köpte wienerbröd av i Köpenhamn slog sig för pannan när hon räknade fel, log jag i hjärtat.

Reaktioner är inte lika lätt att förfalska som sitt prat, tyvärr är spontana reaktioner vanligare hur längre ner i åldrarna man kommer, och bland äldre människor, därför jag älskar att jobba på hemtjänsten. De med invandrarbakgrund reagerar också oftare genuint.

I somras på en klubb började en tjej helt spontant prata med mig om hur rädd hon var för döden. Min mormor hade precis dött. Jag tröstade henne med att säga ”det är nog svårt att förstå livet, varför vi och överhuvudtaget något finns till, så hur mycket svårare är det inte då att förstå döden”. När hon skulle gå gav hon mig upprepande kramar och tackade mig för att jag orkade lyssna. Hon är en av de mest genuina människor jag träffat på läng . En av mina vänner sa ”du borde ha hånglat med henne”. Nej, det ville jag verkligen inte göra, interaktionen är en miljard gånger bättre.

Att genuinitet överhuvudtaget finns, det får mig att tro på Gud! Min mormor som var så genuin, kärleksfull och hade så stark tro på Gud. Hur skulle jag kunna sluta tro på den Guden? Jag tror på mormors Gud, genuiniteten och kärlekens Gud, inte kyrkans Gud.

Jag tror att människor formas efter den Gud de tror på. Tror de inte på Gud så formas de efter de ideal de tror på. Är en kyrka stel, oäkta och fördomsfull då är deras Gud stel, oäkta och fördomsfull. Är Islamiska staten mordisk, ond och fördomsfull då är deras Gud mordisk, ond och fördomsfull. Är en troende barmhärtig och kärleksfull, då är hans Gud barmhärtig och kärleksfull. Så vilken Gud(ideal) är det vi tror på eller vill tro på?

Ibland tänker jag, shit jag vill hitta någon att vara intim med, oavsett hur länge det varar. Men då kan jag förväxla mitt kroppsliga behov med mitt själsliga. Den intimitet jag verkligen vill ha är att samtala med en genuin själ. Att känna en kropp emot sin är en underbar känsla, men jag kommer alltid välja ett genuint samtal framför det. Får man båda två, då vill jag stanna i det ögonblicket för evigt. Jag vill att båda blir en skulptur, ett konstverk en tavla. Ett ständigt vara utanför tid och rum.

Ensam är inte stark, jag är verkligen inte stark ensam, skulle dö av att bo ensam, jag är van att bo i en stor familj, med en massa människor och ständigt liv i huset, (skulle föredra traditionellt sydeuropeisk familjeliv) jag kan inte göra något ensam. Jag tänker aldrig bo ensam.

Man måste ju växa upp och klara sig själv! Det moderna västerländska tänket har inte följts av majoriteten av människorna i världshistorien. Tänk alla bondefamiljer! Varför mår vi som är så självständiga så psykiskt dåligt? Varför är vi moderna västerlänningar så ensamma?

Jag behöver uppskattning, kramar och interaktion, det tror jag alla människor behöver. Även om jag vill vara grupplös och inte tycka, tänka och vara som någon annan så behöver och älskar jag andra människor.

Ett regnbågsfärgat klot.

Jag känner mig inklämd mellan flera världar, instängd i olika åldrar, utan att på något sätt känna mig hemma i någon värld.

När farsan hade hört om min olycka med handen grät han, när han pratade med mig så sa han. ”Du får oss att skratta och gråta och så skrämmer du slag på oss.” Just nu hatar jag att jag är så oförutsägbar och så mycket.

Jag är smart, det kan jag inte förneka, men ack varför är jag mer än bara smart, att bara vara smart hade gjort livet så mycket enklare. När jag hade gjort intelligenstest och fick väldigt högt på alla områden (förutom arbetsminne vilket var genomsnittlig (typiskt adhd att ha lägre på arbetsminne i förhållande till det övriga)), då fick jag en riktig boost och skröt för morfar. Det enda han sa var ”det där spelar ingen roll för du har ännu inte kunnat använda din intelligens”. Vilket är sant om man räknar i yttre mått med arbete, skola och skaffa egen familj, allt har ju gått åt helvetet.

Nu är jag inte bara smart, utan också djup, känslig, känslomässig och fantasifull. En av mina chefer sa en gång till mig att vanliga killar är som volvobilar de fungerar utan krångel direkt, men jag var mer som en Ferrari som man måste mecka med, men när man fått bukt på mig blir jag ett vrålåk. Ack, varför kunde jag inte fötts som en Volvo.

Hade jag varit intelligent men inte djup, då hade jag bara gjort det jag skall, utan vidare nyfikenhet och funderingar.
Hade jag varit intelligent men inte fantasifull, då hade jag följt lagar och regler utan att försöka hitta mina egna.
Hade jag varit intelligent men inte känslig och känslomässig, då hade jag varit effektivare, produktivare, stabilare, mer målmedveten, handlingskraftig. Ja sådana egenskaper en man i vårt samhälle värderas efter.
Men nu är jag tyvärr inte bara intelligent.

Hade jag varit djup men inte fantasifull, då hade mina funderingar varit mer korrekta, insiktsfulla och inte urspårade.
Hade jag varit djup men inte känslig och känslomässig, då hade jag varit fridfullare och lugnare.
Men nu är jag tyvärr inte bara djup.

Hade jag varit fantasifull men inte känslig och känslomässig, då hade jag haft mer kreativt självförtroende och verkligen trott på det jag skapat.
Men nu är jag också känslig.

Hade jag varit känslig och känslomässig men inte spontan och fantasifull, då hade jag varit mer barmhärtig, mindre egocentrisk, mer empatisk, jag hade inte råkat ut för några olyckor.
Men nu är jag också fantasifull, därför spårar känsligheten.

Jag skall väl älska mig själv, det gör jag, men att vara ett regnbågsfärgat klot i en fyrkantig svartvit värld med två dimensioner, det gör att man känner sig utan tillhörighet och egentligt syfte.

111 saker jag vill göra innan jag dör

Nu kanske ni tror att jag är lite galen, men det här är faktiskt 111 saker jag vill göra innan jag dör även om jag inte uppfyller hälften av dem så är det bra att ha stora drömmar.

Odla en egen trädgård
Ha en egen bondgård
Bygga ett hus
Skaffa en hund
Skaffa en vis butler
Leva ett anarkistiskt självförsörjande liv
Komma närmare naturen
Bli en vårdad och sund människa

Bilda ett band
Släppa ett album
Lära mig spela alla instrument
Komponera ett klassiskt verk
Skriva en roman
Skriva en diktsamling
Skriva en teologisk bok
Skriva en filosofisk bok
Regissera en film
Skådespela i en film
Skriva/regissera en pjäs
Skådespela på teater
Lära mig måla på riktigt
Ha en konstutställning
Lära mig sy
Lära mig snickra
Lära mig baka
Design egna kläder
Hitta en egen stil

Starta ett eget företag
Bilda ett eget parti
Grunda en egen tidning
Grunda ett eget stipendium

Lära känna Gud (eller vad det är för något)
Starta en egen religiös inriktning
Bli bättre på att meditera
Följa min inre röst

Bli mer barmhärtig
Bli effektivare
Bli helt trygg i mig själv
Bli mer beslutsam
Bli mer organiserad
Bli kreativare
Ta bättre hand om nära och kära
Alltid mena det jag säger, handling och ord skall gå hand i hand
Bli sparsam men inte snål
Bli en storsamlare av allt möjligt skräp

Skaffa körkort
Skaffa jägarexamen
Skaffa dykarlicens
Skaffa falskärms-certifikat
Skaffa flygcertifikat
Skaffa motorcykelkörkort
Lära mig mer om fiske
Bli fågelskådare
Skaffa patent på minst en uppfinning

Utbilda mig till kock
Utbilda mig inom vården
Utblida mig till bartender
Hitta på en egen drink
Brygga mitt eget vin
Utbilda mig till journalist (främst krönikör)
Utbilda mig till fotograf
Utbilda mig inom handel
Utbilda mig till psykolog
Utbilda mig inom naturvetenskap
Utbilda mig inom filosofi/humaniora
Utbilda mig till tolk
Utbilda mig till lärare
Utbilda mig inom brandkåren
Utbilda mig inom juridik
Utbilda mig inom polisen
Utbilda mig inom militären

Lära mig minst tio språk flytande
Utveckla ett eget språk
Få minst 1.8 på högskoleprovet
Skaffa 1000 högskolepoäng

Bli mästare på schack
Bli mästare på go
Bli mästare på bridge
Lära mig dansa
Lära mig simma (bättre)
Lära mig en kampsport
Lära mig åka skridskor
Bli vältränad
Få bättre bollkänsla

Resa på transsibiriska järnvägen
Resa längst sidenvägen
Besöka amish
Bo på kloster för en tid
Arbeta som volontär
Besöka varje kontinent
Besöka varje land
Ha vänner från varje etnicitet

Vara patient på ett mentalsjukhus
Vara inlåst i ett fängelse

Ha ett boende i alla stora städer (där hemlösa får bo)
Skänka 90% av mina inkomster till de fattiga
Starta en välgörenhetsorganisation
Rädda någons liv

Gå på date
Skaffa flickvän
Gifta mig
Skaffa barn
Adoptera minst ett barn
Vara fadder åt ett barn från varje land

Äga ert fordon av varje sort båt/flygplan/helikopter
Grunda en egen stat/eget land
Bli kung
Vare en som förändrar världen
Leva ett enkelt osjälviskt liv
Hamna i Guiness rekordbok
Dö en fridfull men meningsfull död

Varför George RR Martin inte äns är en promille så bra som Dostojevskij.

Jag har läst fem böcker av Dostojevksij och läst alla fem böcker i Game of Thrones serien. Jag älskar Martins böcker och HBO-serien, men samtidigt finns det något oförklarligt inom mig som känner att det hela är lite illusionsartat. Är det kanske så att historien i sig bara är ett ihopplock av sköna karaktärer, sköna idéer och oväntade händelser. Men att historien inte har någon riktig handling och absolut inget bakomliggande budskap. Det resulterar i att det Martin skapat inte är något annat än skräplitteratur.

De största författarna genom tiderna har alltid följt samma princip. De formulerar en idé som de sen skall gestalta i form av en roman eller novell. Saknas denna idé, så blir boken platt och i slutändan innehållslös och utan mål, hur mer välformulerad denna idé är desto bättre blir historien. Denna princip syns tydligt i böcker som 1984, Idioten, Flugornas Herre, Dorian Grays Porträtt. Men inte alls i dagens populära böcker såsom Da Vinci-koden, Alkemisten och Game of Thrones och det mesta av vår tids kriminal-litteratur. De bygger alla på någon vag formulering, GoT verkar dock inte bygga på någon idé alls.

Martin har hyllats för att hans serie är verklighetstrogen, för i verkligheten vinner ju inte bara de goda, och samtidigt är karaktärerna inte svart-vita. Dostojevskij gör allt detta också, men så mycket bättre. Där Martin måste överdriva använda karikatyrer för att få fram en karaktär, så använder Dostojevskij små medel. Dostojevskij skriver liksom Martin om mördare, religiösa fanatiker, prostituerade, svin, pampar, självdestruktiva, sinnessjuka, psykopater, idioter, moraliskt förfallna, våldtäktsmän och pedofiler. Och Dostojevskij låter hans största huvudroller vara förfallna. Men här finns det en stor skillnad från Martins skrivande. Där Martin får en att tappa hoppet om mänskligheten gör Dostojevskij det motsatta. Dostojevskij är inte rädd för att skriva om det mörkaste i människans natur, men på ett ärligt och icke överdrivet sätt och samtidigt med sådan kärlek att man både gråter, förlåter och älskar mänskligheten mer än tidigare. Martin liksom Stephen King går ner i människans mörker, men på ett helt annat vis, och inte med någon kärlek utan destruktiv cynism och förakt och förenkling. Likt ett sjukligt frossande, därför kommer Martin och King aldrig vara annat än skräpförfattare. Förtydligande, Dostojevskij skildrar mörkrets djup, medan King och Martin beskriver ett svart mörker! men bara på ytan.

Det Dostojevskij gör vilket Martin dock ät motsatsens mästare på. Det är att han följer sin osynliga röda tråd, planterar sina frön i historien som sedan växer upp som blommor. Läsaren vet alltså omedvetet vart storyn är på väg. Martin däremot klipper av sin röda tråd konstant och lägger till en massa nya röda trådar, han sår sina frön men innan de ens hinner blomma så rycker han upp dem med rötterna. (Inte konstigt att Martin har så svårt att skriva klart sin story). Jag hoppas han dödar Daenerys, Arya, Tyrion och Jon Snow i sjätte boken, bara för att folk skall bli rasande och inte ha någon anledning att fortsätta läsa serien.